Sofie var mig lilla prinsessa, hon var den som gjorde mig glad, hon var den som gjorde min dag.
Hon var den jag mer än annat älska, hon var den som alltid fanns vid min sida.
Det var hon som stod upp i vått och torrt, det var hon som började få mig att förstå hur underbart livet kunde vara. Det var hon som var mitt allt.

Det var hon som var min kropp, min själ och mitt hjärta.
Utan Sofie var mitt hjärta delat på mitten och det var ett helvete att finna min andra halva.
Jag var tvungen att ha henne, jag behöver henne mer än något annat.
Det är hon jag ska ha, det är hon jag ska skapa familj med, det är hon jag ska spendera resten av mitt liv med, jag tänker inte ge upp. Jag kommer aldrig att ge upp det hopp om att Sofie kommer bli bra igen, aldrig.

---

Jag sjönk ner i en stol och började gråta mer än jag någonsin gjort förut. Tillslut började jag att hyperventilera.  En läkare kom fram till mig och gav mig en plastpåse så jag kunde lugna mig.
Jag lugnade mig lite, men jag grät fortfarande. Tänk om hon är döende?
Jag frågade varje läkare som gick förbi om de visste något om Sofie Brown. Ingen visste någonting. När jag hade suttit där i nästan åtta timmar, utan sömn och mat, var jag tillslut så utmattad så jag somnade i stolen.
Jag vaknade av att någon skakade lite lätt på mig. Det var en läkare. Jag ställde mig upp fort, kanske lite för fort för jag blev yr och var tvungen att sätta mig ner igen.
- Sofie? Hur är det med henne? frågade jag oroligt.
- Hennes tillstånd är bra... för tillfället. Hon hade tagit en stor mängd droger och.....
- Och..?
- Jag vet inte om du visste detta.. Men Sofie är med barn.
Jag trodde att jag skulle svimma.
- Va? Vad sa du?
- Sofie är med barn.. men.. Vi vet inte om barnet kommer att klara sig. Det var inte gammalt och den mängden droger Sofie hade i kroppen är väldigt väldigt farligt för barnet.

Herregud. Jag skulle bli pappa. Eller? Visst var det jättekul och så, men vad skulle hända med min karriär? Var vi inte för unga... 16 år  bara... Fast mamma var ju 18 år och hon var riktigt stark, det är hon fortfarande!

- Jag måste prata med henne!
- Nej, hon sover för tillfället. Du borde gå och äta något. Du kan sitta i hennes rum tills hon vaknar. Hon borde vakna snart, sa han och gick iväg.
Jag gjorde som han sa, jag var faktiskt vrålhungrig.
Jag gick ner till cafeterian och kollade vad de hade. De hade iallafall donuts och kaffe.
- Hej! 2 donuts med choklad, en fanta och en kaffe med socker.
- Okej, 6 euro.
Jag betalade och gick därifrån. Upp till Sofies rum. Samtidigt gick jag och åt på min donut.
När jag kom upp hade hon inte vaknat.
Jag ställde hennes fanta och hennes donut på sängbordet. Sedan drack jag upp kaffet.
Jag satt där och bad. Det var mitt fel att det hade blivit såhär... Eller det var Alex fel!
Fan vad jag hatar Alex! Han kan dra åt helvete.

Jag kollade  på min mobil och såg att mamma hade ringt. Jag ringde upp henne...
-Hej mamma.... sa jag med tårar i ögonen.
- Justin! vart är du någonstans?
- På sjukhuset... med Sofie.
- Va? Justin vad har hänt? sa hon oroligt.
- Kan du komma hit så kan jag berätta.
- Kommer med en gång! sa hon och la på.

---

Förlåt för en kortis, men jag hinner inte mer nu... Men tills nästa episode: KOMMENTERA! :)