Good to know !
1. Vi har inte varit toppen grymma på att uppdatera men vi har ett liv utanför bloggen vilket vi verkligen hoppas att ni förstår!
2. När vi ber er kommentera har vi fått kommentarer som att "Förlåt för att jag inte kommenterar längre, men har inga ideer tyvärr" och andra liknande. När vi ber er kommentera äre inte bara för att få idéer, utan även för att peppa oss till att skriva mer. Vi (eller iaf jag, karro) älskar kommentarer som "Super bra, mer! Älskar den" osv.. så sluta inte bara för att ni inte har idéer på vad vi kan skriva :)
3. Många har skrivit att dom vill ha mer drama och tro mig, det vill vi också.. Vi har börjat diskutera om några tankar men för att det ska kunna bli drama så måste vi få med en del grejer innan själva "dramaskräcken" ska inträffa, hoppas ni förstår det?
Så håll ut, så kommer säkert drama snart! tänk såhär om ni vill ha mer: Kommentera mer vilket leder till att vi blir mer peppade till att skriva oftare. Skriver oftare leder till att dramat kommer snabbare ;)
Redan ikväll kommer nästa episode, hope you'll like it!
You change my life - Episode 65.
- Jag älskar dig med Sofie!
Vi satte oss ner till bords och kyparen kom direkt och sa att våran mat var påväg.
- Men vi har inte ens beställt? Haha.
- Jag beställde nästan allt på menyn, så kan vi plocka lite från varje. Bra va? Sa han och log.
- Oj, ja verkligen! Tack igen Justin!
- Ingen orsak igen Sofie, hehe. Men innan maten kommer har jag en annan överraskning....
Han tog fram en gitarr och satte sig bredvid mig. Han började spela Grenade med Bruno Mars. Jag kände att tårarna var påväg och det gick inte att stoppa dom.... Det var så fint! Samtidigt som han spelade och sjöng så gav han ifrån sig sin underbara charm och sitt vackra leende. Jag blev så lycklig inombords, jag kände mig verkligen som ett litet barn som hade blivit kär i någon kille på dagis. Känslan var i vilket fall underbar och jag rös när jag tänkte på det.
När låten var slut och jag skulle sträcka mig över bordet för att pussa honom hörde jag att något drog igång bakom mig, det var en liten kör som kom fram och sjung vid vårat bord. Jag kollade på Justin och han bara satt där och ledde.
Bredvid vårat bord hade dom kört in en vagn och ställt, det var fullt av mat på den. Inte nog med att den maten räckte utan dom kom fram med en tallrik till mig och Justin, det var spaugetti och köttbullar. Det var tänkt att det skulle vara "huvudrätten" och det andra skulle vara lite smått tilltugg vid sidan om.
Vi satt där och åt medans musiken spelades i bakgrunden, vi hade nästan ätit upp allt och det fanns bara lite pasta och en köttbulle kvar på tallriken. Justin förde sitt ansikte ner mot tallriken med pasta i och jag undrade vad sjutton han höll på med. Han petade köttbullen mot mig med hjälp av sin näsa och jag hörde att kören börjat sjunga och spela till "Bella notte" i bakgrunden.
Det var så himla gulligt och tårarna nästa forsa längst min kind, det var exakt som Lady och Lufsen. Jag visste det för att det var min favoritfilm när jag var liten och jag gillade den fortfarande, jag blev så himla rörd.
- Hur lyckas du jämt träffa min umma punkt? Du verkar veta exakt vart den sitter.
- Man lär sig med tiden, sa han charmig och nästan lite retsamt för att göra mig ändå mera knäsvag honom.
- Justin, försök nu inte att göra mig mer knäsvag än vad jag redan är.. sa jag och pussa han sedan.
- Jag kan inte hjälpa att jag har en sån otrolig charm. sa han och skratta sedan.
- Äru verkligen säker på det? sa jag och vi bådade skrattade lite lagom "lätt".
Vi satt där ganska länge och när jag kollade på klockan så var den nästa elva på kvällen.
- Vi kanske borde åka hemåt nu Justin? Jag har en present som väntar på dig där hemma... sa jag och gav han en liten "flurt" och reste mig sedan upp och gick sedan bort mot utgången. Precis innan jag gick ut genom dörren så stannade jag till och kollade bak på Justin, han satt fortfarande kvar vid bordet med en vidöppen mun.
- Kommer du eller? sa jag och skrattade sedan och han skakade till sitt huvud och gjorde en hairflip för att komma ut ur sitt tänkande.
@ Home.
Justins perspektiv:
Jag satt där med en öppen käft och bara kollade på Sofie, hon var så himla vacker. Innan jag hann reagera så var hon ute från restaurangen. Det väntade en överraskning där hemma och jag undrade vad det kunde vara, hoppas det var det jag tänkte på!
Jag grabb tag i min jacka, slängde den över ena axlen och sprang sedan ut ifrån restaurangen. Det stod en limonsin utanför som hämta upp mig och jag åkte hem där överraskningen vänta. När jag kom in i huset ser jag en lapp liggandes på dörrmatten, jag tar upp lappen och läste.
"Hemma är väl inget speciellt eller? En limonsin kommer halv 12 och hämtar upp dig. Klä dig sexigt, kolla i den lilla påsen som ligger på din säng."
Jag sprang upp till övervåningen och kollade i min säng. Jag såg en liten påse liggandes på sängen och kollade fort vad som låg i den. Det var ett par röda string med en rosett där framme. Omg, tänkte jag för mig själv. Ska jag verkligen ha dessa? Nej, det kan hon inte vara seriös med. Jag kollade i påsen för att se ifall det låg något annat "seriöst" som hon hade köpt. Jag hittade en lapp och tog snabbt upp den och läste.
"Ta på dig dessa annars är du inte välkommen, hoppas du lyder mig för en gång skull. Kyss babe, see you soon!"
Bra/Dålig? En del fattat nog vad som kommer hända & jag undrar: Vill ni att ja ska skriva detaljerat? Odetaljerat? Halvt detaljerat? Säg gärna så jag vet, jag vet lixom inte vilka åldrar som läser denna så kan va bra att veta genom hur "djupt" man kan gå och inte :)
nästa episode kommer om ca 9h, så räkna själv... ;)
/ KARRO & AMANDA ! (läs mer än gärna våra privata bloggar, Karro har gjort om sin om ni missat det!) :D
Vi satte oss ner till bords och kyparen kom direkt och sa att våran mat var påväg.
- Men vi har inte ens beställt? Haha.
- Jag beställde nästan allt på menyn, så kan vi plocka lite från varje. Bra va? Sa han och log.
- Oj, ja verkligen! Tack igen Justin!
- Ingen orsak igen Sofie, hehe. Men innan maten kommer har jag en annan överraskning....
Han tog fram en gitarr och satte sig bredvid mig. Han började spela Grenade med Bruno Mars. Jag kände att tårarna var påväg och det gick inte att stoppa dom.... Det var så fint! Samtidigt som han spelade och sjöng så gav han ifrån sig sin underbara charm och sitt vackra leende. Jag blev så lycklig inombords, jag kände mig verkligen som ett litet barn som hade blivit kär i någon kille på dagis. Känslan var i vilket fall underbar och jag rös när jag tänkte på det.
När låten var slut och jag skulle sträcka mig över bordet för att pussa honom hörde jag att något drog igång bakom mig, det var en liten kör som kom fram och sjung vid vårat bord. Jag kollade på Justin och han bara satt där och ledde.
Bredvid vårat bord hade dom kört in en vagn och ställt, det var fullt av mat på den. Inte nog med att den maten räckte utan dom kom fram med en tallrik till mig och Justin, det var spaugetti och köttbullar. Det var tänkt att det skulle vara "huvudrätten" och det andra skulle vara lite smått tilltugg vid sidan om.
Vi satt där och åt medans musiken spelades i bakgrunden, vi hade nästan ätit upp allt och det fanns bara lite pasta och en köttbulle kvar på tallriken. Justin förde sitt ansikte ner mot tallriken med pasta i och jag undrade vad sjutton han höll på med. Han petade köttbullen mot mig med hjälp av sin näsa och jag hörde att kören börjat sjunga och spela till "Bella notte" i bakgrunden.
Det var så himla gulligt och tårarna nästa forsa längst min kind, det var exakt som Lady och Lufsen. Jag visste det för att det var min favoritfilm när jag var liten och jag gillade den fortfarande, jag blev så himla rörd.
- Hur lyckas du jämt träffa min umma punkt? Du verkar veta exakt vart den sitter.
- Man lär sig med tiden, sa han charmig och nästan lite retsamt för att göra mig ändå mera knäsvag honom.
- Justin, försök nu inte att göra mig mer knäsvag än vad jag redan är.. sa jag och pussa han sedan.
- Jag kan inte hjälpa att jag har en sån otrolig charm. sa han och skratta sedan.
- Äru verkligen säker på det? sa jag och vi bådade skrattade lite lagom "lätt".
Vi satt där ganska länge och när jag kollade på klockan så var den nästa elva på kvällen.
- Vi kanske borde åka hemåt nu Justin? Jag har en present som väntar på dig där hemma... sa jag och gav han en liten "flurt" och reste mig sedan upp och gick sedan bort mot utgången. Precis innan jag gick ut genom dörren så stannade jag till och kollade bak på Justin, han satt fortfarande kvar vid bordet med en vidöppen mun.
- Kommer du eller? sa jag och skrattade sedan och han skakade till sitt huvud och gjorde en hairflip för att komma ut ur sitt tänkande.
@ Home.
Justins perspektiv:
Jag satt där med en öppen käft och bara kollade på Sofie, hon var så himla vacker. Innan jag hann reagera så var hon ute från restaurangen. Det väntade en överraskning där hemma och jag undrade vad det kunde vara, hoppas det var det jag tänkte på!
Jag grabb tag i min jacka, slängde den över ena axlen och sprang sedan ut ifrån restaurangen. Det stod en limonsin utanför som hämta upp mig och jag åkte hem där överraskningen vänta. När jag kom in i huset ser jag en lapp liggandes på dörrmatten, jag tar upp lappen och läste.
"Hemma är väl inget speciellt eller? En limonsin kommer halv 12 och hämtar upp dig. Klä dig sexigt, kolla i den lilla påsen som ligger på din säng."
Jag sprang upp till övervåningen och kollade i min säng. Jag såg en liten påse liggandes på sängen och kollade fort vad som låg i den. Det var ett par röda string med en rosett där framme. Omg, tänkte jag för mig själv. Ska jag verkligen ha dessa? Nej, det kan hon inte vara seriös med. Jag kollade i påsen för att se ifall det låg något annat "seriöst" som hon hade köpt. Jag hittade en lapp och tog snabbt upp den och läste.
"Ta på dig dessa annars är du inte välkommen, hoppas du lyder mig för en gång skull. Kyss babe, see you soon!"
Bra/Dålig? En del fattat nog vad som kommer hända & jag undrar: Vill ni att ja ska skriva detaljerat? Odetaljerat? Halvt detaljerat? Säg gärna så jag vet, jag vet lixom inte vilka åldrar som läser denna så kan va bra att veta genom hur "djupt" man kan gå och inte :)
nästa episode kommer om ca 9h, så räkna själv... ;)
/ KARRO & AMANDA ! (läs mer än gärna våra privata bloggar, Karro har gjort om sin om ni missat det!) :D
You change my life - Episode 64
Jag hade en överraskning på lager tills ikväll, hoppas Sofie gillar det!
Jag gick och nynnade på min låt Up samtidigt som jag kollade på Sofie. Hennes ögon var verkligen stora som.... vad hette den där stora arenan? Globen, just det ja! Haha.
- Sofie?
- Ja Justin?
Vi var nästan ensamma på den långa gatan nu och det var bara ett fåtal personer.
Jag böjde mig fram och kysste henne. Det var en av de bästa kyssarna någonsin! När vi stått där ett tag kollade vi på varandra och log. Sedan gick vi vidare.
Sofie ville in på Topshop och lite andra ställen. När klockan började närma sig halv sex frågade jag om vi kunde gå tillbaka till hotellet.
När vi var påväg tillbaka var det Sofie som nynnade på någon låt. Jag hörde att det var Unwritten med Natascha Bedingfield. Jag började nynna på den jag med och tillslut hoppade vi fram på gatan och sjöng båda två. Folk bara kollade på oss, speciellt gamla tanter. Jag hörde en tant muttra någonting, men förstod inte vad. Men jag bara log åt henne.
När vi kom upp till hotellet slängde jag mig på sängen och efter någon sekund fick jag massa shoppingkassar över mig.
- Sofie! Hallå jag ligger här under! Hallå jag drunknaaaaaaaaaaaaaaaaaaaar! Skrek jag sedan.
Hon började gapskratta och tog bort alla kassar.
- Förlåt älskling, jag såg dig seriöst inte, HAHAHAHA!
- Lille jäkel! Sa jag och hoppade på henne och började kittla henne.
Hon skrek hysteriskt och fick tag i en kudde som hon kastade i huvudet på mig. Sedan vart det kuddkrig.
Jävlar vad hon kan sikta bra! Fick säkert 10 kuddar i huvudet medans jag bara träffade henne typ 2 gånger, haha.
- Säg att du ger dig Sofie!
- Nej aldrig!!!! Skrek hon tillbaka.
Jag fick tag på henne och bar upp henne i min famn.
- Ger du dig? Frågade jag lugnt denna gången.
- Nej, aldrig! Skrek hon igen.
- Som du vill! Sa jag och började gå mot badrumsdörren.
Hon fattade snabbt vad jag hade i planerna och försökte ta sig loss.
- Fan va du är stark Justin! Släpp ner mig!!!!!!
- Nej, inte förens du ger dig, sa jag och blinkade med ena ögat.
- Okej okej okej! Jag ger mig, sa hon lugnt sedan.
Jag släppte ner henne och hon började gå mot sängen igen. Hon tog upp en kudde och såg lite misstänksam ut.
- ELLER INTE!!!! skrek hon och kastade den rakt i ögat på mig.
- Aaaaaaaaaaaj Sofie, du träffade mig i ögat! Jag slängde mig ner på golvet och överdrev en aning.
- Oj förlåt förlåt!!! Justin hur gick det? Blev du blind? Sa hon skräckslaget.
- Jaaaa, typ.
- Älskling förlåt, det var verkligen inte meningen!!!!
När jag såg att det var påväg en tår ner på hennes kind kollade jag upp och började skratta. Hon kollade argt på mig och ställde sig upp.
- Hahahah! Visst var det kul? Sa jag och log.
- NEJ! Jag blev fan asrädd! Tänk om jag hade gjort dig blind!!!! Sa hon.
- Men snälla Sofie, det gör ingenting, sa jag och gick fram och kramade henne.
- Okej, förlåt att jag började gråta, är lite överkänslig när det gäller sånt, sa hon och jag torkade bort hennes tårar.
- Haha, det är okej älskling!
- Okej, bra, sa hon lättat och kysste mig.
- Men nu är det så att jag har planerat en sak för ikväll, och vi måste sätta fart och göra iordning oss nu.
- Okej, sisten till duschen förlorar!!!
Vi båda var verkligen tävlingsinriktade, haha. Vi duschade och gjorde iordning oss.
Vid sju kom en taxi och hämtade upp oss.
- Vart är vi påväg? Frågade Sofie.
- Överraskning sa jag ju. Man avslöjar ju inte dom, sa jag och blinkade.
- Men jag är nyfikeeeeeeeen, sa hon och gjorde puppieeyes.
Jag pussade henne på pannan och kollade rakt fram och försökte låta bli att flina.
Sofies perspektiv:
Vi satt där i taxin i ungefär 5 minuter. Jag var verkligen otålig och nyfiken.
Tillslut stannade taxin och vi klev ut. Vi stod nu utanför en restaurang. Justin tog min hand och vi gick in. Det var fullt med små ljus överallt och allt såg väldigt lyxigt ut.
- Jag har hyrt denna restaurang för bara oss två. Glad alla hjärtans dag älskling!
- Men Gud, glad alla hjärtans dag på dig med älskling! Åh va fint! Jag älskar dig!!!! Sa jag och kysste honom.
- Jag älskar dig med Sofie!
Vi satte oss ner till bords och kyparen kom direkt och sa att våran mat var påväg.
- Men vi har inte ens beställt? Haha.
- Jag beställde nästan allt på menyn, så kan vi plocka lite från varje. Bra va? Sa han och log.
- Oj, ja verkligen! Tack igen Justin!
- Ingen orsak igen Sofie, hehe. Men innan maten kommer har jag en annan överraskning....
Vad tyckte ni? Bra/dålig?
/Amanda & Karro
Jag gick och nynnade på min låt Up samtidigt som jag kollade på Sofie. Hennes ögon var verkligen stora som.... vad hette den där stora arenan? Globen, just det ja! Haha.
- Sofie?
- Ja Justin?
Vi var nästan ensamma på den långa gatan nu och det var bara ett fåtal personer.
Jag böjde mig fram och kysste henne. Det var en av de bästa kyssarna någonsin! När vi stått där ett tag kollade vi på varandra och log. Sedan gick vi vidare.
Sofie ville in på Topshop och lite andra ställen. När klockan började närma sig halv sex frågade jag om vi kunde gå tillbaka till hotellet.
När vi var påväg tillbaka var det Sofie som nynnade på någon låt. Jag hörde att det var Unwritten med Natascha Bedingfield. Jag började nynna på den jag med och tillslut hoppade vi fram på gatan och sjöng båda två. Folk bara kollade på oss, speciellt gamla tanter. Jag hörde en tant muttra någonting, men förstod inte vad. Men jag bara log åt henne.
När vi kom upp till hotellet slängde jag mig på sängen och efter någon sekund fick jag massa shoppingkassar över mig.
- Sofie! Hallå jag ligger här under! Hallå jag drunknaaaaaaaaaaaaaaaaaaaar! Skrek jag sedan.
Hon började gapskratta och tog bort alla kassar.
- Förlåt älskling, jag såg dig seriöst inte, HAHAHAHA!
- Lille jäkel! Sa jag och hoppade på henne och började kittla henne.
Hon skrek hysteriskt och fick tag i en kudde som hon kastade i huvudet på mig. Sedan vart det kuddkrig.
Jävlar vad hon kan sikta bra! Fick säkert 10 kuddar i huvudet medans jag bara träffade henne typ 2 gånger, haha.
- Säg att du ger dig Sofie!
- Nej aldrig!!!! Skrek hon tillbaka.
Jag fick tag på henne och bar upp henne i min famn.
- Ger du dig? Frågade jag lugnt denna gången.
- Nej, aldrig! Skrek hon igen.
- Som du vill! Sa jag och började gå mot badrumsdörren.
Hon fattade snabbt vad jag hade i planerna och försökte ta sig loss.
- Fan va du är stark Justin! Släpp ner mig!!!!!!
- Nej, inte förens du ger dig, sa jag och blinkade med ena ögat.
- Okej okej okej! Jag ger mig, sa hon lugnt sedan.
Jag släppte ner henne och hon började gå mot sängen igen. Hon tog upp en kudde och såg lite misstänksam ut.
- ELLER INTE!!!! skrek hon och kastade den rakt i ögat på mig.
- Aaaaaaaaaaaj Sofie, du träffade mig i ögat! Jag slängde mig ner på golvet och överdrev en aning.
- Oj förlåt förlåt!!! Justin hur gick det? Blev du blind? Sa hon skräckslaget.
- Jaaaa, typ.
- Älskling förlåt, det var verkligen inte meningen!!!!
När jag såg att det var påväg en tår ner på hennes kind kollade jag upp och började skratta. Hon kollade argt på mig och ställde sig upp.
- Hahahah! Visst var det kul? Sa jag och log.
- NEJ! Jag blev fan asrädd! Tänk om jag hade gjort dig blind!!!! Sa hon.
- Men snälla Sofie, det gör ingenting, sa jag och gick fram och kramade henne.
- Okej, förlåt att jag började gråta, är lite överkänslig när det gäller sånt, sa hon och jag torkade bort hennes tårar.
- Haha, det är okej älskling!
- Okej, bra, sa hon lättat och kysste mig.
- Men nu är det så att jag har planerat en sak för ikväll, och vi måste sätta fart och göra iordning oss nu.
- Okej, sisten till duschen förlorar!!!
Vi båda var verkligen tävlingsinriktade, haha. Vi duschade och gjorde iordning oss.
Vid sju kom en taxi och hämtade upp oss.
- Vart är vi påväg? Frågade Sofie.
- Överraskning sa jag ju. Man avslöjar ju inte dom, sa jag och blinkade.
- Men jag är nyfikeeeeeeeen, sa hon och gjorde puppieeyes.
Jag pussade henne på pannan och kollade rakt fram och försökte låta bli att flina.
Sofies perspektiv:
Vi satt där i taxin i ungefär 5 minuter. Jag var verkligen otålig och nyfiken.
Tillslut stannade taxin och vi klev ut. Vi stod nu utanför en restaurang. Justin tog min hand och vi gick in. Det var fullt med små ljus överallt och allt såg väldigt lyxigt ut.
- Jag har hyrt denna restaurang för bara oss två. Glad alla hjärtans dag älskling!
- Men Gud, glad alla hjärtans dag på dig med älskling! Åh va fint! Jag älskar dig!!!! Sa jag och kysste honom.
- Jag älskar dig med Sofie!
Vi satte oss ner till bords och kyparen kom direkt och sa att våran mat var påväg.
- Men vi har inte ens beställt? Haha.
- Jag beställde nästan allt på menyn, så kan vi plocka lite från varje. Bra va? Sa han och log.
- Oj, ja verkligen! Tack igen Justin!
- Ingen orsak igen Sofie, hehe. Men innan maten kommer har jag en annan överraskning....
Vad tyckte ni? Bra/dålig?
/Amanda & Karro
You change my life - Episode 63
Jag satt där med Sofie och hon skakade som aldrig förr, helt plötsligt så tuppa hon av, neeeej, det kunde inte vara sant, min älskade Sofie!
- Hjäääääälp! Hjääääälp! skrek jag högt över planet. Personalen försökte ta sig dit men det gick inte, planet skakade så mycket att så fort de ställde sig upp så föll de ner på säterna igen.
Det höll på så i flera minuter och jag vart riktigt rädd.
Tårarna bara forsade ner på mig och i famnen höll jag Sofie hårt.
Min älskade Sofie..... Skulle vi redan dö? Vi var ju bara 16 år!!! Och det var ju för fan alla hjärtans dag!!!!
Jag bad till Gud, om och om igen. Och tillslut slutade planet att skaka. Det var som ett under hade hänt.
Sofie försökte sätta sig upp, hon hade vaknat!
Tårarna forsade ner ännu en gång på mig och jag kunde nästan inte se henne.
Hon satte sig upp och torkade mina tårar. Några från personalen kom fram till oss
- Förlåt så jättemycket att vi inte kunde hjälpa till! Sa en kvinna med ånger i rösten.
- Det är okej, vi är okej nu, allihopa.... Sa Sofie osäkert.
Kvinnan log åt oss och gick till ett annat par och frågade om de var okej.
Sofie och jag kollade på varandra och tillslut kysstes vi.
- Jag trodde verkligen att vi skulle dö, att du hade dött när du tuppade av.. Sa jag och fortsatte gråta.
Det gick verkligen inte att stoppa tårarna...
- Först trodde jag det också, allt blev det helt svart, och sen vart det över för mig. Jag trodde vi redan hade dött.. Sa hon och la sig mot mitt bröst.
Vi satt så en stund och lamporna slocknade aldrig, fast vi skulle för visso landa snart nu också...
När vi hade landat i Stockholm tog vi vårat handbagade och gick till rullbanden där våra väskor skulle komma.
De kom nästan med en gång så vi tog på oss våra solglasögon trots att det var mitt i vintern och gick ut.
Vi trodde att det skulle vara massa papparazzis, men det var helt tomt på papparazzis.
Vi kollade genom varandras glasögon och log. Men vi tog inte av dom för säkerhetens skull.
Vi ropade in en taxi och åkte till vårat hotell. Jag hade bokat ett jättefint hotell till oss två.
Vi checkade in och gick upp till vårat rum. Klockan var bara halv tio på morgonen här borta så vi la oss och sov en stund
När vi vaknade vid elva sedan kollade vi på varandra och vi båda sa samtidigt:
- Duscha?
Vi brast ut i skratt och sprang till badrummet. Vi slängde av oss våra kläder och satte på duschvattnet.
Åh va skönt det var! Speciellt efter den där flygresan... Usch.....
Vi stod och schampoonerade varandras hår och kysstes samtidigt.
Men det rann ner schampoo från våra hår hela tiden så det smakade mest schampoo, haha...
När vi duschat klart lindade vi in oss i handdukar och slängde oss på soffan och kollade på något svenskt program. Det filmades i Hollywood, men de pratade svenska.
Sofie gick och sminkade sig och jag blåste håret. Jag blev klar före henne så jag satte mig vid twitter en stund. följde lite fans, twittrade, följde lite mer, och sedan var Sofie klar.
Hon var verkligen vacker och jag tappade hakan.
- Justin, det ser ut som att du är påväg att bryta hakan älskling! Sa hon och kysste mig.
- Du är så fin Sofie.
- Ska du säga!
Vi tog på oss våra jackor för det var väldigt kallt här i Sverige, sedan gick vi och kikade runt lite i stan.
Vi träffade på lite fans och skrev lite autografer och tog kort.
Efter ett tag blev vi båda hungriga så vi bestämde oss att luncha. Vi beställde pasta och köttfärs, en klassiker!
Riktigt god var den och vi satt och hade allmänt kul och tog massa kort på varandra.
När vi suttit där i närmare 2 timmar gick vi vidare. Sverige var riktigt fint!
Jag hade en överraskning på lager tills ikväll, hoppas Sofie gillar det!
Bra eller riktigt dåligt? Kommentera påååååååååååå nu guys! ;)
/Amanda & Karro
- Hjäääääälp! Hjääääälp! skrek jag högt över planet. Personalen försökte ta sig dit men det gick inte, planet skakade så mycket att så fort de ställde sig upp så föll de ner på säterna igen.
Det höll på så i flera minuter och jag vart riktigt rädd.
Tårarna bara forsade ner på mig och i famnen höll jag Sofie hårt.
Min älskade Sofie..... Skulle vi redan dö? Vi var ju bara 16 år!!! Och det var ju för fan alla hjärtans dag!!!!
Jag bad till Gud, om och om igen. Och tillslut slutade planet att skaka. Det var som ett under hade hänt.
Sofie försökte sätta sig upp, hon hade vaknat!
Tårarna forsade ner ännu en gång på mig och jag kunde nästan inte se henne.
Hon satte sig upp och torkade mina tårar. Några från personalen kom fram till oss
- Förlåt så jättemycket att vi inte kunde hjälpa till! Sa en kvinna med ånger i rösten.
- Det är okej, vi är okej nu, allihopa.... Sa Sofie osäkert.
Kvinnan log åt oss och gick till ett annat par och frågade om de var okej.
Sofie och jag kollade på varandra och tillslut kysstes vi.
- Jag trodde verkligen att vi skulle dö, att du hade dött när du tuppade av.. Sa jag och fortsatte gråta.
Det gick verkligen inte att stoppa tårarna...
- Först trodde jag det också, allt blev det helt svart, och sen vart det över för mig. Jag trodde vi redan hade dött.. Sa hon och la sig mot mitt bröst.
Vi satt så en stund och lamporna slocknade aldrig, fast vi skulle för visso landa snart nu också...
När vi hade landat i Stockholm tog vi vårat handbagade och gick till rullbanden där våra väskor skulle komma.
De kom nästan med en gång så vi tog på oss våra solglasögon trots att det var mitt i vintern och gick ut.
Vi trodde att det skulle vara massa papparazzis, men det var helt tomt på papparazzis.
Vi kollade genom varandras glasögon och log. Men vi tog inte av dom för säkerhetens skull.
Vi ropade in en taxi och åkte till vårat hotell. Jag hade bokat ett jättefint hotell till oss två.
Vi checkade in och gick upp till vårat rum. Klockan var bara halv tio på morgonen här borta så vi la oss och sov en stund
När vi vaknade vid elva sedan kollade vi på varandra och vi båda sa samtidigt:
- Duscha?
Vi brast ut i skratt och sprang till badrummet. Vi slängde av oss våra kläder och satte på duschvattnet.
Åh va skönt det var! Speciellt efter den där flygresan... Usch.....
Vi stod och schampoonerade varandras hår och kysstes samtidigt.
Men det rann ner schampoo från våra hår hela tiden så det smakade mest schampoo, haha...
När vi duschat klart lindade vi in oss i handdukar och slängde oss på soffan och kollade på något svenskt program. Det filmades i Hollywood, men de pratade svenska.
Sofie gick och sminkade sig och jag blåste håret. Jag blev klar före henne så jag satte mig vid twitter en stund. följde lite fans, twittrade, följde lite mer, och sedan var Sofie klar.
Hon var verkligen vacker och jag tappade hakan.
- Justin, det ser ut som att du är påväg att bryta hakan älskling! Sa hon och kysste mig.
- Du är så fin Sofie.
- Ska du säga!
Vi tog på oss våra jackor för det var väldigt kallt här i Sverige, sedan gick vi och kikade runt lite i stan.
Vi träffade på lite fans och skrev lite autografer och tog kort.
Efter ett tag blev vi båda hungriga så vi bestämde oss att luncha. Vi beställde pasta och köttfärs, en klassiker!
Riktigt god var den och vi satt och hade allmänt kul och tog massa kort på varandra.
När vi suttit där i närmare 2 timmar gick vi vidare. Sverige var riktigt fint!
Jag hade en överraskning på lager tills ikväll, hoppas Sofie gillar det!
Bra eller riktigt dåligt? Kommentera påååååååååååå nu guys! ;)
/Amanda & Karro
You change my life - Episode 62.
- Vi får väl försöka smyga upp såhär blöta utan att någon möter oss, eller? sa Justin och jag såg hur hans ögon sken upp sådär som dom gör när han kommer på något "busigt" nästan lite "crazy".
- Okej, sa jag glatt och vi gick sedan mot dörren. När jag ryckte i handtaget så öppnades inte dörren, den var låst! Vad skulle vi göra nu då?
Vi satte oss på en stol som liknade en solstol nästan. Först la sig Justin sen la jag mig i hans famn och med huvudet på bröstet. Efter en super kort stund så somnade vi till.
Justins perspektiv:
Jag vaknade nästa morgon av att någon skrek högt som attan. Jag flög genast upp ur stolen och såg att en som jobbar på hotellet stod där helt skräckslaget och kollade på oss. Jag sprang fort fram till henne och satte handen för hennes mun, "sssccchhh" sa jag till henne och hon slutade att skrika och hela hon skakade.
- Har du nycklar? frågade jag henne och hon nickade "ja" som svars tillbaka.
- Bra. sa jag och stängde sedan till dörren och ledde henne till stolen så hon kunde sitta.
- Lova att inte skrika om jag tar bort handen nu, okej? sa jag och kollade osäkert på henne. Hon nickade ja till svars ännu en gång och tog bort handen.
- Vad ska ni göra med mig? Jag har inte gjort något!
- Nej nej, det är inte alls som du tror. Hon bara satt där och skakade.
- Snälla, lyssna på oss nu, sa Sofie med en lugn röst. Det är så att vi var här och badade igår och sedan blev vi inlåsta och kunde inte komma ut. Vi har varit här hela natten. Vi ville inte att du skulle skrika pgrd. av Justin, sa hon lugnt och vänligt.
- Vadå Justin? Är han en brottslig?
- Nejnej! sa vi båda i kör.
- Vet du inte vem jag är? sa jag och kollade chokat på henne.
- Nej, hur skulle jag kunna veta det?
- Jag är Justin Bieber, sveriges kändaste tonåring. Du förstår, ifall detta kommer ut till världen så kommer det bli helt kris och jaa...
- Jaha, är du den där killen som sjunger som en tjej och som min dotter snackar om hela tiden?
- Ehm...... ja det kanske det är? Men snälla, kan du släppa ut oss och låta bli att berätta detta för någon?
- Bara på ett villkor.
- Vad som helst!
- Jo, jag skulle gärna vilja ta en bild på dig med min mobil och sedan kanske få en autograf till min dotter?
- Ja, självklart, men jag har tyvärr inge penna eller papper...
- Jag har penna, men inge... papper.
- Men, jag kan kanske skriva på min keps så får hon den? Det kanske är lite roligare än en vanlig lapp med lite text på?
- Yeees, det går skit bra. Åh vilken tur jag har, hon kommer att bli super glad!
Jag tog kort, gav min keps med autograf och snackade sedan lite med hon som jobbade där sedan släppte hon ut oss och vi smög ut till vårat rum. Direkt när vi kom in kollade jag på klockan, det var knappt 6 (på morgonen). Jag var super hungrig så jag tog och åt lite av det som fanns på vagnen vi hade beställt in sedan gick jag och la mig med Sofie i sängen och jag slumrade fort till.
4 days later.. At their home.
14 Februari - Alla hjärtans dag.
Det var nu alla hjärtans dag och jag hade världens tur att få spendera den med Sofie. Klockan var snart åtta på morgonen och vi packade iordning och fixade till allt, vi skulle åka till Sverige och fira där. Vi åt lite frukost, tog en dusch och packade klart sedan begav vi oss mot flyget som skulle gå vid 11 tiden.
On the airplan.
Vi satt där på planet och det var ungefär 40 minuter kvar tills vi var framme i Sverige. Jag hade sovit resten av hela resan och ävenså Sofie, hon sov fortfarande. Hon log där på mitt bröst och jag bara satt och såg på hur vacker hon verkligen var. Jag tror aldrig att mitt liv varit såhär perfekt som det varit de senaste månaderna, jag har aldrig mått såhär bra.
Just då hände allt, hela planet började skaka till och Sofie vakna till och gnugga sig i sina ögon, söt som socker, helt nyvaken. Jag började bli orolig, vad är det som händer egentligen? Hela planet skakade och det var ingen kontroll alls, en flygvärdinna kom och sa åt oss att sätta på säkerhetsbälte, vi var tvungna att stört landa. Det hade hänt något med planet så det kommit i obalans på någotvis och det fanns knappt nå bränsle kvar så vi var tvungna att landa direkt.
Jag satt där med Sofie och hon skakade som aldrig förr, helt plötsligt så tuppa hon av, neeeej, det kunde inte vara sant, min älskade Sofie!
- Hjäääääälp! Hjääääälp! skrek jag högt över planet. Personalen försökte ta sig dit men det gick inte, planet skakade så mycket att så fort de ställde sig upp så föll de ner på säterna igen.
BRA/KASS EPISODE?
15 kommentarer minst gärna.
Det var knappt nå ideer (typ två som kommenterade) riktigt tråkigt tycker jag imed att det blir tråkigare för er att läsa då, menmen :) Nu har jag (och Amanda lite) kommit på vad som kan hända ett tag framöver, men jaa:)
Hoppas verkligen att ni börjar kommenta lika bra som ni gjorde förr för det uppskattades verkligen och vi var mer sugna på att skriva då! Nu börjar vi (eller iaf jag, Karro) att tröttna lite på att skriva i med att det aldrig är någon som säger vad den tycker om episoderna längre /;
Update from Amanda: Håller med Karro... Det är typ ingen som kommenterar längre, och då blir vi ganska otaggade på att skriva.. Tyvärr (det är så jag känner iallafall... Tror Karro känner detsamma).
Men creds till er som gör det, toppenbra! Men ni andra, vi ser ju att ni går in på bloggen och läser, och det skulle vara kul om ni skrev en kommentar eller två också.. :)
- Okej, sa jag glatt och vi gick sedan mot dörren. När jag ryckte i handtaget så öppnades inte dörren, den var låst! Vad skulle vi göra nu då?
Vi satte oss på en stol som liknade en solstol nästan. Först la sig Justin sen la jag mig i hans famn och med huvudet på bröstet. Efter en super kort stund så somnade vi till.
Justins perspektiv:
Jag vaknade nästa morgon av att någon skrek högt som attan. Jag flög genast upp ur stolen och såg att en som jobbar på hotellet stod där helt skräckslaget och kollade på oss. Jag sprang fort fram till henne och satte handen för hennes mun, "sssccchhh" sa jag till henne och hon slutade att skrika och hela hon skakade.
- Har du nycklar? frågade jag henne och hon nickade "ja" som svars tillbaka.
- Bra. sa jag och stängde sedan till dörren och ledde henne till stolen så hon kunde sitta.
- Lova att inte skrika om jag tar bort handen nu, okej? sa jag och kollade osäkert på henne. Hon nickade ja till svars ännu en gång och tog bort handen.
- Vad ska ni göra med mig? Jag har inte gjort något!
- Nej nej, det är inte alls som du tror. Hon bara satt där och skakade.
- Snälla, lyssna på oss nu, sa Sofie med en lugn röst. Det är så att vi var här och badade igår och sedan blev vi inlåsta och kunde inte komma ut. Vi har varit här hela natten. Vi ville inte att du skulle skrika pgrd. av Justin, sa hon lugnt och vänligt.
- Vadå Justin? Är han en brottslig?
- Nejnej! sa vi båda i kör.
- Vet du inte vem jag är? sa jag och kollade chokat på henne.
- Nej, hur skulle jag kunna veta det?
- Jag är Justin Bieber, sveriges kändaste tonåring. Du förstår, ifall detta kommer ut till världen så kommer det bli helt kris och jaa...
- Jaha, är du den där killen som sjunger som en tjej och som min dotter snackar om hela tiden?
- Ehm...... ja det kanske det är? Men snälla, kan du släppa ut oss och låta bli att berätta detta för någon?
- Bara på ett villkor.
- Vad som helst!
- Jo, jag skulle gärna vilja ta en bild på dig med min mobil och sedan kanske få en autograf till min dotter?
- Ja, självklart, men jag har tyvärr inge penna eller papper...
- Jag har penna, men inge... papper.
- Men, jag kan kanske skriva på min keps så får hon den? Det kanske är lite roligare än en vanlig lapp med lite text på?
- Yeees, det går skit bra. Åh vilken tur jag har, hon kommer att bli super glad!
Jag tog kort, gav min keps med autograf och snackade sedan lite med hon som jobbade där sedan släppte hon ut oss och vi smög ut till vårat rum. Direkt när vi kom in kollade jag på klockan, det var knappt 6 (på morgonen). Jag var super hungrig så jag tog och åt lite av det som fanns på vagnen vi hade beställt in sedan gick jag och la mig med Sofie i sängen och jag slumrade fort till.
4 days later.. At their home.
14 Februari - Alla hjärtans dag.
Det var nu alla hjärtans dag och jag hade världens tur att få spendera den med Sofie. Klockan var snart åtta på morgonen och vi packade iordning och fixade till allt, vi skulle åka till Sverige och fira där. Vi åt lite frukost, tog en dusch och packade klart sedan begav vi oss mot flyget som skulle gå vid 11 tiden.
On the airplan.
Vi satt där på planet och det var ungefär 40 minuter kvar tills vi var framme i Sverige. Jag hade sovit resten av hela resan och ävenså Sofie, hon sov fortfarande. Hon log där på mitt bröst och jag bara satt och såg på hur vacker hon verkligen var. Jag tror aldrig att mitt liv varit såhär perfekt som det varit de senaste månaderna, jag har aldrig mått såhär bra.
Just då hände allt, hela planet började skaka till och Sofie vakna till och gnugga sig i sina ögon, söt som socker, helt nyvaken. Jag började bli orolig, vad är det som händer egentligen? Hela planet skakade och det var ingen kontroll alls, en flygvärdinna kom och sa åt oss att sätta på säkerhetsbälte, vi var tvungna att stört landa. Det hade hänt något med planet så det kommit i obalans på någotvis och det fanns knappt nå bränsle kvar så vi var tvungna att landa direkt.
Jag satt där med Sofie och hon skakade som aldrig förr, helt plötsligt så tuppa hon av, neeeej, det kunde inte vara sant, min älskade Sofie!
- Hjäääääälp! Hjääääälp! skrek jag högt över planet. Personalen försökte ta sig dit men det gick inte, planet skakade så mycket att så fort de ställde sig upp så föll de ner på säterna igen.
BRA/KASS EPISODE?
15 kommentarer minst gärna.
Det var knappt nå ideer (typ två som kommenterade) riktigt tråkigt tycker jag imed att det blir tråkigare för er att läsa då, menmen :) Nu har jag (och Amanda lite) kommit på vad som kan hända ett tag framöver, men jaa:)
Hoppas verkligen att ni börjar kommenta lika bra som ni gjorde förr för det uppskattades verkligen och vi var mer sugna på att skriva då! Nu börjar vi (eller iaf jag, Karro) att tröttna lite på att skriva i med att det aldrig är någon som säger vad den tycker om episoderna längre /;
Update from Amanda: Håller med Karro... Det är typ ingen som kommenterar längre, och då blir vi ganska otaggade på att skriva.. Tyvärr (det är så jag känner iallafall... Tror Karro känner detsamma).
Men creds till er som gör det, toppenbra! Men ni andra, vi ser ju att ni går in på bloggen och läser, och det skulle vara kul om ni skrev en kommentar eller två också.. :)
You change my life - episode 61
Vi låg där och skrattade och hade allmänt kul i flera timmar.
Ingen hade märkt att det vart Justin Bieber som låg där, haha. Otroligt!
Tillslut blev det lite kyligare och vi bestämde oss att gå upp till hotellrummet igen och göra iordning oss för en romantisk middag lite senare.
När vi gick tillbaka till hotellet såg vi att solen var påväg att gå ner.
- Kom! Sa Justin och drog mig snabbare mot hotellrummet.
När vi kom upp till den 18 våningen (våran våning) låste han snabbt upp rummet och drog mig mot balkonen.
Han hade valt ett rum med havsutsikt. Solen skulle precis gå ner nu och vi stod bara där i varandras armar och kollade när solen var påväg ner.
Sedan vände vi våra huvuden mot varandra och våra läppar möttes.
Jag tog tag i hans hår och han tryckte mig närmare honom.
Vi stod där en liten stund och bara myste sedan gick vi ut från vårt hotellrum och ner till "relax" avdelningen på hotellet. När vi kom dit satte vi oss vid poolen med fötterna och lite av bena nere i vattnet.
- Jo asså du ska bara veta att jag verkligen... började ja.
- Ssschh, sa han och satte ett finger på mitt huvud. Han lutade sakta huvudet framåt, när jag sedan började luta mig framåt och vi var en centimeter ifrån varandra puttar han ner mig i poolen.
- Juuuustiiiin!!
- Hahahahahahahhaahhaha! var det ända han fick fram.
- Va fan, jag har ju kläder och allt på mig! sa jag och börja sedan också skratta. Jag satte mig bredvid honom och luta sedan huvudet mot han för att kyssa han. Han lutade mot mig och just då gjorde jag exakt samma sak som han gjort mot mig, jag puttade i honom i vattnet. Jag satt nu där och gapflabba mer än... något... och det gick verkligen inte att sluta. Jag hoppade sedan i vattnet och nu kysstes vi, på riktigt.
Vi låg där en liten stund i vattnet och sedan hörde vi att det "klickade till" i dörren och en nyckel vreds om.
- Shiiiiit! sa vi i kör och hoppade upp från vattnet, vi sprang sedan bort och gömde oss bakom en stor växt. Ingående kom en vakt med sin ficklampa, han lyste runt om hela rummet och vi satt där så tyst vi kunde. Vi rörde oss inte ur fläcken och vakten gjorde sedan en rörelse och gjorde så att ficklampan lös mot växten som vi satt bakom. Shit, det var droppen, han hade sett oss, eller?
Nej, tydligen inte. Han släckte sin ficklampa och gick sedan ut från rummet och låste. När han gått ut så började vi båda skratta och plumsade sedan ner i vattnet igen, det var super varmt. Vi satt där en pytteliten stund till sen så började det bli kallt.
-Vi kanske borde gå upp nu? Vattnet är kallt och klockan är nog ganska mycket också.
- Haha jaa, det har du nog rätt i!
Vi gick upp och kollade oss runt om i rummet efter handdukar, vi frös som tusan. Det fanns inte en endaste handduk i hela rummet och där stod vi som isbitar med våra blöta kläder på.
- Vi får väl försöka smyga upp såhär blöta utan att någon möter oss, eller? sa Justin och jag såg hur hans ögon sken upp sådär som dom gör när han kommer på något "busigt" nästan lite "crazy".
- Okej, sa jag glatt och vi gick sedan mot dörren. När jag ryckte i handtaget så öppnades inte dörren, den var låst! Vad skulle vi göra nu då?
Blev en kortis nu men ska träna strax! BRA/SKIT DÅLIG??
Vill säga förlåt X10000 för den dålig uppdateringen men jag (Karro) har haft en hel del annat och göra och det tror jag Amanda också har. Jag har iallafall några ideer på vad som kan hända så att uppdateringen ska komma igång "på riktigt" igen, men vill kolla med Amanda och vad hon tycker om du först och så.. :)
Hope you understand! Kiss.
/ Karro & Amanda. (Klicka på våra namn för att komma till våra bloggar!) :)
Ingen hade märkt att det vart Justin Bieber som låg där, haha. Otroligt!
Tillslut blev det lite kyligare och vi bestämde oss att gå upp till hotellrummet igen och göra iordning oss för en romantisk middag lite senare.
När vi gick tillbaka till hotellet såg vi att solen var påväg att gå ner.
- Kom! Sa Justin och drog mig snabbare mot hotellrummet.
När vi kom upp till den 18 våningen (våran våning) låste han snabbt upp rummet och drog mig mot balkonen.
Han hade valt ett rum med havsutsikt. Solen skulle precis gå ner nu och vi stod bara där i varandras armar och kollade när solen var påväg ner.
Sedan vände vi våra huvuden mot varandra och våra läppar möttes.
Jag tog tag i hans hår och han tryckte mig närmare honom.
Vi stod där en liten stund och bara myste sedan gick vi ut från vårt hotellrum och ner till "relax" avdelningen på hotellet. När vi kom dit satte vi oss vid poolen med fötterna och lite av bena nere i vattnet.
- Jo asså du ska bara veta att jag verkligen... började ja.
- Ssschh, sa han och satte ett finger på mitt huvud. Han lutade sakta huvudet framåt, när jag sedan började luta mig framåt och vi var en centimeter ifrån varandra puttar han ner mig i poolen.
- Juuuustiiiin!!
- Hahahahahahahhaahhaha! var det ända han fick fram.
- Va fan, jag har ju kläder och allt på mig! sa jag och börja sedan också skratta. Jag satte mig bredvid honom och luta sedan huvudet mot han för att kyssa han. Han lutade mot mig och just då gjorde jag exakt samma sak som han gjort mot mig, jag puttade i honom i vattnet. Jag satt nu där och gapflabba mer än... något... och det gick verkligen inte att sluta. Jag hoppade sedan i vattnet och nu kysstes vi, på riktigt.
Vi låg där en liten stund i vattnet och sedan hörde vi att det "klickade till" i dörren och en nyckel vreds om.
- Shiiiiit! sa vi i kör och hoppade upp från vattnet, vi sprang sedan bort och gömde oss bakom en stor växt. Ingående kom en vakt med sin ficklampa, han lyste runt om hela rummet och vi satt där så tyst vi kunde. Vi rörde oss inte ur fläcken och vakten gjorde sedan en rörelse och gjorde så att ficklampan lös mot växten som vi satt bakom. Shit, det var droppen, han hade sett oss, eller?
Nej, tydligen inte. Han släckte sin ficklampa och gick sedan ut från rummet och låste. När han gått ut så började vi båda skratta och plumsade sedan ner i vattnet igen, det var super varmt. Vi satt där en pytteliten stund till sen så började det bli kallt.
-Vi kanske borde gå upp nu? Vattnet är kallt och klockan är nog ganska mycket också.
- Haha jaa, det har du nog rätt i!
Vi gick upp och kollade oss runt om i rummet efter handdukar, vi frös som tusan. Det fanns inte en endaste handduk i hela rummet och där stod vi som isbitar med våra blöta kläder på.
- Vi får väl försöka smyga upp såhär blöta utan att någon möter oss, eller? sa Justin och jag såg hur hans ögon sken upp sådär som dom gör när han kommer på något "busigt" nästan lite "crazy".
- Okej, sa jag glatt och vi gick sedan mot dörren. När jag ryckte i handtaget så öppnades inte dörren, den var låst! Vad skulle vi göra nu då?
Blev en kortis nu men ska träna strax! BRA/SKIT DÅLIG??
Vill säga förlåt X10000 för den dålig uppdateringen men jag (Karro) har haft en hel del annat och göra och det tror jag Amanda också har. Jag har iallafall några ideer på vad som kan hända så att uppdateringen ska komma igång "på riktigt" igen, men vill kolla med Amanda och vad hon tycker om du först och så.. :)
Hope you understand! Kiss.
/ Karro & Amanda. (Klicka på våra namn för att komma till våra bloggar!) :)
You change my life - episode 60
- Ska vi åka hem? Frågade han efter några minuter.
- Ja, det gör vi, sa jag och torkade tårarna.
Vi åkte en bit under tystnad, sedan svängde Justin åt fel håll.
- Eh, Justin? Hem ligger ditåt? Sa jag.
- Ja det vet jag allt. Sa han och blinkade.
- Men vart ska vi då?
- Det ska du få se! Sa han och blinkade än en gång.
Jag bara log och satte på musik och Firework med Katy Perry spelades.
Jag blev alltid så glad av den låten så helt plötsligt blev jag helt hyper och började hoppa upp och ner i sätet och sjöng samtidigt.
- BABY YOU'RE A FIIIIIIIIIIREWORK, C'MON SHOW 'EM WHAT YOUR WORTH.......
Justin bara kollade på mig och började skratta. Sedan joinade han mig med och började sjunga.
Vi satt där och skrek som två galningar till alla låtar som spelades.
Vi åkte ganska länge, men jag frågade aldrig när vi var framme.
Att bara köra runt är också kul, speciellt med Justin.
Efter ungefär 2 timmar var vi framme. Vi klev ur bilen och jag såg ett ljusblått hav.
Mina ögon blev stora som golvbollar och efter några sekunder vände jag mig mot Justin.
- Vart är vi? Vad gör vi här? Frågade jag och log.
- Jag tänkte att vi kanske behövde komma bort från alla polisbesök och så, så jag tänkte att vi kunde övernatta här i Savannah? Sa han och kollade lite osäkert på mig.
- Ja det är klart jag vill! Sa jag och slänge mig runt halsen på han och pussade honom överallt.
Men.... jag har inga badkläder eller någonting med mig? Sa jag igen lite nervöst.
- Oroa dig inte älskling, jag packade din väska när du hade somnat igår. Jag gick upp igen när du hade somnat, hehe. Sa han och log. Jag tog med en bikini, en klänning jag tyckte var fin, och ett par skor till. Och din sminkväska. Hoppas det gick bra?
- Toppen! Sa jag
- Okej, hotellet ligger precis där över vägen, sa han och pekade på ett enormt hotell.
Jag bara stod och glodde på det. Det var så fint!
- Kom vi går in och checkar in, sedan kan vi gå till stranden. Sa Justin och kollade hoppfullt på mig.
- Ja självklart!
Jag sprang till bagageluckan och tog ut våra väskor och sedan sprang vi över vägen till hotellet.
Vi fick våran rumnyckel och när vi kom in slängde Justin av sig kläderna medans jag bara stod och tittade, en än gång. Det var helt otroligt fint! Och Justin också.
- Gosh, det här hotellet är verkligen amazing! Och du är amazing!
Jag sprang fram och kysste honom.
- Ska du säga, beautiful! Sa han och kysste mig igen.
Sedan släppte han mig och sprang och hämtade handdukar. Medans han gjorde det tog jag på mig bikinin. När han kom tillbaka tog han tag i min hand och vi sprang ut genom dörren och ut genom receptionen och över gatan ner till havet. Vi släppte ner våra handdukar och jag hörde Justin skrika "Försten i får köra hem!".
Jag kutade allt vad jag hade men ändå lyckades Justin komma före ner till vattnet.
Gud vad härligt det var! Vi skvätte vatten på varandra och sedan bar han upp mig och kysste mig lääänge.
Vi hade inte sett till några papparazzis än så länge så det var ju tur....
Vi gick upp och la oss på våra sandiga handdukar och låg där och solade. Vi hade båda på oss våra RayBan så när vi kollade på varandra började vi skratta.
Vi låg där och skrattade och hade allmänt kul i flera timmar.
Ingen hade märkt att det vart Justin Bieber som låg där, haha. Otroligt!
Tillslut blev det lite kyligare och vi bestämde oss att gå upp till hotellrummet igen och göra iordning oss för en romantisk middag lite senare.
Förlåt för dålig update! Men jag (Amanda) har läxor att ta hand om och så.
Men lite kommentarer skadar ju aldrig :) Peppa osssss ;)
/Amanda & Karro
- Ja, det gör vi, sa jag och torkade tårarna.
Vi åkte en bit under tystnad, sedan svängde Justin åt fel håll.
- Eh, Justin? Hem ligger ditåt? Sa jag.
- Ja det vet jag allt. Sa han och blinkade.
- Men vart ska vi då?
- Det ska du få se! Sa han och blinkade än en gång.
Jag bara log och satte på musik och Firework med Katy Perry spelades.
Jag blev alltid så glad av den låten så helt plötsligt blev jag helt hyper och började hoppa upp och ner i sätet och sjöng samtidigt.
- BABY YOU'RE A FIIIIIIIIIIREWORK, C'MON SHOW 'EM WHAT YOUR WORTH.......
Justin bara kollade på mig och började skratta. Sedan joinade han mig med och började sjunga.
Vi satt där och skrek som två galningar till alla låtar som spelades.
Vi åkte ganska länge, men jag frågade aldrig när vi var framme.
Att bara köra runt är också kul, speciellt med Justin.
Efter ungefär 2 timmar var vi framme. Vi klev ur bilen och jag såg ett ljusblått hav.
Mina ögon blev stora som golvbollar och efter några sekunder vände jag mig mot Justin.
- Vart är vi? Vad gör vi här? Frågade jag och log.
- Jag tänkte att vi kanske behövde komma bort från alla polisbesök och så, så jag tänkte att vi kunde övernatta här i Savannah? Sa han och kollade lite osäkert på mig.
- Ja det är klart jag vill! Sa jag och slänge mig runt halsen på han och pussade honom överallt.
Men.... jag har inga badkläder eller någonting med mig? Sa jag igen lite nervöst.
- Oroa dig inte älskling, jag packade din väska när du hade somnat igår. Jag gick upp igen när du hade somnat, hehe. Sa han och log. Jag tog med en bikini, en klänning jag tyckte var fin, och ett par skor till. Och din sminkväska. Hoppas det gick bra?
- Toppen! Sa jag
- Okej, hotellet ligger precis där över vägen, sa han och pekade på ett enormt hotell.
Jag bara stod och glodde på det. Det var så fint!
- Kom vi går in och checkar in, sedan kan vi gå till stranden. Sa Justin och kollade hoppfullt på mig.
- Ja självklart!
Jag sprang till bagageluckan och tog ut våra väskor och sedan sprang vi över vägen till hotellet.
Vi fick våran rumnyckel och när vi kom in slängde Justin av sig kläderna medans jag bara stod och tittade, en än gång. Det var helt otroligt fint! Och Justin också.
- Gosh, det här hotellet är verkligen amazing! Och du är amazing!
Jag sprang fram och kysste honom.
- Ska du säga, beautiful! Sa han och kysste mig igen.
Sedan släppte han mig och sprang och hämtade handdukar. Medans han gjorde det tog jag på mig bikinin. När han kom tillbaka tog han tag i min hand och vi sprang ut genom dörren och ut genom receptionen och över gatan ner till havet. Vi släppte ner våra handdukar och jag hörde Justin skrika "Försten i får köra hem!".
Jag kutade allt vad jag hade men ändå lyckades Justin komma före ner till vattnet.
Gud vad härligt det var! Vi skvätte vatten på varandra och sedan bar han upp mig och kysste mig lääänge.
Vi hade inte sett till några papparazzis än så länge så det var ju tur....
Vi gick upp och la oss på våra sandiga handdukar och låg där och solade. Vi hade båda på oss våra RayBan så när vi kollade på varandra började vi skratta.
Vi låg där och skrattade och hade allmänt kul i flera timmar.
Ingen hade märkt att det vart Justin Bieber som låg där, haha. Otroligt!
Tillslut blev det lite kyligare och vi bestämde oss att gå upp till hotellrummet igen och göra iordning oss för en romantisk middag lite senare.
Förlåt för dålig update! Men jag (Amanda) har läxor att ta hand om och så.
Men lite kommentarer skadar ju aldrig :) Peppa osssss ;)
/Amanda & Karro
You change my life - episode 59
Jag kunde inte svara, det kändes som att hela världen stannade för en stund och jag stod där blixt stilla. Tillslut hördes ett duns och mobilen föll ur mina händer, jag såg Sofie komma springandes mot mig där jag stod helt matt i hallen.
- Justin, vad har hänt? Vad är det??? Jag tog ett djupt andetag och hämta andan och berättade sedan.
- Det var Johanna som hade anlitat männen...
Sofies perspektiv:
Jag bara stod där bredvid Justin och gapade... Vad skulle jag säga? Hur kunde hon göra något sådant? Vi kanske inte var vänner längre men att anlita män som kom och kidnappade två av mina bästa vänner var... sinnessjukt? Det enda ordet jag hade på hjärnan var Varför. Varför varför varför?
Jag plockade upp telefonen från golvet och såg att polisen fortfarande var kvar i telefonen. Jag tog telefonen mot örat och sa:
- Hej, mitt namn är Sofie, men det kanske du redan vet? Vad var det du sa till Justin precis?
- Jo det är så att vi tror att vi vet vem som startade allt det här. Anlitade männen osv... Hon heter Johanna Brooky. Vet du vem det är?
- Jo... Hon var en av mina bästa vänner. Men inte längre....
- Okej, vi har hittat henne och tagit henne till polisstationen. Hon sitter i häktet just nu och vi ska ta in henne på förhör om någon timme. Tror ni att ni kan komma till polisstationen vid klockan 08:00 imorgon? Sa Brandy polismannen.
- Jo det kan vi. Vi ses imorgon, sa jag och la på.
Justin stod fortfarande helt förstelnad fastän det gått ungefär 1 - 2 minuter.
- Justin..? Sa jag försiktigt och viftade med ena handen framför hans ögon.
Han kom tillbaka till verkligheten och kollade på mig.
- Det kommer att ordna sig, vi ska till polisstationen imorgon klockan åtta. Sa jag och kysste honom mjukt och gick sedan iväg till vardagsrummet igen.
Justin kom efter mig och jag satte på filmen. Vi låg där en stund och efter ett tag hörde jag Justins mjuka andetag mot min axel. Jag kysste honom på pannan och fortsatte att kolla på filmen.
När den var slut och mina tårar lika så väckte jag Justin lätt och vi gick upp till sovrummet.
Han sussade vidare, helt utmattad, medans jag låg och kollade upp i taket och tänkte.
Fyfan för Johanna, jag hatar henne!, var min sista tanke, sedan somnade jag också.
När alarmet ringde vid sju nästa morgon hoppade både jag och Justin upp ur sängen.
Vi båda hoppade in i duschen och sedan tog vi på oss. Jag sminkade mig lite lätt och satte upp håret i en hästsvans. Vi köpte med oss frukost på vägen och satt och åt i bilen.
När vi kom fram började mitt hjärta att bulta allt hårdare och Justin kollade på mig med en orolig blick. Innan vi gick ut ur bilen böjde han sig över sätet och kysste mig. Sedan hoppade vi ut och jag tog ett hårt grepp om hans hand. Vi kollade varandra i ögonen en stund sen gick vi mot entren.
Vi frågade efter polisman Brandy och killen bakom disken ledde oss till ett rum. Där inne satt en polisman, och Johanna....
Justins perspektiv:
När han öppnade dörren trodde jag att jag skulle svimma. Där satt Johanna! Johanna som jag hatade! Som jag ville att hon skulle hamna i fängelse för det hon gjort!
Jag kollade på Sofie och såg att hon tänkte samma sak som jag.
Vi satte oss mitt emot dom och höll hårt om varandras händer. Polisen började att prata.
- Jo det är så att vi redan har pratat med Johanna, och hon har erkännt att det var hon som anlitade dom, sa Brandy.
Att begå ett sånt här brott är mycket allvarligt och hon kommer att få läggas in på mentalsjukhus och få vård där i 2 månader. Sedan väntar fängelse i 20 år. Männen och kvinnan kommer att få livstid. Fortsatte han.
Jag och Sofie satt där och gapade. Visst förtjänar hon det men 20 år? Ojoj......
Sofies perspektiv:
- Johanna, jag kan inte fatta att du gjorde det! VARFÖR? Skrek jag sedan. Jag fick tårar i ögonen men struntade i det.
Det tog ett tag innan hon svarade och vi andra satt helt tysta.
- Det hela började när ni fyra började hänga. Justin och du blev ihop, och Mathilda och Christian. Och jag trodde att det skulle bli Justin och jag. Så jag väntade ett tag. Och sedan kom jag på en plan, som jag trodde var perfekt. Att jag skulle kidnappa Mathilda, Christian och dig, Sofie. Men du var inte med dom när männen kidnappade C & M.
Och jag tänkte att jag kunde söka tröst hos Justin, men jag fick enorma skuldkänslor, så jag bad dom att inte söka upp dig, Sofie. När jag sa åt dom att jag inte ville göra detta längre slog de mig hårt i magen och sa att om jag berättar för er kommer de att döda mig. Så jag lät det bara vara, jag låste in mig på mitt rum i flera dagar, och sedan fick de reda på att det var jag från första början. Johanna satt och kollade ner i bordet.
Justin och jag satt med öppna munnar, och jag visste inte vad jag skulle göra. Tillslut sa jag:
- Åh Johanna, jag kan verkligen inte förlåta dig för det här, och jag är ärligt talat rädd för dig, så jag tänker inte protestera och säga att du inte ska hamna på mentalsjukhus och i fängelse, tyvärr.. Jag måste gå, sa jag och rusade ut med tårar i ögonen.
Justin sprang efter mig och tog tag i min arm och drog mig intill honom. Vi stod och kramade varandra hårt länge. Och utan ett ord gick vi till bilen och satte oss där en stund.
- Jag kan verkligen inte göra något annat än att hålla med polisen Justin..
- Jag vet, jag håller också med dom....
- Ska vi åka hem? Frågade han efter några minuter.
- Ja, det gör vi, sa jag och torkade tårarna.
Vad tycker ni? Vad ska hända härnäst? Kom med förslag! :)
/Amanda & Karro
- Justin, vad har hänt? Vad är det??? Jag tog ett djupt andetag och hämta andan och berättade sedan.
- Det var Johanna som hade anlitat männen...
Sofies perspektiv:
Jag bara stod där bredvid Justin och gapade... Vad skulle jag säga? Hur kunde hon göra något sådant? Vi kanske inte var vänner längre men att anlita män som kom och kidnappade två av mina bästa vänner var... sinnessjukt? Det enda ordet jag hade på hjärnan var Varför. Varför varför varför?
Jag plockade upp telefonen från golvet och såg att polisen fortfarande var kvar i telefonen. Jag tog telefonen mot örat och sa:
- Hej, mitt namn är Sofie, men det kanske du redan vet? Vad var det du sa till Justin precis?
- Jo det är så att vi tror att vi vet vem som startade allt det här. Anlitade männen osv... Hon heter Johanna Brooky. Vet du vem det är?
- Jo... Hon var en av mina bästa vänner. Men inte längre....
- Okej, vi har hittat henne och tagit henne till polisstationen. Hon sitter i häktet just nu och vi ska ta in henne på förhör om någon timme. Tror ni att ni kan komma till polisstationen vid klockan 08:00 imorgon? Sa Brandy polismannen.
- Jo det kan vi. Vi ses imorgon, sa jag och la på.
Justin stod fortfarande helt förstelnad fastän det gått ungefär 1 - 2 minuter.
- Justin..? Sa jag försiktigt och viftade med ena handen framför hans ögon.
Han kom tillbaka till verkligheten och kollade på mig.
- Det kommer att ordna sig, vi ska till polisstationen imorgon klockan åtta. Sa jag och kysste honom mjukt och gick sedan iväg till vardagsrummet igen.
Justin kom efter mig och jag satte på filmen. Vi låg där en stund och efter ett tag hörde jag Justins mjuka andetag mot min axel. Jag kysste honom på pannan och fortsatte att kolla på filmen.
När den var slut och mina tårar lika så väckte jag Justin lätt och vi gick upp till sovrummet.
Han sussade vidare, helt utmattad, medans jag låg och kollade upp i taket och tänkte.
Fyfan för Johanna, jag hatar henne!, var min sista tanke, sedan somnade jag också.
När alarmet ringde vid sju nästa morgon hoppade både jag och Justin upp ur sängen.
Vi båda hoppade in i duschen och sedan tog vi på oss. Jag sminkade mig lite lätt och satte upp håret i en hästsvans. Vi köpte med oss frukost på vägen och satt och åt i bilen.
När vi kom fram började mitt hjärta att bulta allt hårdare och Justin kollade på mig med en orolig blick. Innan vi gick ut ur bilen böjde han sig över sätet och kysste mig. Sedan hoppade vi ut och jag tog ett hårt grepp om hans hand. Vi kollade varandra i ögonen en stund sen gick vi mot entren.
Vi frågade efter polisman Brandy och killen bakom disken ledde oss till ett rum. Där inne satt en polisman, och Johanna....
Justins perspektiv:
När han öppnade dörren trodde jag att jag skulle svimma. Där satt Johanna! Johanna som jag hatade! Som jag ville att hon skulle hamna i fängelse för det hon gjort!
Jag kollade på Sofie och såg att hon tänkte samma sak som jag.
Vi satte oss mitt emot dom och höll hårt om varandras händer. Polisen började att prata.
- Jo det är så att vi redan har pratat med Johanna, och hon har erkännt att det var hon som anlitade dom, sa Brandy.
Att begå ett sånt här brott är mycket allvarligt och hon kommer att få läggas in på mentalsjukhus och få vård där i 2 månader. Sedan väntar fängelse i 20 år. Männen och kvinnan kommer att få livstid. Fortsatte han.
Jag och Sofie satt där och gapade. Visst förtjänar hon det men 20 år? Ojoj......
Sofies perspektiv:
- Johanna, jag kan inte fatta att du gjorde det! VARFÖR? Skrek jag sedan. Jag fick tårar i ögonen men struntade i det.
Det tog ett tag innan hon svarade och vi andra satt helt tysta.
- Det hela började när ni fyra började hänga. Justin och du blev ihop, och Mathilda och Christian. Och jag trodde att det skulle bli Justin och jag. Så jag väntade ett tag. Och sedan kom jag på en plan, som jag trodde var perfekt. Att jag skulle kidnappa Mathilda, Christian och dig, Sofie. Men du var inte med dom när männen kidnappade C & M.
Och jag tänkte att jag kunde söka tröst hos Justin, men jag fick enorma skuldkänslor, så jag bad dom att inte söka upp dig, Sofie. När jag sa åt dom att jag inte ville göra detta längre slog de mig hårt i magen och sa att om jag berättar för er kommer de att döda mig. Så jag lät det bara vara, jag låste in mig på mitt rum i flera dagar, och sedan fick de reda på att det var jag från första början. Johanna satt och kollade ner i bordet.
Justin och jag satt med öppna munnar, och jag visste inte vad jag skulle göra. Tillslut sa jag:
- Åh Johanna, jag kan verkligen inte förlåta dig för det här, och jag är ärligt talat rädd för dig, så jag tänker inte protestera och säga att du inte ska hamna på mentalsjukhus och i fängelse, tyvärr.. Jag måste gå, sa jag och rusade ut med tårar i ögonen.
Justin sprang efter mig och tog tag i min arm och drog mig intill honom. Vi stod och kramade varandra hårt länge. Och utan ett ord gick vi till bilen och satte oss där en stund.
- Jag kan verkligen inte göra något annat än att hålla med polisen Justin..
- Jag vet, jag håller också med dom....
- Ska vi åka hem? Frågade han efter några minuter.
- Ja, det gör vi, sa jag och torkade tårarna.
Vad tycker ni? Vad ska hända härnäst? Kom med förslag! :)
/Amanda & Karro
You change my life - episode 58.
Justin och Sofie kom in igen och vi pratade om massa roliga minnen. Jag ville inte prata mer om det som hade hänt. Iallafall inte för tillfället... Vi pratade om när vi hade träffat Christian och Justin för första gången, och deras första dejt, och min och Christians första dejt....
Helt plötsligt kommer en sjuksköterska in och säger:
- Christians tillstånd har blivit....
...bättre och han kommer att klara sig, men.. sa sjuksköterskan, jag visste att det skulle komma ett "men", det gör det alltid.
...Men han kommer att klara sig men han måste ta det lugnt och vila. Han hade även ett brutet revben så vi har tänkt att operera honom.
- Men hur länge kommer han vara kvar här då & kommer han att återhämta sig helt?
- Vi vill att han ska vara kvar åtminstonde 2 dagar till sedan är det hans egna val. Och om han kommer åtehämta sig? Ja det kommer han men det kan ta sin lilla tid. Vi vet inte riktigt hur lång tid utan det är olika från person till person.
- Okej, tack så jätte mycket för hjälpen!
- Tack själv. sa hon och vände ryggen om för att börja gå men vände snabbt tillbaka. - Just det, det är inte säkert att han kommer minnas något. Han har fått många & hårda slag och en del varto i huvudet vilket kan innebära att han inte minns någoting.
- Så... han kommer inte minnas mig och allt vi gjort tillsammans? sa Mathilda och hennes ögon blev glansiga.
- Tyvärr så är det så. Det kan även vara så att han kommer ihåg en del men han kommer inte riktigt ihåg själva dig som person. sa hon och vände sig sedan om.
Mathildas perspektiv:
Jag blev helt paff och tankarna for runt i huvudet på mig.
Skulle han inte minnas mig som person? Det var som att börja om på ruta 0 igen. Jag undrade om jag verkligen skulle klara av det här. Mest av allt undrade jag hur allt skulle bli, tänk så hittar han någon annan?
Justins perspektiv:
Vi satt där helt hjälplösa kändes det som, att vi inte fattat att de blivit kidnappade varto det värsta. Vi satt där en stund men när sjuksköterskan snackat klart så åkte jag och Sofie hem. Vi lät Mathilda vara kvar ensam, det varto ingen ide att vi varto där för vi gjorde ändå inge nytta.
- Jahopp, vad finns det att göra då? sa jag med en svag röst för att avbryta tystnaden.
- Dont no.. vi kan kanske bara vara hemma och se på film idag? Känner verkligen inte för något annat. Efter allt som hänt nu och så, är helt matt.
- Jo, det låter bra! men välj du en film.. sa jag och gick sedan till vardagsrummet. När jag nästan "slängde" mig i soffan landa jag mjukt och skönt och pusta sedan ut. Sofie kom en kort stund efter med en film i handen, det varto The notebook. Det varto precis att vi han sätta på filmen för snabbt där på så ringde min mobil, jag sprang ut till hallen och började leta i min jackficka där mobilen låg. Jag hitta den tillslut och svara.
- Yes, det är Justin!
- Hey, det är Brandy (en polisman)
- Tjaa, har det hänt något? sa jag oroligt.
- Nejnej, självklart inte. Men...
- men vadå? sa jag högt i luren, nästan skrek. Men betyder aldrig något bra tänkte jag för mig själv... Jag tog ett djupt andetag.
- Vi tror vi vet vem som kidnappade dom! sa polis mannen Brandy. Jag pustade ut ettt tag men började sedan undra, vem varto det egentligen?
- Vem var det då??
- Vi tror att det är en tjej som heter Johanna Brooky som hade anlitat männen. Det var nämligen män som man kunde "beställa" hjälp utav med sådan här liknande saker. Vi har fått tag på deras papper och deras senaste samtal varto till just Johanna Brooky.
- Det kan inte vara sant!!
- Vadå, känner du henne?
Jag kunde inte svara, det kändes som att hela världen stannade för en stund och jag stod där blixt stilla. Tillslut hördes ett duns och mobilen föll ur mina händer, jag såg Sofie komma springandes mot mig där jag stod helt matt i hallen.
- Justin, vad har hänt? Vad är det??? Jag tog ett djupt andetag och hämta andan och berättade sedan.
- Det var Johanna som hade anlitat männen...
Bra/dålig episode?
Kommentera så blir vi mer peppade på att skriva ;)
Varto ganska dålig bloggning den sista veckan men jag, (Karro) har fullt upp. Har redan fått en massa prov, läxor osv. men försöker så gott det går!!
/ Karro & Amanda.
Helt plötsligt kommer en sjuksköterska in och säger:
- Christians tillstånd har blivit....
...bättre och han kommer att klara sig, men.. sa sjuksköterskan, jag visste att det skulle komma ett "men", det gör det alltid.
...Men han kommer att klara sig men han måste ta det lugnt och vila. Han hade även ett brutet revben så vi har tänkt att operera honom.
- Men hur länge kommer han vara kvar här då & kommer han att återhämta sig helt?
- Vi vill att han ska vara kvar åtminstonde 2 dagar till sedan är det hans egna val. Och om han kommer åtehämta sig? Ja det kommer han men det kan ta sin lilla tid. Vi vet inte riktigt hur lång tid utan det är olika från person till person.
- Okej, tack så jätte mycket för hjälpen!
- Tack själv. sa hon och vände ryggen om för att börja gå men vände snabbt tillbaka. - Just det, det är inte säkert att han kommer minnas något. Han har fått många & hårda slag och en del varto i huvudet vilket kan innebära att han inte minns någoting.
- Så... han kommer inte minnas mig och allt vi gjort tillsammans? sa Mathilda och hennes ögon blev glansiga.
- Tyvärr så är det så. Det kan även vara så att han kommer ihåg en del men han kommer inte riktigt ihåg själva dig som person. sa hon och vände sig sedan om.
Mathildas perspektiv:
Jag blev helt paff och tankarna for runt i huvudet på mig.
Skulle han inte minnas mig som person? Det var som att börja om på ruta 0 igen. Jag undrade om jag verkligen skulle klara av det här. Mest av allt undrade jag hur allt skulle bli, tänk så hittar han någon annan?
Justins perspektiv:
Vi satt där helt hjälplösa kändes det som, att vi inte fattat att de blivit kidnappade varto det värsta. Vi satt där en stund men när sjuksköterskan snackat klart så åkte jag och Sofie hem. Vi lät Mathilda vara kvar ensam, det varto ingen ide att vi varto där för vi gjorde ändå inge nytta.
- Jahopp, vad finns det att göra då? sa jag med en svag röst för att avbryta tystnaden.
- Dont no.. vi kan kanske bara vara hemma och se på film idag? Känner verkligen inte för något annat. Efter allt som hänt nu och så, är helt matt.
- Jo, det låter bra! men välj du en film.. sa jag och gick sedan till vardagsrummet. När jag nästan "slängde" mig i soffan landa jag mjukt och skönt och pusta sedan ut. Sofie kom en kort stund efter med en film i handen, det varto The notebook. Det varto precis att vi han sätta på filmen för snabbt där på så ringde min mobil, jag sprang ut till hallen och började leta i min jackficka där mobilen låg. Jag hitta den tillslut och svara.
- Yes, det är Justin!
- Hey, det är Brandy (en polisman)
- Tjaa, har det hänt något? sa jag oroligt.
- Nejnej, självklart inte. Men...
- men vadå? sa jag högt i luren, nästan skrek. Men betyder aldrig något bra tänkte jag för mig själv... Jag tog ett djupt andetag.
- Vi tror vi vet vem som kidnappade dom! sa polis mannen Brandy. Jag pustade ut ettt tag men började sedan undra, vem varto det egentligen?
- Vem var det då??
- Vi tror att det är en tjej som heter Johanna Brooky som hade anlitat männen. Det var nämligen män som man kunde "beställa" hjälp utav med sådan här liknande saker. Vi har fått tag på deras papper och deras senaste samtal varto till just Johanna Brooky.
- Det kan inte vara sant!!
- Vadå, känner du henne?
Jag kunde inte svara, det kändes som att hela världen stannade för en stund och jag stod där blixt stilla. Tillslut hördes ett duns och mobilen föll ur mina händer, jag såg Sofie komma springandes mot mig där jag stod helt matt i hallen.
- Justin, vad har hänt? Vad är det??? Jag tog ett djupt andetag och hämta andan och berättade sedan.
- Det var Johanna som hade anlitat männen...
Bra/dålig episode?
Kommentera så blir vi mer peppade på att skriva ;)
Varto ganska dålig bloggning den sista veckan men jag, (Karro) har fullt upp. Har redan fått en massa prov, läxor osv. men försöker så gott det går!!
/ Karro & Amanda.
You change my life - Episode 56
Han kom gående mot mig, tog tag i min arm och kastade mig på golvet.
- OM DU VILL SE DIN KÄRA CHRISTIAN IGEN SKA DU GÖRA SOM JAG SÄGER, OKEJ? TA AV DIG KLÄDERNA, NU!
Jag gjorde som han sa, jag skakade och grät, och sen slog han mig igen. Jag tuppade av.
Jag tuppade inte av en lång stund. För när jag vaknade några minuter efteråt kände jag något tungt på mig. Mannen låg på mig. Och jag kunde inte röra mig. Jag låg bara där och grät. Det var då jag förstod att jag hade blivit våldtagen här inne. Och inte bara en gång. Utan flera gånger.
Jag kunde inte göra något annat än att gråta. De skulle döda mig om jag gjorde mer än så. Det var så äckligt!!!! Jag kunde inte ens skrika. Jag hade inte fått mat på flera dagar säkert så i denna stund ville jag dö. Bara dö. Slippa leva mer. Jag ville inte leva såhär. Tänk om ingen någonsin hittar oss?
Precis när jag tänkte det så sparkades dörren in.
- FBI, GÅ AV FLICKAN OCH STÄLL DIG I HÖRNET MED HÄNDERNA PÅ HUVUDET!
Mannen gjorde som han sa och jag såg att både han och alla andra män blev gripna.
Jag blev helt chockad, jag visste inte om detta var sant? Blev vi verkligen räddade? En kvinnlig polis kom fram till mig och gav mig mina kläder. Hon såg att jag skakade och grät så hon hjälpte mig att klä på mig, sen kramade hon om mig. Vi gick ut från rummet och jag såg att Christian låg på en bår. Vad hade hänt med honom?
- CHRISTIAAAAN!!!!!!!!!!! Jag sprang fram till båren och såg att han var helt likblek och sönderslagen.
En sjuksköterska kom fram till mig och sa att han låg på golvet i rummet och reagerade inte när de hade sprungit in. Han hade väldigt låg puls och att om inte de hade kommit inom någon timme hade han dött.
Han var svårt misshandlad och hade ingen näring i kroppen. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag bara stod där. Sen kom poliskvinnan igen och hon sa att vi skulle åka till sjukhuset. Jag gjorde som hon sa och satte mig i hennes polisbil.
Jag kände efter om mobilen låg kvar, och det gjorde den. Jag pustade ut av lättnad och ringde mamma. Hon grät och skrek att hon var glad att de hade hittat oss och vi pratade hela vägen.
Hon sa att hon var påväg till sjukhuset nu. När vi kom in på sjukhuset fick jag lägga mig på en bår och de fick undersöka mig. Jag var också ganska undernärd med tanke på att vi inte fått någon mat de senaste dagarna. Jag frågade hur många dagar vi vart borta och poliskvinnan sa att de anmälde att ni var försvunna för 4 dagar sedan. Fyra dagar är lång tid utan tillgång till mat eller något annat.
Jag fick massa slangar i kroppen och jag fick dricka litervis med vatten. De kom med mat var och varannan timme och jag frågade hela tiden efter Christian men de visste inget om hans tillstånd ännu. Han hade fått åka in på operation. När sjuksköterskorna gått ut ur mitt rum bad jag att Christian skulle bli bra. Att allt skulle bli bra....
Sofies perspektiv:
Ett okänt nummer ringde till min mobil och jag svarade lite misstänksamt. Det var en polisman. Han sa att de hade hittat Christian och Mathilda. Jag tappade telefonen på golvet och hörde att mannen i telefonen sa "Hallå? Är du kvar?". Jag struntade i det och började istället att hoppa och skrika.
Justin kom inspringandes från badrummet till vårat rum och frågade oroligt vad som hade hänt.
- DE HAR HITTAT CHRISTIAN OCH MATHILDA!!!!!! Skrek jag.
- VA? Menar du allvar? Är du helt seriös nu? SKOJA INTE MED MIG SOFIE!!!!! Skrek han med.
- Jag skojar inte Justin!!! Sa jag och tog upp mobilen igen. Mannen var kvar och jag ursäktade mig...
- Vart kan vi träffa dom? Frågade jag.
- De är på sjukhuset, och det är så att.... Christian hade fått väldigt svåra skador och vi vet inte hur läget ser ut för tillfället för honom... Men Sofie håller på att repa sig.
- Okej, tack herr polis. Sa jag och la på.
Jag kollade på Justin och sa... De vet inte om Christian kommer att klara sig.....
Hans ögon blev blanka och jag kände att mina tårar skulle träffa mina kinder snart. Vi stod och kramade varandra en lång stund, sen åkte vi till sjukhuset. Vi plockade upp Sandi och Mathildas mamma också..
När vi kom fram frågade vi efter Mathilda Johnson och Christian Beadles.
Christian låg i en operationssal men Mathilda låg på våning 6 rum 14. Vi kutade så fort vi bara kunde upp dit och knackade på. Vi öppnade försiktigt och vi såg att hon var nära på att börja gråta. Vi gick fram och kramade henne länge. Hennes mamma ville prata lite ensam med henne så vi gick ut. När hon vart klar gick jag och Justin in.. Hon började att berätta vad som hade hänt och vi alla tre satt och lipade.. Vi blev avbruta en gång av några poliser som sa att de ville prata med Mathilda. Så vi gick ut.
Mathildas perspektiv:
När poliserna kom in ville de att jag skulle berätta allt som hade hänt. Jag berättade och de lyssnade och skrev upp saker. När jag frågade om de visste varför de hade kidnappat oss sa en av poliserna:
- Vi vet inte exakt än, för ingen av dom har erkännt, men vi tippar på att det handlade om prostituition.
Jag blev likblek och började gråta igen.
- Vi kommer att gå till botten med det här och de ska till domstolen om 2 dagar. De var redan kända sedan innan att göra brott så förmodligen kommer de att betala en stor summa pengar till er och även åka in på livstid.
- Vad hände med damen och flickan? Frågade jag.
- Det var en av männens fru och barn..... Och frun var också med på detta brottet och den lilla flickan kommer att hamna hos socialen.
Jag bara nickade. De tackade för sig och sa att de skulle ringa när männen varit hos domstolen.
Justin och Sofie kom in igen och vi pratade om massa roliga minnen. Jag ville inte prata mer om det som hade hänt. Iallafall inte för tillfället... Vi pratade om när vi hade träffat Christian och Justin för första gången, och deras första dejt, och min och Christians första dejt....
Helt plötsligt kommer en sjuksköterska in och säger:
- Christians tillstånd har blivit....
Vill ni ha mer? Då får ni kommentera :)
/Amanda & Karro
- OM DU VILL SE DIN KÄRA CHRISTIAN IGEN SKA DU GÖRA SOM JAG SÄGER, OKEJ? TA AV DIG KLÄDERNA, NU!
Jag gjorde som han sa, jag skakade och grät, och sen slog han mig igen. Jag tuppade av.
Jag tuppade inte av en lång stund. För när jag vaknade några minuter efteråt kände jag något tungt på mig. Mannen låg på mig. Och jag kunde inte röra mig. Jag låg bara där och grät. Det var då jag förstod att jag hade blivit våldtagen här inne. Och inte bara en gång. Utan flera gånger.
Jag kunde inte göra något annat än att gråta. De skulle döda mig om jag gjorde mer än så. Det var så äckligt!!!! Jag kunde inte ens skrika. Jag hade inte fått mat på flera dagar säkert så i denna stund ville jag dö. Bara dö. Slippa leva mer. Jag ville inte leva såhär. Tänk om ingen någonsin hittar oss?
Precis när jag tänkte det så sparkades dörren in.
- FBI, GÅ AV FLICKAN OCH STÄLL DIG I HÖRNET MED HÄNDERNA PÅ HUVUDET!
Mannen gjorde som han sa och jag såg att både han och alla andra män blev gripna.
Jag blev helt chockad, jag visste inte om detta var sant? Blev vi verkligen räddade? En kvinnlig polis kom fram till mig och gav mig mina kläder. Hon såg att jag skakade och grät så hon hjälpte mig att klä på mig, sen kramade hon om mig. Vi gick ut från rummet och jag såg att Christian låg på en bår. Vad hade hänt med honom?
- CHRISTIAAAAN!!!!!!!!!!! Jag sprang fram till båren och såg att han var helt likblek och sönderslagen.
En sjuksköterska kom fram till mig och sa att han låg på golvet i rummet och reagerade inte när de hade sprungit in. Han hade väldigt låg puls och att om inte de hade kommit inom någon timme hade han dött.
Han var svårt misshandlad och hade ingen näring i kroppen. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag bara stod där. Sen kom poliskvinnan igen och hon sa att vi skulle åka till sjukhuset. Jag gjorde som hon sa och satte mig i hennes polisbil.
Jag kände efter om mobilen låg kvar, och det gjorde den. Jag pustade ut av lättnad och ringde mamma. Hon grät och skrek att hon var glad att de hade hittat oss och vi pratade hela vägen.
Hon sa att hon var påväg till sjukhuset nu. När vi kom in på sjukhuset fick jag lägga mig på en bår och de fick undersöka mig. Jag var också ganska undernärd med tanke på att vi inte fått någon mat de senaste dagarna. Jag frågade hur många dagar vi vart borta och poliskvinnan sa att de anmälde att ni var försvunna för 4 dagar sedan. Fyra dagar är lång tid utan tillgång till mat eller något annat.
Jag fick massa slangar i kroppen och jag fick dricka litervis med vatten. De kom med mat var och varannan timme och jag frågade hela tiden efter Christian men de visste inget om hans tillstånd ännu. Han hade fått åka in på operation. När sjuksköterskorna gått ut ur mitt rum bad jag att Christian skulle bli bra. Att allt skulle bli bra....
Sofies perspektiv:
Ett okänt nummer ringde till min mobil och jag svarade lite misstänksamt. Det var en polisman. Han sa att de hade hittat Christian och Mathilda. Jag tappade telefonen på golvet och hörde att mannen i telefonen sa "Hallå? Är du kvar?". Jag struntade i det och började istället att hoppa och skrika.
Justin kom inspringandes från badrummet till vårat rum och frågade oroligt vad som hade hänt.
- DE HAR HITTAT CHRISTIAN OCH MATHILDA!!!!!! Skrek jag.
- VA? Menar du allvar? Är du helt seriös nu? SKOJA INTE MED MIG SOFIE!!!!! Skrek han med.
- Jag skojar inte Justin!!! Sa jag och tog upp mobilen igen. Mannen var kvar och jag ursäktade mig...
- Vart kan vi träffa dom? Frågade jag.
- De är på sjukhuset, och det är så att.... Christian hade fått väldigt svåra skador och vi vet inte hur läget ser ut för tillfället för honom... Men Sofie håller på att repa sig.
- Okej, tack herr polis. Sa jag och la på.
Jag kollade på Justin och sa... De vet inte om Christian kommer att klara sig.....
Hans ögon blev blanka och jag kände att mina tårar skulle träffa mina kinder snart. Vi stod och kramade varandra en lång stund, sen åkte vi till sjukhuset. Vi plockade upp Sandi och Mathildas mamma också..
När vi kom fram frågade vi efter Mathilda Johnson och Christian Beadles.
Christian låg i en operationssal men Mathilda låg på våning 6 rum 14. Vi kutade så fort vi bara kunde upp dit och knackade på. Vi öppnade försiktigt och vi såg att hon var nära på att börja gråta. Vi gick fram och kramade henne länge. Hennes mamma ville prata lite ensam med henne så vi gick ut. När hon vart klar gick jag och Justin in.. Hon började att berätta vad som hade hänt och vi alla tre satt och lipade.. Vi blev avbruta en gång av några poliser som sa att de ville prata med Mathilda. Så vi gick ut.
Mathildas perspektiv:
När poliserna kom in ville de att jag skulle berätta allt som hade hänt. Jag berättade och de lyssnade och skrev upp saker. När jag frågade om de visste varför de hade kidnappat oss sa en av poliserna:
- Vi vet inte exakt än, för ingen av dom har erkännt, men vi tippar på att det handlade om prostituition.
Jag blev likblek och började gråta igen.
- Vi kommer att gå till botten med det här och de ska till domstolen om 2 dagar. De var redan kända sedan innan att göra brott så förmodligen kommer de att betala en stor summa pengar till er och även åka in på livstid.
- Vad hände med damen och flickan? Frågade jag.
- Det var en av männens fru och barn..... Och frun var också med på detta brottet och den lilla flickan kommer att hamna hos socialen.
Jag bara nickade. De tackade för sig och sa att de skulle ringa när männen varit hos domstolen.
Justin och Sofie kom in igen och vi pratade om massa roliga minnen. Jag ville inte prata mer om det som hade hänt. Iallafall inte för tillfället... Vi pratade om när vi hade träffat Christian och Justin för första gången, och deras första dejt, och min och Christians första dejt....
Helt plötsligt kommer en sjuksköterska in och säger:
- Christians tillstånd har blivit....
Vill ni ha mer? Då får ni kommentera :)
/Amanda & Karro
You change my life - Episode 55
- Kom och sätt dig här, du behöver inte vara rädd.. sa han. Jag stod där och skaka som aldrig förr men jag gjorde som han sa och satte mig i sängen.
- Jo, du förstår.. börja han. Jag kände sedan hur något sticktes till i min arm och jag kollade för att se vad det var.
Det var en spruta. Efter några sekunder var allt helt snurrigt. Jag hade ingen känsel någonstans och tillslut däckade jag nog helt. När jag vaknade snurrade allt fortfarande och jag visste inte var jag var först. Sen såg och mindes jag. Jag var i samma rum som jag var igår innan allt blev svart. Fast nu var det lite ljusare i rummet. Det var en till lampa som var tänd. Det fanns inga fönster.
Jag låg i sängen, helt naken. Vad fan hade hänt?
Vart är mina kläder? tänkte jag för mig själv.
Det var ingen annan i rummet och jag försökte ställa mig upp och kolla vart mina kläder var. Jag såg att de hängde på en stol i andra änden av rummet. Hur ska jag komma dit utan att någon hör mig? tänkte jag. Jag chansade och tog ett steg, och ramlade.
Okej, ingen hade kommit inrusande än, så jag kröp bort dit, och tog snabbt på mig mina kläder. Jag kände efter om mobilen fortfarande låg kvar i min tröja, och det gjorde den. Som tur var det ljudlös för jag hade över 60 missade samtal från Justin, Sofie, mamma, pappa, Pattie och Sandi. Jag smsade snabbt till Sofie. "HJÄLP!!!!! Jag lever fortfarande, men jag vet inte om C gör det" Skicka.
Sofies perspektiv:
Klockan var nästan 12 på natten och jag och Justin tänkte kolla på en film. Polisen hade letat för fullt hela dagen. De hade fortfarande inte hittat stället där de var på. De sökte fortfarande efter Mathildas mobil. Och vi försökte ringa. Men vi fick inget svar. Plötsligt plingade det till i min mobil. Jag hoppade upp ur soffan och skrek,
- SHIT!!!!!
- Va? Har polisen hittat dom!? Skrek Justin och hoppade upp i soffan han med.
- Nej, vi har fått svar från Mathilda.
- Va? Får jag läsa!???
Han läste och sen satt vi och pratade istället för att kolla på filmen. Sen bad vi, vi bad att polisen skulle hitta dom, snart.....
Mathildas perspektiv:
Jag gömde mobilen i fickan igen och i samma sekund kom en man in med en pistol i handen riktad mot mig.
- Vad har du i fickan lilla flicka? Sa han tyst.
- Inget? Och vad fan har du gjort med Christian? Röt jag.
- Han sitter fortfarande i rummet, men han har svimmat, är inte det lite synd? Sa mannen hånfullt.
- JÄVLA GUBBJÄVEL, OM DU GÖR NÅGOT MOT HONOM DÅ SKA DU FÅ SE PÅ ETT OCH ANNAT! Skrek jag utan att tänka mig för.
Han kom gående mot mig, tog tag i min arm och kastade mig på golvet.
- OM DU VILL SE DIN KÄRA CHRISTIAN IGEN SKA DU GÖRA SOM JAG SÄGER, OKEJ? TA AV DIG KLÄDERNA, NU!
Jag gjorde som han sa, jag skakade och grät, och sen slog han mig igen. Jag tuppade av.
VAD KOMMER HÄNDA? Kommentera!
/Amanda & Karro
- Jo, du förstår.. börja han. Jag kände sedan hur något sticktes till i min arm och jag kollade för att se vad det var.
Det var en spruta. Efter några sekunder var allt helt snurrigt. Jag hade ingen känsel någonstans och tillslut däckade jag nog helt. När jag vaknade snurrade allt fortfarande och jag visste inte var jag var först. Sen såg och mindes jag. Jag var i samma rum som jag var igår innan allt blev svart. Fast nu var det lite ljusare i rummet. Det var en till lampa som var tänd. Det fanns inga fönster.
Jag låg i sängen, helt naken. Vad fan hade hänt?
Vart är mina kläder? tänkte jag för mig själv.
Det var ingen annan i rummet och jag försökte ställa mig upp och kolla vart mina kläder var. Jag såg att de hängde på en stol i andra änden av rummet. Hur ska jag komma dit utan att någon hör mig? tänkte jag. Jag chansade och tog ett steg, och ramlade.
Okej, ingen hade kommit inrusande än, så jag kröp bort dit, och tog snabbt på mig mina kläder. Jag kände efter om mobilen fortfarande låg kvar i min tröja, och det gjorde den. Som tur var det ljudlös för jag hade över 60 missade samtal från Justin, Sofie, mamma, pappa, Pattie och Sandi. Jag smsade snabbt till Sofie. "HJÄLP!!!!! Jag lever fortfarande, men jag vet inte om C gör det" Skicka.
Sofies perspektiv:
Klockan var nästan 12 på natten och jag och Justin tänkte kolla på en film. Polisen hade letat för fullt hela dagen. De hade fortfarande inte hittat stället där de var på. De sökte fortfarande efter Mathildas mobil. Och vi försökte ringa. Men vi fick inget svar. Plötsligt plingade det till i min mobil. Jag hoppade upp ur soffan och skrek,
- SHIT!!!!!
- Va? Har polisen hittat dom!? Skrek Justin och hoppade upp i soffan han med.
- Nej, vi har fått svar från Mathilda.
- Va? Får jag läsa!???
Han läste och sen satt vi och pratade istället för att kolla på filmen. Sen bad vi, vi bad att polisen skulle hitta dom, snart.....
Mathildas perspektiv:
Jag gömde mobilen i fickan igen och i samma sekund kom en man in med en pistol i handen riktad mot mig.
- Vad har du i fickan lilla flicka? Sa han tyst.
- Inget? Och vad fan har du gjort med Christian? Röt jag.
- Han sitter fortfarande i rummet, men han har svimmat, är inte det lite synd? Sa mannen hånfullt.
- JÄVLA GUBBJÄVEL, OM DU GÖR NÅGOT MOT HONOM DÅ SKA DU FÅ SE PÅ ETT OCH ANNAT! Skrek jag utan att tänka mig för.
Han kom gående mot mig, tog tag i min arm och kastade mig på golvet.
- OM DU VILL SE DIN KÄRA CHRISTIAN IGEN SKA DU GÖRA SOM JAG SÄGER, OKEJ? TA AV DIG KLÄDERNA, NU!
Jag gjorde som han sa, jag skakade och grät, och sen slog han mig igen. Jag tuppade av.
VAD KOMMER HÄNDA? Kommentera!
/Amanda & Karro
You change my life - Episode 54.
- Vi ska göra allt vi kan. Vi åker till parken först, och ser om det finns lite bevis där. Och samtidigt får vi spåra Mathildas telefon. Sa en av poliserna.
- Åh tack, tack, tack, tusen tack! Sa Sandi och det rann tårar nedför hennes kinder.
Jag och Sofie kramade varandras händer hårt under bordet och sedan kollade vi in i varandras ögon och vi båda började gråta. De kommer att hitta dom!
Hoppas vi på iallafall..
Christians perspektiv:
Vi satt nu i ett litet hörn i det lilla rummet. Jag satt mot väggen och hade Mathilda i min famn, vi hade suttit där ett bra tag nu. Flera timmar tror jag, kanske till och med ett dygn? Det kändes som evigheter iallafall. Det var väldigt otäckt här och jag tänkte att allt skulle vara bra snart igen, jag är ju trotsallt med Mathilda så det är inte super farligt.
Det kanske inte var den bästa tanken för just den sekunden efter att jag sagt det kom det in tre stora, biffiga män. Dom gick fram mot oss där vi satt i hörnet och man märkte att Mathilda varto rädd, hon lutade huvudet mot mitt bröst och jag höll om henne hårt. Tydligen inte tillräckligt hårt. Männen gick mot oss och slet sedan ut Mathilda ur min famn. Jag kämpade imot så gott jag kunde men jag hade ingen chans mot dom.
- CHRISTIAN, HJÄÄÄLP!
- MATHILDAA!!!
- HJÄÄ....man hörde inte sedan mer för dom satte tejp för hennes mun, gick ut ur rummet och stängde sedan dörren.
- ALLT KOMMER ATT BLI BRA, JAG LOVAR! JAG ÄLSKAR DIG, GLÖM INTE DET. skrek jag med hopp om att hon skulle höra, men det gjorde hon antagligen inte.
Nu satt jag där själv i ett mörkt rum och jag visste verkligen inte vad jag skulle göra. Jag tänkte att jag skulle slå en snabb pling till Justin och dom men det gick ju inte imed att Sofie hade telefonen. Tankarna yrade nu runt i mitt huvud och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. För några, ganska många, timmar sen varto jag glad och hade min älskade Mathilda, men det ändrades tydligen väldigt fort.
Jag kände hur jag var kallsvett och jag gick runt i cirklar i det lilla rummet, detta varto helt ofattbart, varför skulle detta hända? Varför just mig, varför just Mathilda, varför just oss? Varför någon överhuvudtaget? Jag undrade vad dom hade gjort med mamman och den lilla flickan.
Tankarna bokstavligen flög omkring i huvudet och kroppen på mig och jag föll sedan ihop ner längst väggen och föll sedan på marken, jag svimmade.
Sofies perspektiv:
Jag har aldrig någonsin varit såhär rädd i hela mitt liv. Jag trodde verkligen att inget kunde vara värre än att åka kanonen på liseberg, men jag hade fel. Detta varto 1000 gånger värre, jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Männen hade masker så jag kunde inte se vilka de var.
De tre männen förde mig igenom några rum och tillslut stanna dom utanför en sliten, brun trädörr. En av männen tog fram en nyckel och vred om låset sedan öppna han dörren.
Dom puttar in mig i rummet. Det var helt kolsvart men helt plötsligt så tänds en svag lampa. Jag ser mig omkring i rummet och märker att det är ett sovrum typ. Där står ett skrivbord, en låg soffa och en... säng. Jag kollar bort mot sängen där lampan lyser svagt och ser att det är något under täcket. Jag ser sedan hur en man sliter bort täcket och där ligger en sprått naken man.
Jag fick panik och slet & drog i dörren för att komma ut då mannen börjar gå mot mig. Paniken stiger och adrenalinet pumpas, jag ser att han tar upp en pistol och siktar imot mig. Jag blick helt blixt stilla.
- Snälla, låt mig gå! Döda mig inte, jag är oskyldig som vilken annan person som helst, låt mig bara gå. Snälla? stammar jag fram samtidigt som jag har klumpar i halsen, tårar som forsar och backar bort ifrån han mot väggen där skrivbordet står (till höger om dörren).
- Hörre du lilla flicka? Tror du verkligen att jag går på det där? sa han biskt.
- Snälla... får jag fram och gråter som aldrig förr. Jag varto livsrädd.
- Jag släpper dig om du uppfyller mina behov först..
- Jag gör allt, bara du släpper mig! får jag ur mig.
Han börjar gå mot sängen och lägger sig sedan i en speciell ställning. Han tar upp sitt pekfinger och gör ett visande tecken: "kom". Jag går sakta mot sängen trots min motvilja. När jag är påväg fram ser jag hur han håller på och pilla med något under täcket som ligger vid sidan om honom, vad det är det såg jag inte. Jag ställer mig någon meter från sängen.
- Kom och sätt dig här, du behöver inte vara rädd.. sa han. Jag stod där och skaka som aldrig förr men jag gjorde som han sa och satte mig i sängen.
- Jo, du förstår.. börja han. Jag kände sedan hur något sticktes till i min arm och jag kollade för att se vad det var.
Bra/dålig episode? Vill ni ha mer? :) Vad tycker DU ska hända? :D
som ni ser är det fixat en ny design som jag sa skulle komma för någon vecka sen, vad tycker ni om den? Fin/ful? Bättre/sämre än den förra?
Karro & Amanda.
- Åh tack, tack, tack, tusen tack! Sa Sandi och det rann tårar nedför hennes kinder.
Jag och Sofie kramade varandras händer hårt under bordet och sedan kollade vi in i varandras ögon och vi båda började gråta. De kommer att hitta dom!
Hoppas vi på iallafall..
Christians perspektiv:
Vi satt nu i ett litet hörn i det lilla rummet. Jag satt mot väggen och hade Mathilda i min famn, vi hade suttit där ett bra tag nu. Flera timmar tror jag, kanske till och med ett dygn? Det kändes som evigheter iallafall. Det var väldigt otäckt här och jag tänkte att allt skulle vara bra snart igen, jag är ju trotsallt med Mathilda så det är inte super farligt.
Det kanske inte var den bästa tanken för just den sekunden efter att jag sagt det kom det in tre stora, biffiga män. Dom gick fram mot oss där vi satt i hörnet och man märkte att Mathilda varto rädd, hon lutade huvudet mot mitt bröst och jag höll om henne hårt. Tydligen inte tillräckligt hårt. Männen gick mot oss och slet sedan ut Mathilda ur min famn. Jag kämpade imot så gott jag kunde men jag hade ingen chans mot dom.
- CHRISTIAN, HJÄÄÄLP!
- MATHILDAA!!!
- HJÄÄ....man hörde inte sedan mer för dom satte tejp för hennes mun, gick ut ur rummet och stängde sedan dörren.
- ALLT KOMMER ATT BLI BRA, JAG LOVAR! JAG ÄLSKAR DIG, GLÖM INTE DET. skrek jag med hopp om att hon skulle höra, men det gjorde hon antagligen inte.
Nu satt jag där själv i ett mörkt rum och jag visste verkligen inte vad jag skulle göra. Jag tänkte att jag skulle slå en snabb pling till Justin och dom men det gick ju inte imed att Sofie hade telefonen. Tankarna yrade nu runt i mitt huvud och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. För några, ganska många, timmar sen varto jag glad och hade min älskade Mathilda, men det ändrades tydligen väldigt fort.
Jag kände hur jag var kallsvett och jag gick runt i cirklar i det lilla rummet, detta varto helt ofattbart, varför skulle detta hända? Varför just mig, varför just Mathilda, varför just oss? Varför någon överhuvudtaget? Jag undrade vad dom hade gjort med mamman och den lilla flickan.
Tankarna bokstavligen flög omkring i huvudet och kroppen på mig och jag föll sedan ihop ner längst väggen och föll sedan på marken, jag svimmade.
Sofies perspektiv:
Jag har aldrig någonsin varit såhär rädd i hela mitt liv. Jag trodde verkligen att inget kunde vara värre än att åka kanonen på liseberg, men jag hade fel. Detta varto 1000 gånger värre, jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Männen hade masker så jag kunde inte se vilka de var.
De tre männen förde mig igenom några rum och tillslut stanna dom utanför en sliten, brun trädörr. En av männen tog fram en nyckel och vred om låset sedan öppna han dörren.
Dom puttar in mig i rummet. Det var helt kolsvart men helt plötsligt så tänds en svag lampa. Jag ser mig omkring i rummet och märker att det är ett sovrum typ. Där står ett skrivbord, en låg soffa och en... säng. Jag kollar bort mot sängen där lampan lyser svagt och ser att det är något under täcket. Jag ser sedan hur en man sliter bort täcket och där ligger en sprått naken man.
Jag fick panik och slet & drog i dörren för att komma ut då mannen börjar gå mot mig. Paniken stiger och adrenalinet pumpas, jag ser att han tar upp en pistol och siktar imot mig. Jag blick helt blixt stilla.
- Snälla, låt mig gå! Döda mig inte, jag är oskyldig som vilken annan person som helst, låt mig bara gå. Snälla? stammar jag fram samtidigt som jag har klumpar i halsen, tårar som forsar och backar bort ifrån han mot väggen där skrivbordet står (till höger om dörren).
- Hörre du lilla flicka? Tror du verkligen att jag går på det där? sa han biskt.
- Snälla... får jag fram och gråter som aldrig förr. Jag varto livsrädd.
- Jag släpper dig om du uppfyller mina behov först..
- Jag gör allt, bara du släpper mig! får jag ur mig.
Han börjar gå mot sängen och lägger sig sedan i en speciell ställning. Han tar upp sitt pekfinger och gör ett visande tecken: "kom". Jag går sakta mot sängen trots min motvilja. När jag är påväg fram ser jag hur han håller på och pilla med något under täcket som ligger vid sidan om honom, vad det är det såg jag inte. Jag ställer mig någon meter från sängen.
- Kom och sätt dig här, du behöver inte vara rädd.. sa han. Jag stod där och skaka som aldrig förr men jag gjorde som han sa och satte mig i sängen.
- Jo, du förstår.. börja han. Jag kände sedan hur något sticktes till i min arm och jag kollade för att se vad det var.
Bra/dålig episode? Vill ni ha mer? :) Vad tycker DU ska hända? :D
som ni ser är det fixat en ny design som jag sa skulle komma för någon vecka sen, vad tycker ni om den? Fin/ful? Bättre/sämre än den förra?
Karro & Amanda.
You change my life - Episode 53
- Jag älskar dig. Sa jag med darrande röst.
- Och jag älskar dig med! Sa han och jag såg att en tår var påväg ner mot hans kind.
Jag satte mig i hans knä och han höll om mig hårt.. Vi satt så i flera timmar och jag tror att jag hade somnat till lite, för rätt som det var smälldes dörren upp...
Dörren slog emot väggen med en smäll och jag och Christian tittade oroligt på varandra.
- Här har ni småungar lite mat. Sa mannen.
Ingen av dom som kommit och gått hade visat sitt ansikte. Dessa frågor som var påväg att komma ut från min mun kanske skulle bli min och Christians död. Men jag var tvungen.
- Vad ska ni göra med oss? Sa jag med tårar i ögonen.
- Nej men lilla gummsan, tror du verkligen att jag ska säga det till er? Sa han med ett hånflin.
- Vad har du gjort med den stackars damen och den lilla flickan då?
- Du ska ge fan i att fråga så mycket! Skrek mannen igen och slog till mig så hårt på kinden att jag ramla ur Christians trygga famn. Sedan smällde han igen dörren.
- Älskling! Herregud, hur gick det? Sa Christian samtidigt som tårarna forsade ner från hans ögon. Han tog upp mig i famnen igen och började kyssa mig. Först på pannan, sen på det onda på kinden, och slutligen på munnen. Efter det blundade jag. Och somnade tillslut.
Christians perspektiv:
När Mathilda hade somnat satt jag och tänkte...Vad är det som egentligen händer med oss? Varför är vi här? Vad har vi gjort? Vi var bara två oskyldiga lyckliga tonåringar som helt plötsligt blev kidnappade. Hade vi ens gjort någonting? Tankarna snurrade och jag la Mathilda på golvet och la mig bredvid. Jag tog hennes hand och somnade jag med efter en bra stund.
Jag vaknade av att Mathilda satt och petade på min arm. Hon petade väldigt ivrigt så jag kollade frågande upp på henne.
- Christian? Snälla vakna nuu.... Sa hon tyst i mitt öra.
- Mmhm, jag är vaken...
- Okej, jag har en plan. Och det är inte så konstigt att varken du eller jag har tänkt på det, eftersom vi vart så rädda. Men männen tog din mobil, men de tog inte min? Sa hon tyst i mitt öra.
Jag spärrade upp ögonen.
- Du är ett geni! Viskade jag tillbaka.
Justins perspektiv:
Klockan var strax efter fyra på morgonen och jag och Sofie låg och sov. Vi hade bestämt oss att om inte C & M hade kommit hem innan klockan 10 på morgonen skulle vi ringa polisen.
Plötsligt plingade både min och Sofies mobil till, 5 gånger, på båda mobilerna. Både jag och Sofie vaknade. Och vi båda spärrade upp ögonen samtidigt. Vi läste smset högt båda två. "Hjälp, vi är kidnappade, och vi vet inte vart vi är. Vi var i "ödeparken" och plötsligt blev allt svart. Det är 4 män. Snälla hjälp, vi älskar er"
- RING POLISEN!!!!!!!!!!!!! Skrek Sofie.
Jag slog snabbt in numret och berättade allt som hade hänt under det gångna dygnet. Vi skulle åka direkt till polisstationen och innan vi satte oss i bilen ringde vi Sandi och sa att vi fått tag på dom. Hon ville åka med till polisen och självklart fick hon det. När vi kom fram sprang vi in och fick gå in i ett rum med en gång. Vi berättade allt igen och de 3 poliserna som satt där började ringa runt lite och sen sa de till oss:
- Vi ska göra allt vi kan. Vi åker till parken först, och ser om det finns lite bevis där. Och samtidigt får vi spåra Mathildas telefon. Sa en av poliserna
- Åh tack, tack, tack, tusen tack! Sa Sandi och det rann tårar nedför hennes kinder.
Jag och Sofie kramade varandras händer hårt under bordet och sedan kollade vi in i varandras ögon och vi båda började gråta. De kommer att hitta dom!
Förlåt för en kort, men jag är supertrött och jag har lite läxor att ta hand om. Var episoden bra/dålig? Kommentera!
/Amanda & Karro
- Och jag älskar dig med! Sa han och jag såg att en tår var påväg ner mot hans kind.
Jag satte mig i hans knä och han höll om mig hårt.. Vi satt så i flera timmar och jag tror att jag hade somnat till lite, för rätt som det var smälldes dörren upp...
Dörren slog emot väggen med en smäll och jag och Christian tittade oroligt på varandra.
- Här har ni småungar lite mat. Sa mannen.
Ingen av dom som kommit och gått hade visat sitt ansikte. Dessa frågor som var påväg att komma ut från min mun kanske skulle bli min och Christians död. Men jag var tvungen.
- Vad ska ni göra med oss? Sa jag med tårar i ögonen.
- Nej men lilla gummsan, tror du verkligen att jag ska säga det till er? Sa han med ett hånflin.
- Vad har du gjort med den stackars damen och den lilla flickan då?
- Du ska ge fan i att fråga så mycket! Skrek mannen igen och slog till mig så hårt på kinden att jag ramla ur Christians trygga famn. Sedan smällde han igen dörren.
- Älskling! Herregud, hur gick det? Sa Christian samtidigt som tårarna forsade ner från hans ögon. Han tog upp mig i famnen igen och började kyssa mig. Först på pannan, sen på det onda på kinden, och slutligen på munnen. Efter det blundade jag. Och somnade tillslut.
Christians perspektiv:
När Mathilda hade somnat satt jag och tänkte...Vad är det som egentligen händer med oss? Varför är vi här? Vad har vi gjort? Vi var bara två oskyldiga lyckliga tonåringar som helt plötsligt blev kidnappade. Hade vi ens gjort någonting? Tankarna snurrade och jag la Mathilda på golvet och la mig bredvid. Jag tog hennes hand och somnade jag med efter en bra stund.
Jag vaknade av att Mathilda satt och petade på min arm. Hon petade väldigt ivrigt så jag kollade frågande upp på henne.
- Christian? Snälla vakna nuu.... Sa hon tyst i mitt öra.
- Mmhm, jag är vaken...
- Okej, jag har en plan. Och det är inte så konstigt att varken du eller jag har tänkt på det, eftersom vi vart så rädda. Men männen tog din mobil, men de tog inte min? Sa hon tyst i mitt öra.
Jag spärrade upp ögonen.
- Du är ett geni! Viskade jag tillbaka.
Justins perspektiv:
Klockan var strax efter fyra på morgonen och jag och Sofie låg och sov. Vi hade bestämt oss att om inte C & M hade kommit hem innan klockan 10 på morgonen skulle vi ringa polisen.
Plötsligt plingade både min och Sofies mobil till, 5 gånger, på båda mobilerna. Både jag och Sofie vaknade. Och vi båda spärrade upp ögonen samtidigt. Vi läste smset högt båda två. "Hjälp, vi är kidnappade, och vi vet inte vart vi är. Vi var i "ödeparken" och plötsligt blev allt svart. Det är 4 män. Snälla hjälp, vi älskar er"
- RING POLISEN!!!!!!!!!!!!! Skrek Sofie.
Jag slog snabbt in numret och berättade allt som hade hänt under det gångna dygnet. Vi skulle åka direkt till polisstationen och innan vi satte oss i bilen ringde vi Sandi och sa att vi fått tag på dom. Hon ville åka med till polisen och självklart fick hon det. När vi kom fram sprang vi in och fick gå in i ett rum med en gång. Vi berättade allt igen och de 3 poliserna som satt där började ringa runt lite och sen sa de till oss:
- Vi ska göra allt vi kan. Vi åker till parken först, och ser om det finns lite bevis där. Och samtidigt får vi spåra Mathildas telefon. Sa en av poliserna
- Åh tack, tack, tack, tusen tack! Sa Sandi och det rann tårar nedför hennes kinder.
Jag och Sofie kramade varandras händer hårt under bordet och sedan kollade vi in i varandras ögon och vi båda började gråta. De kommer att hitta dom!
Förlåt för en kort, men jag är supertrött och jag har lite läxor att ta hand om. Var episoden bra/dålig? Kommentera!
/Amanda & Karro
You change my life - Episode 52
Jag gjorde som han sa och svara. Det varto Sofie. Jag ville verkligen säga det men vågade inte, de hade som hot en pistol riktad mot mitt huvud ifall något skulle hända. Sofie började fråga massa och dom skrev en ny lapp "Lägger du inte på nu så skjuter vi dig!"
Jag blev så rädd att jag trodde att jag skulle kissa på mig. Precis då lyckades jag få henne att säga hejdå så att hon la på. Männen gick ut när samtalet var klart och dom tog med sig min mobil, great!
Jag vände mig om mot Mathilda igen och kramade om henne. Hon darrade nått så otroligt mycket. Vi sa ingenting på en lång stund. Jag visste inte heller om det var dag eller natt eftersom vi inte hade något fönster eller något. Jag visste inte hur vi skulle komma härifrån. Männen skulle förmodligen döda oss om vi så bara försökte smita härifrån. Men det ville jag inte säga högt, jag ville inte skrämma Mathilda mer. Men hon tänkte nog på samma sak som jag...
Sofies perspektiv:
Jag stod bara där med mobilen i handen. Christian brukar aldrig ljuga, eller klicka mig för den delen heller...
- Vad sa han..? Sa Justin.
- Eh, han skulle äta spenat..? Sa jag.
- Vad pratar du om?
- Han sa något om hockey och sen ändrade han sig och sa att han skulle äta spenat.. Sen klickade han mig bara... Undra om det har hänt något? Han brukar aldrig bete sig så...
- Vi åker hem till honom!
Vi satte oss i bilen och körde hem till Christian. Hans mamma öppnade och vi frågade om Christian var hemma. Hon sa att han var ute med Mathilda.
- Men han och Mathilda skulle kommit hem för 3 timmar sedan, och nu har de missat middagen... Han svarar inte i telefonen, inte Mathilda heller, och han brukar oftast inte vara sen till maten heller, bara om det har hänt något... Sa hon fundersamt.
- Vi kanske borde leta? Sa jag.
- Sandi, du kan väl vänta här hemma och se om de kommer hem, och kan du ringa oss om de gör det? Jag och Sofie går ut och letar, om vi inte hittar dom får vi ringa polisen... Sa Justin.
- Ja, det låter bra.. Sa både jag och Sandi.
Sen gick vi ut och letade, vi gick runt hela staden och vi var ute i ungefär 4-5 timmar. Vi försökte ringa dom hela tiden men de svarade inte.. Tillslut gav vi upp hoppet och gick hem till Sandi (Christians mamma) och sa att vi inte hittar dom.
- Herregud, min lilla Christian? Tänk om det har hänt något allvarligt!? Sa hon med tårar i ögonen.
- Vi vet inte, ska vi ringa polisen tycker du? Frågade Justin henne.
- Ja vi får nog göra det....
Mathildas perspektiv:
Jag och Christian satt mitt emot varandra på det hårda golvet. Jag kände att han också var rädd. För han skakade lika mycket som jag. Jag undrade om vi skulle dö, om någon skulle hitta oss, om vi skulle få mat igen? Jag var utsvulten vid det här laget. Jag och Christian satt och kollade varandra i ögonen och undrade hur det skulle vara att förlora honom.. Min värld skulle gå under..
- Christian..
- Ja Mathilda älskling?
- Jag älskar dig. Sa jag med darrande röst.
- Och jag älskar dig med! Sa han och jag såg att en tår var påväg ner mot hans kind.
Jag satte mig i hans knä och han höll om mig hårt.. Vi satt så i flera timmar och jag tror att jag hade somnat till lite, för rätt som det var smälldes dörren upp...
Vad är det som händer egentligen? Vad tycker ni ska hända? Kommenteraaaa =)
Jag blev så rädd att jag trodde att jag skulle kissa på mig. Precis då lyckades jag få henne att säga hejdå så att hon la på. Männen gick ut när samtalet var klart och dom tog med sig min mobil, great!
Jag vände mig om mot Mathilda igen och kramade om henne. Hon darrade nått så otroligt mycket. Vi sa ingenting på en lång stund. Jag visste inte heller om det var dag eller natt eftersom vi inte hade något fönster eller något. Jag visste inte hur vi skulle komma härifrån. Männen skulle förmodligen döda oss om vi så bara försökte smita härifrån. Men det ville jag inte säga högt, jag ville inte skrämma Mathilda mer. Men hon tänkte nog på samma sak som jag...
Sofies perspektiv:
Jag stod bara där med mobilen i handen. Christian brukar aldrig ljuga, eller klicka mig för den delen heller...
- Vad sa han..? Sa Justin.
- Eh, han skulle äta spenat..? Sa jag.
- Vad pratar du om?
- Han sa något om hockey och sen ändrade han sig och sa att han skulle äta spenat.. Sen klickade han mig bara... Undra om det har hänt något? Han brukar aldrig bete sig så...
- Vi åker hem till honom!
Vi satte oss i bilen och körde hem till Christian. Hans mamma öppnade och vi frågade om Christian var hemma. Hon sa att han var ute med Mathilda.
- Men han och Mathilda skulle kommit hem för 3 timmar sedan, och nu har de missat middagen... Han svarar inte i telefonen, inte Mathilda heller, och han brukar oftast inte vara sen till maten heller, bara om det har hänt något... Sa hon fundersamt.
- Vi kanske borde leta? Sa jag.
- Sandi, du kan väl vänta här hemma och se om de kommer hem, och kan du ringa oss om de gör det? Jag och Sofie går ut och letar, om vi inte hittar dom får vi ringa polisen... Sa Justin.
- Ja, det låter bra.. Sa både jag och Sandi.
Sen gick vi ut och letade, vi gick runt hela staden och vi var ute i ungefär 4-5 timmar. Vi försökte ringa dom hela tiden men de svarade inte.. Tillslut gav vi upp hoppet och gick hem till Sandi (Christians mamma) och sa att vi inte hittar dom.
- Herregud, min lilla Christian? Tänk om det har hänt något allvarligt!? Sa hon med tårar i ögonen.
- Vi vet inte, ska vi ringa polisen tycker du? Frågade Justin henne.
- Ja vi får nog göra det....
Mathildas perspektiv:
Jag och Christian satt mitt emot varandra på det hårda golvet. Jag kände att han också var rädd. För han skakade lika mycket som jag. Jag undrade om vi skulle dö, om någon skulle hitta oss, om vi skulle få mat igen? Jag var utsvulten vid det här laget. Jag och Christian satt och kollade varandra i ögonen och undrade hur det skulle vara att förlora honom.. Min värld skulle gå under..
- Christian..
- Ja Mathilda älskling?
- Jag älskar dig. Sa jag med darrande röst.
- Och jag älskar dig med! Sa han och jag såg att en tår var påväg ner mot hans kind.
Jag satte mig i hans knä och han höll om mig hårt.. Vi satt så i flera timmar och jag tror att jag hade somnat till lite, för rätt som det var smälldes dörren upp...
Vad är det som händer egentligen? Vad tycker ni ska hända? Kommenteraaaa =)
You change my life - Episode 51
- Ja, vad har hänt här? Vi såg en brandbil åka här ifrån och vi blev jätte oroliga! Har det hänt något??
- Haha nejdå, Justin är bara så oskicklig att han råkat bränna två pannkakor så att det börja ryka i hela rummet så att larmet gick, sedan kom en gubben inspringandes och sedan kom brandbilarna. sa Sofie och skratta sedan.
- Jaha ja.. sa jag lättat och både jag och Christina började nu skratta åt allting.
Tur att det inte hade hänt något allvarligt och att de var säkra tänkte jag för mig själv. Vi snackade lite med Sofie och Justin sedan gick jag och Christina ut igen. Vi skulle ut och shoppaloppa lite, haha.
Sofies perspektiv: (Klockan 4 ungefär)
- Du, Justin? varto det inte riktigt längesen vi varto med Christian och Mathilda?
- Jo, det vart sjukt längesen. Kommer du ens ihåg senast? Jag menar, om man inte räknar med "hej, hejdå" träffar?
- Ärligt talat? Nej.
- Haha, inte jag heller. Vi kanske kan hitta på något med dom?
- Ja, det hade varto great. Jag tar och slår en pling, haha. sa Justin och slängde sig sedan i soffan och började klicka in numret. Jag ryckte ur telefonen ur hans hand.
- Nope, jag snackar! sa jag och försökte låta lite "ond" men det gick inte så istället så började jag as garva. Efter en kort stund så svarade Christian.
- Hey Justin!!
- Ehm, det är Sofie.
- Jahaa..
- Aaah?? Hej ?? sa jag lite så där weird.
- hahaha HEJ!
- Tänkte bara se om ni vill hitta på något med oss idag?
- Det går tyvärr inte..
- Nähe, vad tråkigt! Men, vad ska ni göra för något trevligt då? sa jag med en nyfiken röst.
- V-vii-i skkaaa sspellla......hhocccckkey.. stamma han fram.
- Hockey? Vi kan väl hänga på? Justin är gryym ju!
- Alltså.. planerna ändrades vi ska...äta...spenat!
- Eh, okej? Äckligt!! Men, varför?
- Har inte tid att snacka längre, hejdå! *klick* och så la han på. Vi ringde om men fick inget svar. Vi ringde till både Christian och MAthilda, hemtelefon och mobil, men det varto ingen som svara, vart kunde dom vara egentligen?
Mathildas perspektiv: (8 timmar tidigare)
Jag och Christian varto påväg hem efter en lång promenad. När vi går förbi den lilla lekplatsen som ligger ganska "öde" kan man säga så hör jag helt plötsligt någon skicka.
- Hörde du det där? sa jag oroligt.
- Hörde vadå? sa Christian och kollade konstigt på mig med en frågande blick.
- Skriket?
- Vilket skrik Mathilda? sa han och kolla på mig som att jag var helt puckad.
- AAAAHHH! HJÄÄÄÄÄLP!! skrek någon, jag hade ingen aning om vem.
- Just det där skriket mena jag.. sa jag o var nu super orolig.
- Jaa, vart kommer det ifrån?
- Jag vet inte..
- NÅGON? HJÄÄÄÄLP!! Jag hörde nu att det var en dam som skrek. Vi kollade runt om oss och jag såg att det var något pågång på lekplatsen. Vi gick lite längre fram för att se bättre. Det var 4 svartklädda män med mask som höll tag om kvinnan och hon sparka och försökte slita sig loss. Lite längre bort ser jag en liten flicka stå med en man. Detta var spännande, var allt fake eller var det på riktigt? Vad handlade allt egentligen om?
Vi gick närmre och ställde oss under en skogsdunge, det är först då jag märker att det är på riktigt. Jag och Christian kollar oroligt på varandra och tar genast upp telefonen för att ringa polisen. Jag hinner inte knappa in hela numret innan jag helt plötsligt känner hur någon kommer bakifrån och griper tag om både mig och Christian och de sätter sina händer framför våra munnar. Jag får panik och stretar imot allt jag kan, men efter en kort stund så går det inte längre, mina krafter var slut.
Jag vaknade till och märkte hade en rejäl huvudvärk. Jag kollade mig runt om kring och hade ingen aning om vad som hade hänt med mig och vad jag hade gjort, allt var lixom svart i hjärnan. När jag såg mig omkring märkte att jag satt inlåst i något slags rum, när jag sedan vände mig om så såg jag Christian så blev jag lättad.
Christians perspektiv: (Klockan fyra)
Jag har länge suttit med Mathilda i min famn och funderat på vart vi var men jag kunde verkligen inte komma på det. Vi satt i ett isolerat rum utan fönster och det fanns ingen chans i hela världen att vi skulle komma ut. Rätt som det var så ringde min mobil, vilket fick mig på bättre humör. Jag hade fortfarande mobilen vilket betydde att jag kunde ringa efter hjälp.
När min ringsignal gick på kom det en massa svartklädda män inspringandes och tog min mobil, sist så kom en man in med ett papper till mig. Där stod det "svara och säg att du inte kan snacka för att du är upptagen! Gör som jag säger så att inget går illa.."
Jag gjorde som han sa och svara. Det varto Sofie. Jag ville verkligen säga det men vågade inte, de hade som hot en pistol riktad mot mitt huvud ifall något skulle hända. Sofie började fråga massa och dom skrev en ny lapp "Lägger du inte på nu så skjuter vi dig!"
Jag blev så rädd att jag trodde att jag skulle kissa på mig. Precis då lyckades jag få henne att säga hejdå så att hon la på. Männen gick ut när samtalet var klart och dom tog med sig min mobil, great!
Bra/dålig episode? Tycker ni det varto tråkigt att det just nu inte handlar om bara Sofie & Justin utan istället/även Mathilda & Christian?? Kommentera dina åsikter eller pusha oss att skriva mer :)
- Haha nejdå, Justin är bara så oskicklig att han råkat bränna två pannkakor så att det börja ryka i hela rummet så att larmet gick, sedan kom en gubben inspringandes och sedan kom brandbilarna. sa Sofie och skratta sedan.
- Jaha ja.. sa jag lättat och både jag och Christina började nu skratta åt allting.
Tur att det inte hade hänt något allvarligt och att de var säkra tänkte jag för mig själv. Vi snackade lite med Sofie och Justin sedan gick jag och Christina ut igen. Vi skulle ut och shoppaloppa lite, haha.
Sofies perspektiv: (Klockan 4 ungefär)
- Du, Justin? varto det inte riktigt längesen vi varto med Christian och Mathilda?
- Jo, det vart sjukt längesen. Kommer du ens ihåg senast? Jag menar, om man inte räknar med "hej, hejdå" träffar?
- Ärligt talat? Nej.
- Haha, inte jag heller. Vi kanske kan hitta på något med dom?
- Ja, det hade varto great. Jag tar och slår en pling, haha. sa Justin och slängde sig sedan i soffan och började klicka in numret. Jag ryckte ur telefonen ur hans hand.
- Nope, jag snackar! sa jag och försökte låta lite "ond" men det gick inte så istället så började jag as garva. Efter en kort stund så svarade Christian.
- Hey Justin!!
- Ehm, det är Sofie.
- Jahaa..
- Aaah?? Hej ?? sa jag lite så där weird.
- hahaha HEJ!
- Tänkte bara se om ni vill hitta på något med oss idag?
- Det går tyvärr inte..
- Nähe, vad tråkigt! Men, vad ska ni göra för något trevligt då? sa jag med en nyfiken röst.
- V-vii-i skkaaa sspellla......hhocccckkey.. stamma han fram.
- Hockey? Vi kan väl hänga på? Justin är gryym ju!
- Alltså.. planerna ändrades vi ska...äta...spenat!
- Eh, okej? Äckligt!! Men, varför?
- Har inte tid att snacka längre, hejdå! *klick* och så la han på. Vi ringde om men fick inget svar. Vi ringde till både Christian och MAthilda, hemtelefon och mobil, men det varto ingen som svara, vart kunde dom vara egentligen?
Mathildas perspektiv: (8 timmar tidigare)
Jag och Christian varto påväg hem efter en lång promenad. När vi går förbi den lilla lekplatsen som ligger ganska "öde" kan man säga så hör jag helt plötsligt någon skicka.
- Hörde du det där? sa jag oroligt.
- Hörde vadå? sa Christian och kollade konstigt på mig med en frågande blick.
- Skriket?
- Vilket skrik Mathilda? sa han och kolla på mig som att jag var helt puckad.
- AAAAHHH! HJÄÄÄÄÄLP!! skrek någon, jag hade ingen aning om vem.
- Just det där skriket mena jag.. sa jag o var nu super orolig.
- Jaa, vart kommer det ifrån?
- Jag vet inte..
- NÅGON? HJÄÄÄÄLP!! Jag hörde nu att det var en dam som skrek. Vi kollade runt om oss och jag såg att det var något pågång på lekplatsen. Vi gick lite längre fram för att se bättre. Det var 4 svartklädda män med mask som höll tag om kvinnan och hon sparka och försökte slita sig loss. Lite längre bort ser jag en liten flicka stå med en man. Detta var spännande, var allt fake eller var det på riktigt? Vad handlade allt egentligen om?
Vi gick närmre och ställde oss under en skogsdunge, det är först då jag märker att det är på riktigt. Jag och Christian kollar oroligt på varandra och tar genast upp telefonen för att ringa polisen. Jag hinner inte knappa in hela numret innan jag helt plötsligt känner hur någon kommer bakifrån och griper tag om både mig och Christian och de sätter sina händer framför våra munnar. Jag får panik och stretar imot allt jag kan, men efter en kort stund så går det inte längre, mina krafter var slut.
Jag vaknade till och märkte hade en rejäl huvudvärk. Jag kollade mig runt om kring och hade ingen aning om vad som hade hänt med mig och vad jag hade gjort, allt var lixom svart i hjärnan. När jag såg mig omkring märkte att jag satt inlåst i något slags rum, när jag sedan vände mig om så såg jag Christian så blev jag lättad.
Christians perspektiv: (Klockan fyra)
Jag har länge suttit med Mathilda i min famn och funderat på vart vi var men jag kunde verkligen inte komma på det. Vi satt i ett isolerat rum utan fönster och det fanns ingen chans i hela världen att vi skulle komma ut. Rätt som det var så ringde min mobil, vilket fick mig på bättre humör. Jag hade fortfarande mobilen vilket betydde att jag kunde ringa efter hjälp.
När min ringsignal gick på kom det en massa svartklädda män inspringandes och tog min mobil, sist så kom en man in med ett papper till mig. Där stod det "svara och säg att du inte kan snacka för att du är upptagen! Gör som jag säger så att inget går illa.."
Jag gjorde som han sa och svara. Det varto Sofie. Jag ville verkligen säga det men vågade inte, de hade som hot en pistol riktad mot mitt huvud ifall något skulle hända. Sofie började fråga massa och dom skrev en ny lapp "Lägger du inte på nu så skjuter vi dig!"
Jag blev så rädd att jag trodde att jag skulle kissa på mig. Precis då lyckades jag få henne att säga hejdå så att hon la på. Männen gick ut när samtalet var klart och dom tog med sig min mobil, great!
Bra/dålig episode? Tycker ni det varto tråkigt att det just nu inte handlar om bara Sofie & Justin utan istället/även Mathilda & Christian?? Kommentera dina åsikter eller pusha oss att skriva mer :)
Och vinnaren är....?
...DENNA BLOGGEN ! :D Grattis ;)
SVAR PÅ TAL..
SVAR: Håller ni andra läsare också med om det?
Isåfall ursäktar vi/jag. Men, novellen är inte vårat enda liv och det hoppas jag ni förstår, ni anar inte hur mycket tid man hade kunnat lägga ner på annat som man faktiskt lägger ner på novellen. Vi går faktiskt i skolan också sent på dagarna + tränar osv.
Att det är inga kommentarer för att vi inte skriver tycker jag var dåligt sagt, eller håller ni andra med?
Jag menar.. vi blir lixom inte mer sugna på att skriva när ingen kommenterar osv utan det gör att vi uppdaterar sämre imed att det känns som att färre gillar den osv..
Jag tycker att ni borde ta och skriva en novell själv och lägga ut MINST 2 episoder per dag så att ni själva kan förstå...
Menar inget illa till er läsare med detta inlägget, men tycker det är så tråkigt att ni aldrig vill bry er om det. Jag menar, sist så funka det i typ 1 dag? Nu har kommentarerna sänkts med nästa 70%.
anledning? Novellen har blivit dålig? Vi uppdaterar för ofta? Annan anledning? Berätta så att vi kan bättra oss, snälla!!!
Karros åsikt..
Måste skriva av mig lite jag med faktiskt.. Som nästan ni alla vet så började jag blogga här för inte så länge sedan, i typ söndags eller något. Men nu vet jag hur lång tid det tar att skriva en episode bara. Och som Karro sa så är bloggen INTE vårat liv, vi har ett liv utanför bloggen också. Och, som Karro sa här med: ni som tycker vi uppdaterar dåligt kanske ska ta och skriva en egen novell och se hur lång tid det faktiskt tar! Även fast skolan precis har börjat har jag redan fått läxor och provscheman. Och inte nog med det kommer det massa nationella prov och gymnasieval på det också, så denna termin kommer bli väldigt stressig, men vi uppdaterar så fort vi får tid över!
Men kommentarer är alltid kul, det måste ni ju hålla med om? Och det peppar oss mer till att skriva också. Men snälla om ni tycker novellen blivit dålig på något sätt kan ni ju komma med förslag på vad ni vill ska hända? Så får vi mer inspo till att skriva också.
Nu har jag väl sagt det mesta.. / Amandas åsikt.
You change my life - Episode 50.
Medans Sofie duschade började jag steka pannkakor, och när Sofie kom ner var jag nära på att sätta eld på hela spisen. Hon var så vacker att jag glömde av pannkakan...
- Eh, Justin? Pannkakan är lite bränd..? Sa hon och flinade.
- Oj, hehe, men varför är du så fin då?
- Ska du säga, världens finaste kille! Sa hon och kysste mig i en lång passionerad kyss.
Sofies perspektiv:
Han förde över pannkakan till en tallrik där det låg flera pannkakor staplade uppåt och hällde sedan på smet på stekpannan för att göra en till, sedan återgick han till mig och började kyssa mig. Efter en stund så rök det i hela rummet och jag avslutade kyssen.
- Eh Justin, du har bränt en pannkaka... igen.. och det typ.. är massvis rök i hela rummet?
- Jäklar också! Det är du som distrarherar mig med din sexighet. sa han och skratta sedan samtidigt som han nästan "slängde" stekpannan i diskhon, stängde av spisen, lät stekpannan stå under iskallt vatten och öppnade sedan alla fönster för att vädra. Innan han han fixa allt så började brandlarmet att tjuta.
- Shit o pommes! Larmet!
- Haha, stäng av det Justin! sa jag samtidigt som jag skratta.
- Hur fan då? haha.
- Ta ner själva larmet och sen finns det typ en grej på baksidan eller något?
- Öh, okej? Vart sitter larmet då?
- Men Justin, du bor här. Det är du som borde veta, inte jag.. hahaha. I just det ögonblicket kom grannen inspringandes och börja skrika något som vi inte hörde för Vi sprang fort ut och kort där på kom grannen ut.
- Vad gör du?? sa Justin högt och kollade chokat på honom.
- Släcker elden? Tur att jag hann i tid.. Såg genom fönstret att det rykte i hela köket så jag kom så fort jag kunde. Jag har ringt brandkåren också.
- Hahaha, skojar du eller? Det var bara vi som failat när vi stekte pannkakor.
- Faila, vad är det? sa han. Gubben var ganska mycket äldre än oss och hängde inte riktigt med i svängarna nu för tiden kändes det som.
- Misslyckas betyder det..
- Jahaa ja.
Mer hann gubben inte säga för vi alla sprang mot fönstret då vi hörde brandbilarna kom. Shiit! Brandbilen stannade precis innanför vårt hus och det kom massa brandmän utspringandes från bilen.
- Vänta! ropade Justin högt. Det har inte hänt något här, det var bara brandlarmet som gick när vi stekte pannkakor.
- Men ni ringde ju och det lät ganska så allvarligt?
- Haha, ingen fara här inte.. bara synd om de två små stackars pannkakorna som jag brände. sa Justin och skrattade och även så började jag att skratta. Brandmännen blev inte särskilt glada, men dom åkte iallafall tillslut och vi lyckades få hem grannen så att vi skulle kunna vara ensamma.
Vi går in till käket där det nu var ganska kallt eftersom att vi öppnat upp överallt. Vi fortsätter med våra kära pannkakor, men nu varto det jag som gjorde dom.
Patties perspektiv:
Jag och Christina varto påväg hem ifrån fiket och hade alldeles precis gått förbi lekplatsen då vi ser en stor brandbil köra förbi. Det såg ut som att de kom ifrån vårt hus och både jag och Christina börjar springa det snabbaste vi kan till huset.
När vi står där framför huset tvekar vi inte utan springer rakt in i huset och helt plötsligt ser vi Justin och Sofie stå i köket och skratta.
- Hej, är ni redan tillbaka? sa dem glatt i kör.
- Ja, vad har hänt här? Vi såg en brandbil åka här ifrån och vi blev jätte oroliga! Har det hänt något??
- Haha nejdå, Justin är bara så oskicklig att han råkat bränna två pannkakor så att det börja ryka i hela rummet så att larmet gick, sedan kom en gubben inspringandes och sedan kom brandbilarna. sa Sofie och skratta sedan.
- Jaha ja.. sa jag lättat och både jag och Christina började nu skratta åt allting.
Torr episode men vet inte riktigt vad ni vill ska hända. Mer drama? Mindre drama? Förslag behövs! :)
btw: så tycker jag ni har blivit mycket mycket sämre på att kommentera.. :(
från coolingarna Karro & Amanda :D
- Eh, Justin? Pannkakan är lite bränd..? Sa hon och flinade.
- Oj, hehe, men varför är du så fin då?
- Ska du säga, världens finaste kille! Sa hon och kysste mig i en lång passionerad kyss.
Sofies perspektiv:
Han förde över pannkakan till en tallrik där det låg flera pannkakor staplade uppåt och hällde sedan på smet på stekpannan för att göra en till, sedan återgick han till mig och började kyssa mig. Efter en stund så rök det i hela rummet och jag avslutade kyssen.
- Eh Justin, du har bränt en pannkaka... igen.. och det typ.. är massvis rök i hela rummet?
- Jäklar också! Det är du som distrarherar mig med din sexighet. sa han och skratta sedan samtidigt som han nästan "slängde" stekpannan i diskhon, stängde av spisen, lät stekpannan stå under iskallt vatten och öppnade sedan alla fönster för att vädra. Innan han han fixa allt så började brandlarmet att tjuta.
- Shit o pommes! Larmet!
- Haha, stäng av det Justin! sa jag samtidigt som jag skratta.
- Hur fan då? haha.
- Ta ner själva larmet och sen finns det typ en grej på baksidan eller något?
- Öh, okej? Vart sitter larmet då?
- Men Justin, du bor här. Det är du som borde veta, inte jag.. hahaha. I just det ögonblicket kom grannen inspringandes och börja skrika något som vi inte hörde för Vi sprang fort ut och kort där på kom grannen ut.
- Vad gör du?? sa Justin högt och kollade chokat på honom.
- Släcker elden? Tur att jag hann i tid.. Såg genom fönstret att det rykte i hela köket så jag kom så fort jag kunde. Jag har ringt brandkåren också.
- Hahaha, skojar du eller? Det var bara vi som failat när vi stekte pannkakor.
- Faila, vad är det? sa han. Gubben var ganska mycket äldre än oss och hängde inte riktigt med i svängarna nu för tiden kändes det som.
- Misslyckas betyder det..
- Jahaa ja.
Mer hann gubben inte säga för vi alla sprang mot fönstret då vi hörde brandbilarna kom. Shiit! Brandbilen stannade precis innanför vårt hus och det kom massa brandmän utspringandes från bilen.
- Vänta! ropade Justin högt. Det har inte hänt något här, det var bara brandlarmet som gick när vi stekte pannkakor.
- Men ni ringde ju och det lät ganska så allvarligt?
- Haha, ingen fara här inte.. bara synd om de två små stackars pannkakorna som jag brände. sa Justin och skrattade och även så började jag att skratta. Brandmännen blev inte särskilt glada, men dom åkte iallafall tillslut och vi lyckades få hem grannen så att vi skulle kunna vara ensamma.
Vi går in till käket där det nu var ganska kallt eftersom att vi öppnat upp överallt. Vi fortsätter med våra kära pannkakor, men nu varto det jag som gjorde dom.
Patties perspektiv:
Jag och Christina varto påväg hem ifrån fiket och hade alldeles precis gått förbi lekplatsen då vi ser en stor brandbil köra förbi. Det såg ut som att de kom ifrån vårt hus och både jag och Christina börjar springa det snabbaste vi kan till huset.
När vi står där framför huset tvekar vi inte utan springer rakt in i huset och helt plötsligt ser vi Justin och Sofie stå i köket och skratta.
- Hej, är ni redan tillbaka? sa dem glatt i kör.
- Ja, vad har hänt här? Vi såg en brandbil åka här ifrån och vi blev jätte oroliga! Har det hänt något??
- Haha nejdå, Justin är bara så oskicklig att han råkat bränna två pannkakor så att det börja ryka i hela rummet så att larmet gick, sedan kom en gubben inspringandes och sedan kom brandbilarna. sa Sofie och skratta sedan.
- Jaha ja.. sa jag lättat och både jag och Christina började nu skratta åt allting.
Torr episode men vet inte riktigt vad ni vill ska hända. Mer drama? Mindre drama? Förslag behövs! :)
btw: så tycker jag ni har blivit mycket mycket sämre på att kommentera.. :(
från coolingarna Karro & Amanda :D
You change my life - Episode 49
- Vem har sagt att vi inte är förlovade då? sa jag lite kaxig och kollade sedan nervöst på Sofie sedan på mamma och Christina. De båda satt där chokande som två fågelholkar.
- V-v-v-va-aa-aa s-säg-gg-g-ge-r-r d-d-d-u-u-u?? stamma de båda fram.
Jag sa inget utan jag och Sofie tog istället upp våra händer, la dom på bordet och visade ringarna..
Efter två minuters tystnad bröt Sofie äntligen den..
- Jag vet att vi är unga, men vi älskar verkligen varandra, och det kan ju ni också intyga! Sa hon och kollade sedan på mig och log.
- Eh, ja, eh, jo det är väl bra att ni gör det, men är ni säkra på att det inte är för tidigt? Som Pattie sa så kanske ni kommer att ångra er!! Sa Christina.
- Mamma, vi kommer inte göra det, jag lovar dig! Sa Sofie.
- Ja det finns väl inget annat än att vara glada för er skull, trots att ni är väldigt unga! Sa mamma och spände blicken i oss båda.
- Man är aldrig för ung för kärlek, sa Justin.
- Och Sofie du vet ju att jag gillar dig jättemycket! Sa mamma
- Och Justin jag gillar dig med. Sofie kunde inte hittat någon bättre!! klämde Christina in.
Jag blev rörd.. Jag såg att Sofie också blev det.
- Men det är ju fortfarande bilderna som jag är mest orolig över... Sa Christina. Mamma höll med.
- Jag har ringt Scooter, och han kommer imorgon på morgonen för klockan är redan halv fem på morgonen... Sa mamma.
- Oj då, det är nog bäst om vi går och lägger oss då... Sa jag.
Sofies perspektiv:
- Sofie, jag vet redan svaret, men vill du sova här eller hemma inatt?
- Jag vill sova här, men får jag sova här? Jag menar, efter allt som har hänt och så.. Sa jag och kollade på mamma och Pattie.
- Ja självklart får du det gumman, sa Pattie och kramade mig.
Jag gick med mamma till dörren och kramade om henne.
- Mamma, det var verkligen inte meningen att det skulle bli såhär!
- Jag vet det gumman, och Selena kommer ju att få sitt straff. Men sålänge det inte påverkar ditt och Justins förhållande...
- Nej, vi har bara kommit varandra ännu närmare.
- Vi ses imorgon, sa mamma och kramade mig igen.
- Hejdå mamma, jag älskar dig!
- Och jag dig! Sa hon och stängde sedan igen dörren.
När jag kom in i köket igen stod Justin och Pattie och kramade varandra. De såg mig inte så jag gick bara upp med min väska på rummet. Justin kom in efter 5 minuter.
- Jaha du hade redan gått upp såg jag, hehe. Sa han.
- Ja, jag tänkte ifall du och Pattie ville ha lite tid ensamma, sa jag och log.
- Tack älskling, sa han och kysste mig.
Vi gick och borstade tänderna och tog av oss kläderna och kröp under täcket. Justin höll om mig och efter några minuter somnade jag till Justins nynnande av Pray.
Nästa morgon, eller dag rättare sagt, klockan var runt ett, vaknade jag och Justin låg inte kvar. Jag tog på mig ett par shorts och ett linne och gick ner. Runt köksön satt Justin, Pattie och Scooter. Jag sa hej, pussade Justin lite lätt och satte mig jag med.
- Jo, somsagt, som polisen sagt till er så kan vi inte göra något, men jag varnar er, gör inte detta igen utan att ha dragit för gardinerna nästa gång, sa han och flinade.
Justins perspektiv:
Scooter verkade ta det hela ganska bra, han skämtade till och med. Han sa att min karriär inte kommer att gå under, bara att vissa kommer att vara väldigt arga, men konserterna skulle fortsätta ändå och vi skulle somsagt låtsas som att vi inte vet att bilderna finns. Vi snackade om lite nya låtar och sånt, sen var Scooter tvungen att gå. Sofie gick upp och duschade och mamma sa att hon skulle åka iväg och träffa Christina. Det är så kul att de har blivit så bra vänner. Medans Sofie duschade började jag steka pannkakor, och när Sofie kom ner var jag nära på att sätta eld på hela spisen. Hon var så vacker att jag glömde av pannkakan...
- Eh, Justin? Pannkakan är lite bränd..? Sa hon och flinade.
- Oj, hehe, men varför är du så fin då?
- Ska du säga, världens finaste kille! Sa hon och kysste mig i en lång passionerad kyss.
Allt verkar lugnt, för tillfället iallafall? Vill ni ha mer? :)
/ Amanda & Karro
- V-v-v-va-aa-aa s-säg-gg-g-ge-r-r d-d-d-u-u-u?? stamma de båda fram.
Jag sa inget utan jag och Sofie tog istället upp våra händer, la dom på bordet och visade ringarna..
Efter två minuters tystnad bröt Sofie äntligen den..
- Jag vet att vi är unga, men vi älskar verkligen varandra, och det kan ju ni också intyga! Sa hon och kollade sedan på mig och log.
- Eh, ja, eh, jo det är väl bra att ni gör det, men är ni säkra på att det inte är för tidigt? Som Pattie sa så kanske ni kommer att ångra er!! Sa Christina.
- Mamma, vi kommer inte göra det, jag lovar dig! Sa Sofie.
- Ja det finns väl inget annat än att vara glada för er skull, trots att ni är väldigt unga! Sa mamma och spände blicken i oss båda.
- Man är aldrig för ung för kärlek, sa Justin.
- Och Sofie du vet ju att jag gillar dig jättemycket! Sa mamma
- Och Justin jag gillar dig med. Sofie kunde inte hittat någon bättre!! klämde Christina in.
Jag blev rörd.. Jag såg att Sofie också blev det.
- Men det är ju fortfarande bilderna som jag är mest orolig över... Sa Christina. Mamma höll med.
- Jag har ringt Scooter, och han kommer imorgon på morgonen för klockan är redan halv fem på morgonen... Sa mamma.
- Oj då, det är nog bäst om vi går och lägger oss då... Sa jag.
Sofies perspektiv:
- Sofie, jag vet redan svaret, men vill du sova här eller hemma inatt?
- Jag vill sova här, men får jag sova här? Jag menar, efter allt som har hänt och så.. Sa jag och kollade på mamma och Pattie.
- Ja självklart får du det gumman, sa Pattie och kramade mig.
Jag gick med mamma till dörren och kramade om henne.
- Mamma, det var verkligen inte meningen att det skulle bli såhär!
- Jag vet det gumman, och Selena kommer ju att få sitt straff. Men sålänge det inte påverkar ditt och Justins förhållande...
- Nej, vi har bara kommit varandra ännu närmare.
- Vi ses imorgon, sa mamma och kramade mig igen.
- Hejdå mamma, jag älskar dig!
- Och jag dig! Sa hon och stängde sedan igen dörren.
När jag kom in i köket igen stod Justin och Pattie och kramade varandra. De såg mig inte så jag gick bara upp med min väska på rummet. Justin kom in efter 5 minuter.
- Jaha du hade redan gått upp såg jag, hehe. Sa han.
- Ja, jag tänkte ifall du och Pattie ville ha lite tid ensamma, sa jag och log.
- Tack älskling, sa han och kysste mig.
Vi gick och borstade tänderna och tog av oss kläderna och kröp under täcket. Justin höll om mig och efter några minuter somnade jag till Justins nynnande av Pray.
Nästa morgon, eller dag rättare sagt, klockan var runt ett, vaknade jag och Justin låg inte kvar. Jag tog på mig ett par shorts och ett linne och gick ner. Runt köksön satt Justin, Pattie och Scooter. Jag sa hej, pussade Justin lite lätt och satte mig jag med.
- Jo, somsagt, som polisen sagt till er så kan vi inte göra något, men jag varnar er, gör inte detta igen utan att ha dragit för gardinerna nästa gång, sa han och flinade.
Justins perspektiv:
Scooter verkade ta det hela ganska bra, han skämtade till och med. Han sa att min karriär inte kommer att gå under, bara att vissa kommer att vara väldigt arga, men konserterna skulle fortsätta ändå och vi skulle somsagt låtsas som att vi inte vet att bilderna finns. Vi snackade om lite nya låtar och sånt, sen var Scooter tvungen att gå. Sofie gick upp och duschade och mamma sa att hon skulle åka iväg och träffa Christina. Det är så kul att de har blivit så bra vänner. Medans Sofie duschade började jag steka pannkakor, och när Sofie kom ner var jag nära på att sätta eld på hela spisen. Hon var så vacker att jag glömde av pannkakan...
- Eh, Justin? Pannkakan är lite bränd..? Sa hon och flinade.
- Oj, hehe, men varför är du så fin då?
- Ska du säga, världens finaste kille! Sa hon och kysste mig i en lång passionerad kyss.
Allt verkar lugnt, för tillfället iallafall? Vill ni ha mer? :)
/ Amanda & Karro
You change my life - Episode 48.
Sedan knackade det på dörren. Det är nog Christian och Mathilda. Sofie gick och öppnade och det var det. Vi berättade att vi skulle flyga hem ikväll, att Kenny skulle boka biljetter till oss. Christian & Mathilda sa att de kunde åka hem de med... Så jag ringde Kenny och sa att han skulle boka till Christian och Mathilda också, och det fixade han! Vårat plan skulle gå vid 23:00...
Klockan var nu strax efter 7 och det var 4 timmar kvar tills planet skulle gå. Dom sprang genast ut ur rummet och började packa sina saker. Jag och Sofie hade bara lite lite grejer kvar att packa så när vi sedan var klara, vid halv åtta untefär, bestämde vi oss för att kolla oss om lite i new york en sista titt.
Vi gick till en park och sedan till ett litet "stånd" där de sålde korv med bröd. Snabb mat, men det varto super gott. Verkligen saknar de där tiderna då inte så många kände till en och jag alltid stack till en kiosk i när heten med Chaz, Christian och dom för att köpa korv med bröd.
- Förlåt för att det skulle sluta såhär Sofie.. sa jag och kolla ner i marken där vi gick och sedan kolla jag upp in i hennes vackra kristallblåa vackra ögon.
- Justin, det är ingen fara. Jag har haft det toppen här med dig! sa hon och kysste mig sedan.
- Jo men asså.. allt som hänt..
- Justin, i slutändan är det alltid något bra, eller hur? Detta är bara lite hinder.. sa hon och vi gick där sedan hand i hand. Förrästen, vad är klockan? sa hon och jag tog upp min mobil för att kolla.
- Shiiiiit, den är snart nio!
- Jäklar!! sa hon och vi började gå i en snabbare takt tillbaka mot hotellet.
Sofies perspektiv:
När vi kom dit så kom vi i perfekt tid och dom hade precis kommit med limonsinen. När vi kom till flygplatsen trodde jag att jag seriöst skulle svimma. Det var sjuuukt mycket folk där. Och påtal om paparazzis? Hur fick dom reda på att vi skulle åka? Jag tror allvarligt tarligt att detta är rekord på paparazzis på en och samma plats vid samma tid, det varto helt ofattbart.. Det var la för bilderna..
Vi kunde i vilket fall som helst inte gå in där så vi fixade så att vi fick ett privat plan och vi kördes sedan ut direkt till planet så att ingen skulle märka av oss. När vi sedan kolla in på flygplatsen ser vi hur att står fastklistrade mot rutorna och hur det blixtrar över allt. Dom hade hittat oss, men som tur var så kunde dom inte snacka, röra eller över huvudtaget få tag på oss.
Turen gick snabb och rätt som det var så var vi hemma. Jag tror jag hade somnat för jag låg i Justins knä och hade lyckats dräggla så mycket i sömnen att det var en fläck på hans byxa.
- Jahopp, det är inge fel på din saliv produktion när du sover iallafall. sa Justin och börja sedan skratta.
- Uuuupsi, sry, hehe. sa jag och drog sedan handen över munnen och torka mig.
Helvete, det var knappt tjugo minuter kvar tills vi skulle få rejäl utskällning av mamma och Pattie..
Justins perspektiv:
Vi var nu utanför mitt hus och känslorna var blandade och for runt i hela min kropp. Jag visste inte riktigt vad som väntade oss när vi kom innanför dörren.. Vi tog och tålamod och klev sedan in genom dörren. Pattie och Christina (Sofies mamma) kom springandes till hallen.
- Ni båda ska vara vid bordet om 30 sek, förstått? sa dom och gick sedan.
Vi gick in spända, hand i hand, till köket där de små prata sedan när vi kom in blev dom genast allvarliga och mamma vissa med handen att "sätt er". Vi satte oss på varsin stol och knep sedan tag om varandras händer hårt under bordet.
- Förstår ni verkligen vad ni har gjort? sa Christina och kolla allvarligt på oss.
- Ja det gör vi, och vi ångrar det inte. sa jag bestämt.
- Vad är det du säger Justin? Hela världen vet det och ni känner knappt varandra..
- Känner knappt varandra? Skojar du eller? sa jag och Sofie i kör.
- Jag håller faktiskt med Pattie.. Det har inte gått så lång tid.
- Tillräckligt lång tid för att vi ska känna varandra till snäppet under max..
- Men förstår ni inte? Ni är unga och ni kommer kanske ångra er.
- Christina, du ska veta att jag verkligen älskar din dotter och hon är den mest underbaraste jag någonsin träffat och kommer att träffa. Trots att det inte gått mer än två månader så älskar jag henne mer än något annat och det kan varken jag eller ni ändra på..
- Men Justin du måste förstå? Du hade själv sagt att du inte skulle ha sex innan du förlovade dig.. sa mamma. (Pattie.)
- Vem har sagt att vi inte är förlovade då? sa jag lite kaxig och kollade sedan nervöst på Sofie sedan på mamma och Christina. De båda satt där chokande som två fågelholkar.
- V-v-v-va-aa-aa s-säg-gg-g-ge-r-r d-d-d-u-u-u?? stamma de båda fram.
Jag sa inget utan jag och Sofie tog istället upp våra händer, la dom på bordet och visade ringarna..
Bra/dålig episode? Vad troru kmr att hända här näst & hur troru att Pattie & Christina reagerar? :P
Visst blire bättre nu när vi är två som bloggar? ;)
♥Karro♥ & ♥Amanda♥ Skadar inte om ni kikar er in på våra bloggar & börjar följa dom? (a)
Klockan var nu strax efter 7 och det var 4 timmar kvar tills planet skulle gå. Dom sprang genast ut ur rummet och började packa sina saker. Jag och Sofie hade bara lite lite grejer kvar att packa så när vi sedan var klara, vid halv åtta untefär, bestämde vi oss för att kolla oss om lite i new york en sista titt.
Vi gick till en park och sedan till ett litet "stånd" där de sålde korv med bröd. Snabb mat, men det varto super gott. Verkligen saknar de där tiderna då inte så många kände till en och jag alltid stack till en kiosk i när heten med Chaz, Christian och dom för att köpa korv med bröd.
- Förlåt för att det skulle sluta såhär Sofie.. sa jag och kolla ner i marken där vi gick och sedan kolla jag upp in i hennes vackra kristallblåa vackra ögon.
- Justin, det är ingen fara. Jag har haft det toppen här med dig! sa hon och kysste mig sedan.
- Jo men asså.. allt som hänt..
- Justin, i slutändan är det alltid något bra, eller hur? Detta är bara lite hinder.. sa hon och vi gick där sedan hand i hand. Förrästen, vad är klockan? sa hon och jag tog upp min mobil för att kolla.
- Shiiiiit, den är snart nio!
- Jäklar!! sa hon och vi började gå i en snabbare takt tillbaka mot hotellet.
Sofies perspektiv:
När vi kom dit så kom vi i perfekt tid och dom hade precis kommit med limonsinen. När vi kom till flygplatsen trodde jag att jag seriöst skulle svimma. Det var sjuuukt mycket folk där. Och påtal om paparazzis? Hur fick dom reda på att vi skulle åka? Jag tror allvarligt tarligt att detta är rekord på paparazzis på en och samma plats vid samma tid, det varto helt ofattbart.. Det var la för bilderna..
Vi kunde i vilket fall som helst inte gå in där så vi fixade så att vi fick ett privat plan och vi kördes sedan ut direkt till planet så att ingen skulle märka av oss. När vi sedan kolla in på flygplatsen ser vi hur att står fastklistrade mot rutorna och hur det blixtrar över allt. Dom hade hittat oss, men som tur var så kunde dom inte snacka, röra eller över huvudtaget få tag på oss.
Turen gick snabb och rätt som det var så var vi hemma. Jag tror jag hade somnat för jag låg i Justins knä och hade lyckats dräggla så mycket i sömnen att det var en fläck på hans byxa.
- Jahopp, det är inge fel på din saliv produktion när du sover iallafall. sa Justin och börja sedan skratta.
- Uuuupsi, sry, hehe. sa jag och drog sedan handen över munnen och torka mig.
Helvete, det var knappt tjugo minuter kvar tills vi skulle få rejäl utskällning av mamma och Pattie..
Justins perspektiv:
Vi var nu utanför mitt hus och känslorna var blandade och for runt i hela min kropp. Jag visste inte riktigt vad som väntade oss när vi kom innanför dörren.. Vi tog och tålamod och klev sedan in genom dörren. Pattie och Christina (Sofies mamma) kom springandes till hallen.
- Ni båda ska vara vid bordet om 30 sek, förstått? sa dom och gick sedan.
Vi gick in spända, hand i hand, till köket där de små prata sedan när vi kom in blev dom genast allvarliga och mamma vissa med handen att "sätt er". Vi satte oss på varsin stol och knep sedan tag om varandras händer hårt under bordet.
- Förstår ni verkligen vad ni har gjort? sa Christina och kolla allvarligt på oss.
- Ja det gör vi, och vi ångrar det inte. sa jag bestämt.
- Vad är det du säger Justin? Hela världen vet det och ni känner knappt varandra..
- Känner knappt varandra? Skojar du eller? sa jag och Sofie i kör.
- Jag håller faktiskt med Pattie.. Det har inte gått så lång tid.
- Tillräckligt lång tid för att vi ska känna varandra till snäppet under max..
- Men förstår ni inte? Ni är unga och ni kommer kanske ångra er.
- Christina, du ska veta att jag verkligen älskar din dotter och hon är den mest underbaraste jag någonsin träffat och kommer att träffa. Trots att det inte gått mer än två månader så älskar jag henne mer än något annat och det kan varken jag eller ni ändra på..
- Men Justin du måste förstå? Du hade själv sagt att du inte skulle ha sex innan du förlovade dig.. sa mamma. (Pattie.)
- Vem har sagt att vi inte är förlovade då? sa jag lite kaxig och kollade sedan nervöst på Sofie sedan på mamma och Christina. De båda satt där chokande som två fågelholkar.
- V-v-v-va-aa-aa s-säg-gg-g-ge-r-r d-d-d-u-u-u?? stamma de båda fram.
Jag sa inget utan jag och Sofie tog istället upp våra händer, la dom på bordet och visade ringarna..
Bra/dålig episode? Vad troru kmr att hända här näst & hur troru att Pattie & Christina reagerar? :P
Visst blire bättre nu när vi är två som bloggar? ;)
♥Karro♥ & ♥Amanda♥ Skadar inte om ni kikar er in på våra bloggar & börjar följa dom? (a)