"Det är bara jag" viska jag i hennes öra, pussade henne lite lätt och kort där efter så somna hon igen.

---

Jag låg vaken i flera timmar och bara tänkte. Sofie sov så sött och jag ville inte väcka henne. Klockan var inte så mycket, runt halv sex bara, men jag var ändå ganska trött. Men inte sova trött.
Så jag gick försiktigt upp ur sängen och fram till hennes dator och satte på den. Där satt jag ett bra tag tills jag hörde att hon rörde sig i sängen.
Jag kollade bak och såg att hon var vaken.  Jag lämnade datastolen och förflyttade mig till sängen bredvid henne. Vi låg och kollade på varandra ett tag tills hon sa:
- Jag är så glad över att jag har dig Justin. Jag vet inte vad jag skulle gjort utan dig.
- Jag älskar dig, svarade jag.
- Jag älskar dig med.

Timmarna gick och vi låg och kollade på film och gjorde inte så mycket mer. Vi båda var dystra och ingen av oss sa någonting vid middagen heller.
När klockan blev tillräckligt mycket för att vi skulle kunna gå och sova släckte vi lampan och somnade med en gång.

Både jag och Sofie vaknade av den bedrövliga alarmsignalen klockan åtta morgonen efter. Vi sa inte så mycket då heller, utan vi gjorde iordning oss i våran egen takt, käkade lite frukost och sedan åkte vi iväg till sjukhuset igen.
Idag skulle även hennes mamma åka med.
Vi kom fram, och inte en människa syntes till. Skönt, tänkte jag bara.
Sedan kollade jag på Sofie och sa:
- Det kommer att gå bra.
Hon log lite och kysste mig sedan.

3 timmar senare:
Nu var det klart. Det gick snabbare än förväntat och man såg på Sofie att hon var väldigt lättad faktiskt. Är hon lättad, är jag lättad.
Vi stannade till på sjukhuscafét och fikade lite innan vi åkte hem.
Kanske inte världens roligaste plats att sitta på och fika, men det fick duga.

När vi var klara och skulle gå därifrån såg vi bara en massa blixtrar utanför.
De har upptäckt oss. Men hur!? Jävla papparazzis som alltid kommer och ska skapa en massa rykten. Undra vad de kommer att hitta på idag?
Jag, Sofie, hennes mamma och Kenny drog ner våra solglasögon och vi fick även hjälp av några vakter från sjukhuset till att komma till bilen.
Men längre än så kom vi inte. För nu hade alla papparazzis samlats runt våran bil! Vi blev blänande av alla blixtrar och jag som satt och skulle köra därifrån såg ingenting.
Men jag startade bilen ändå, i hopp att de skulle flytta på sig. Men nej! de flyttar inte på sig en millimeter.
Sofies mamma satt i baksätet och såg ganska orolig ut. Jag kan förstå henne. Jag var inte van vid allt detta jag heller först.
Sedan kollade jag på Sofie. Hon satt med en mössa nerdragen över ögonen och såg faktiskt ganska rolig ut.
Sedan vände jag blicken mot alla papparazzis igen. Har de inte fått nog med bilder snart eller!?
Jag började tuta, men hjälpte det? nej.
Jag tutade ännu mer, men de flyttade inte på sig. Tillslut tryckte jag på gaspidalen och DÅ fattade de att de skulle flytta på sig. Tyvärr hann alla inte flytta på sig...

2 sekunder senare ser jag en man ligga på marken med händerna om sin fot! Oh shit! Jag körde över hans fot!
Sofie hade nu dragit upp mössan, hennes mamma satt med uppspärrade ögon, likaså gjorde Kenny.
Men några sekunder efter det ställde han sig upp igen.