Han släppte min arm, men jag kollade fortfarande inte på honom, men tänkte att jag inte hade något att förlora. Justin hade jag väl säkert redan förlorat.
- Ska du inte fråga vad jag heter? killen trängde sig igenom mina tankar.
- Eh, vad heter du?
- Alex.
Jag kollade upp och kände igen det ansiktet. Han log och nu kände jag defenitivt igen ansiket.
Det var Alex. Killen som kysste Justin........

---

- Men hej Justins lilla bög kompis! sa jag ironiskt och började sedan gå bort längst stranden. Han stoppade mig efter bara några meter.
- Ska jag kyssa han igen? sa jag och gav sedan ifrån sig ett fake-smile. Sånt där smile man gör för att retas you know? Jag blev vansinnigt sur på honom.

Jag gav han en rak höger på hans kind.
-Detta är för att du kysst min pojkvän! sa jag sedan

Jag knäa han sedan mellan bena och sa
- Detta är för att du frågat om du fått göra det igen.

Sen knäa jag han återigen mellan bena och sa
- Och detta är för att du går efter mig som en jävla retsam valp! sa jag surt och sprang sedan där ifrån.

Jag visste nu inte vart jag skulle ta vägen. Jag var på ett ställe som jag aldrig någonsin varit på förrut, det var ju omöjligt att hitta här. Jag går en bra bit och ser sedan ett litet hus som står precis bredvid en lång brygga. Jag öppnar den lilla dörren och går in i det lilla trähuset. Det var helt tomt och fanns inga möbler, det var ett helt tomt rum. Jag var trött och slö i hela kroppen så jag sätter mig ner mot en vägg och efter ett liten stund somnar jag.

Nästa morgon vaknar jag av att solen lyser in genom det lilla fönstret och rakt in i mina ögon. Jag gnuggar mig lite i ögonen och gäspar. Jag ställer mig upp och går ut från det lilla huset. Nu stod jag där ute på en strand och hade ingen aning om vart jag höll till. Jag kommer knappt ihåg något sen igår o kommer knappt ihåg hur jag ens kom hit. Något jag kommer ihåg är att Justin kysst en kille iallafall.

Justins perspektiv:
Var det verkligen så här resten av mitt liv skulle vara? Fast i en deprition? Skulle det bli likadant som senast att jag var inne och sörjde mig själv i en hel månad? Nej, det kunde jag inte tillåta. Det skulle vara hjärtlöst av mig. Denna gången hade jag bestämt mig för att kämpa, jag skulle kämpa för det som betydde något för mig.

Sofies perspektiv:
Jag vimsa runt där längst stranden med solen som lyste ner starkt på mig. Jag kände mig helt yr och hela mitt huvud snurrade. Jag var så himla hungrig att jag trodde att jag skulle dö vilken sekund som helst, jag kommer inte ihåg när jag senast åt.

Kort där efter mitt tänkande föll jag ihop som spaugetti och när jag sedan vakna så låg jag någon helt annanstans, vart var jag nu då? Jag såg en man stå precis bredvid mig, det gjorde mig rädd för jag visste inte vem han var. Jag tror inte han hade märkt att jag vaknat för han stod med ryggen imot. Jag låtsas sov en stund och så småningom var han ute ur rummet.

Jag kollade mig försiktigt om, jag var på sjukhuset.

Justins perspektiv:
Jag låg där inne på mitt hotellrum i min säng och tänkte att allt var över mellan Sofie och mig, hon skulle aldrig vilja ha mig igen. Just då ringer telefonen och jag svarar snabbt.

- Hallå, det är Justin.
- Hej, det är Grumerry. Jag ringer ifrån sjukhuset, vi har Sofie här.
- Nej, vad har hänt? Snälla säg att hon är oskadd? Snälla!!
- Ja, det är ingen fara. Hon verkar ha haft brist på mat och vatten så att hon tuppat av. Hon verkar även ha fått i sig någon drog.
- Drog? Vad för någon? sa jag och innan jag fick svar slängde ja på luren. Jag sprang ut från hotellet och vinka in närmsta taxi och åkte sedan till sjukhuset i fullfart. När jag kom in på sjukhuset frågade jag vart hon låg och sprang sedan raka vägen till hennes rum.

Hon låg där och kollade ut genom fönstret, jag blev så himla glad när jag såg henne.
Helt plötsligt börjar hon få värsta hostattacken och jag märker hur hennes ögon sakta stängs.
- SOFIE!!! skrek jag och slog lite lätt på hennes kinder.
- SOFIE, VAKNA!

Inspringandes kommer läkare och kör ut sängen med Sofie på och ut genom korridoren. Dom springer bortåt ett annat rum där dom tänkt att göra något vad det var för något visste jag inte.

Jag visste inte vart jag skulle ta mig till, hur skulle jag klara mig ifall hon inte skulle bli bra nu?

Sofie var mig lilla prinsessa, hon var den som gjorde mig glad, hon var den som gjorde min dag.
Hon var den jag mer än annat älska, hon var den som alltid fanns vid min sida.
Det var hon som stod upp i vått och torrt, det var hon som började få mig att förstå hur underbart livet kunde vara. Det var hon som var mitt allt.

Det var hon som var min kropp, min själ och mitt hjärta.
Utan Sofie var mitt hjärta delat på mitten och det var ett helvete att finna min andra halva.
Jag var tvungen att ha henne, jag behöver henne mer än något annat.
Det är hon jag ska ha, det är hon jag ska skapa familj med, det är hon jag ska spendera resten av mitt liv med, jag tänker inte ge upp. Jag kommer aldrig att ge upp det hopp om att Sofie kommer bli bra igen, aldrig.

---

Bra/Dålig episode?  Vad tror DU kommer att hända? ;)
Glada för varje kommentar på episoderna!! :D


Förresten! Följ oss gärna via bloglovin` så missar ni ingen episode! Hur bra? Klicka på bilden!
Klicka på bilderna nedan för att komma till våra bloggar! (kommentera gärna när du kikar in så att vi kan ta en titt på just DIN blogg också så kanske vi slänger iväg en kommentar eller två) ;)

    KARROS BLOGG                                                   AMANDAS BLOGG


(Klicka på bilderna ovan för att komma till våra bloggar!)