Jag tog upp telefonen och slog in mammas mobilnummer. Hon svarade glatt och sedan när jag berättade vad som hade hänt ändrades hennes ton.
"Sofie, det här tänker jag inte ens diskutera om, du ska hem, så fort du kan skrivas ut från sjukhuset!"

---

- Men mamma...
- Inga men, du kommer hem genast efter att du blivit utskriven! 
- Mamma snälla...
- Slut snackat! Du kommer hem.
- Jaja, hejdå, sa jag och klicka sedan av telefonen.

Fan, jag ville verkligen vara med Justin men jag tänkte att det ändå kanske var bäst att vi var ifrån varandra. Jag kände att vi behöver ta en liten kort paus nu medan han är igång på tournen och efter det som nyss hänt. Jag litar på honom, men egentligen så har jag ingen aning alls om det med han och alex, eller hur?

Justin kom in i rummet och satte sig bredvid min säng.
- Du fick inte va, eller hur? Jag hörde ut..
- Nej, men jag tror detta kan vara nyttigt för oss båda..
- Hur menar du?
- Jo jag har funderat och... vi borde kanske ta en paus?
- Va?
- Jo, jag sa att vi kanske borde ta en paus..
- Jag fattade det men asså... VA?
- Allt med dig och alex o ja, allt helt enkelt..
- Men Sofie, jag älskar  dig mer än något annat! Jag kan inte ta en "paus" ifrån dig, jag skulle inte klara av det.
- Justin, jag tror det är bäst för oss båda. Jag älskar dig mer än något annat också men jag tror att jag behöver lite tid för mig själv.
- Men Sofie...? sa han och såg helt besvärad ut.
- Justin... sa jag och kollade allvarligt in i hans ögon.

Vi satt där och kollade rakt in i varandras ögon och jag såg hur en tår föll längst hans kind. Det kom mer och mer tårar ner rinnande  från hans kind men vi satt kvar där blixtstilla trots det och såg djupt in i varandras ögon... tills doktorn kom in.

- Uhm, ursäkta att jag stör men... allt är fixat och så nu så du får åka hem om du vill, det ända som återstår är att ni ska skriva under några papper och lite så, sa han vänligt och gick sedan ut ur rummet.
- Tack, slank jag ut men han hade redan hunnit gå ut ifrån ummet så jag tror inte att han hörde.

Jag gick upp till dörren och ställde mig och kollade ut i korridoren och kollade sedan på Justin.
- Jag tror det är bäst att du går nu, sa jag och kollade bort åt hans håll. Detta blir bäst för oss båda, vi har ju trotsallt telefonen och datan att hålla kontakt via, sa jag och kolla sedan ut i koridoren  igen.

Justin ställde sig upp och gick ut från rummet och ställde sig nu vid mig precis utanför dörren.
- Jahopp, men jag antar att vi ses om....ett tag då... sa Justin och drog sedan tag mig i hans famn. Vi stod där länge och bara kramade av varandra. Vi stod där och slutligen så hör vi Pattie ropa från andra sidan änden av korridoren.

"Justin kom nu, vi måste hinna med flyget!" ropade hon.
"Ja, jag kommer!" ropade Justin tillbaka och vi började sedan att hålla om varandra igen.

"Hallå, Justin? Kom, vi hinner inte annars. Skynda dig!" skrek hon efter en liten stund.

Vi släppte taget och varandra och stod där sedan och kollade in i varandras ögon.
- Jag tror du måste gå nu Justin... Ta hand om dig sålänge..
- Sofie, du ska bara förstå hur svårt detta kommer bli... sa han och tårarna föll fort ner längst hans kind. Han tog bort mitt hår som var i ansiktet och satte det bakom mitt öra sedan tog hand tag om min nacke, böjde sig framåt mot mig och kysste mig mjukt.

- Farväl sålänge Sofie.. Ta hand om dig, jag älskar dig mer än någoting annat här i världen, jag kommer ringa dig varje dag för att se hur det är med dig! Jag älskar dig Sofie, glöm aldrig det!

Jag blev rörd av hans vackra ord och vi båda stod och grät där som jag vet inte vad.
- Jag älskar dig med, sa jag och han vände sig sedan om och började sedan gå bort ifrån mig och bort längst den långa korridoren. Nu stod jag där i en stor vattenpöl som jag bildat av mina tårar och såg när han kom längre och längre ifrån mig. Då och då vände han sig om, stannade till, och fortsatte sedan att gå. När han kom fram till Pattie stannade han till och vände sig om mot mig där jag stod i andra änden av korridoren.

Han gjorde en mimnin, han sa "i love you" såg jag på hans läppar och samtidigt som han sa det gjorde han av sina fingrar. "I love you to" mimade jag tillbaka och han vände sig sedan  om och gick ut från sjukhuset.

Nu stod jag där ensam och det kändes som att jag var ensam i hela världen. Jag kände mig alldeles tom och det kändes som att något saknades, något riktigt viktigt och betydelsefullt som skulle behövas för att jag skulle kunna må bra igen. Det var Justin, såklart..

---

Bra/dålig episode? Vad tror du händer här näst?
Ge gärna förslag eller ge oss någon kommentar för att peppa oss till att skriva mer! :)