Sedan berättade jag allt. Hon ställde sig upp och kom och satte sig på min brits och kramade om mig. Vi båda var så oroliga över Sofie.
Undra om allt skulle bli bra denna gången... Just nu var jag inte så säker på det..

---

Vi satt där ganska länge.. Tillslut sa mamma:
- Du vet att vi åker härifrån imorgon...
- Ja juste, då bär det av mot Italien. Hur ska vi göra? Vi kan ju inte lämna Sofie här ensam om hon inte vaknar!
- Sofie kommer säkert att vakna.. och antingen får hon följa med, det gör inte mig någonting, eller så får hon åka hem.. Hon har ju skolan att ta hand om.
- Men hon kan ha privatlektioner med mig!!!
- Jag vet inte Justin... vi får prata med Sofie, din lärare och framförallt Sofies föräldrar.
- Jo...
I samma stund kommer Sofie inrullandes på en bår. Hon sov fortfarande. En läkare började prata.
- Sofie mår nu bra... Men barnet... Det klarade sig tyvärr inte. Vi gjorde allt vi kunde men det var för ungt. Tyvärr.
Sedan gick han ut. Jag kände att tårarna började rinna nedför mina kinder och mamma kramade om mig.
- Justin.. jag är så ledsen!
- Jag med mamma...
Vi låg där på min bår och det började skymma där ute. När ska Sofie vakna egentiligen? Jag är så orolig.

3 timmar senare:
- Jag går och köper lite mat till oss, sa mamma.
Hon gick ut och jag tog upp min iPhone och spelade lite angry birds. Helt plötsligt ser jag att någonting rör sig i ögonvrån. Jag kollar ditåt och jag ser att Sofie försöker öppna ögonen.
- SOFIE!!!!!
- J....ustin, sa hon lågt.
- Åh tack gode Gud, du lever!!!!
Jag rusade över till henne och gav henne en lång kram och en puss på pannan.
- Jag tror vi behöver prata.. sa hon långsamt sedan.
- Ja, det tror jag med..
- Justin....... är du bög?
- Va?
- Ja men asså... du kysste ju han killen och.. och.. varför sa du inte bara som det var från första början? sa hon förtvivlat.
- Haha, älskling.. jag är inte bög.. Men det är nog däremot Alex.. Jag tyckte han var lite konstig men tänkte inte så mycket på det och sen helt plötsligt kysste han mig..
- Åh.. okej, jag förstår, sa hon bara och klappade på sin bår.
Jag la mig ner bredvid henne och fortsatte berätta min historia. Hon tog min hand och sa:
- Jag älskar dig.
- Jag älskar dig med. Men det är något annat...

Sofies perspektiv:
När han sa att det "var någonting annat" blev jag genast orolig.
- Jo Sofie det var så att.... du var gravid. Men...... du förlorade barnet, sa han sorgset.
- Jo jag vet att jag var med barn, det var därför jag kom hit. Men.. förlorade jag det?
- Ja.. du hade tagit en massa droger och... varför gjorde du det förresten!?
- Droger? jag har inte tagit massa droger.. jag drack bara en Strawberry daiquiri...
- Och någon hade lagt i droger i den, avslutade Justin meningen.
Vi nickade bara och sedan kände jag en tår rulla nedför min kind..
- Så.. barnet är verkligen förlorat?
- Ja älskling, jag är så ledsen...
- Jag med... Men vi var faktiskt för unga.. Och du har din karriär och jag har high school och ja...
- Ja, jag vet. Men om typ 10 år så!
- Ja, om 10 år! Haha.
Vi skrattade lite lätt och sedan bad Justin om ursäkt igen.
- Justin, du gjorde inget fel, okej? Jag älskar dig.
- Älskar dig med min lille sweetiepie.

Vi låg där tysta ett tag och jag tänkte på mitt barn som jag hade haft, och förlorat. Tänk att jag hade haft en liten människa i mig, och Justin var pappan!

Helt plötsligt kommer Pattie in med mat.
- Mamma? vart har du varit? Du har varit borta i typ en halvtimme! sa Justin
- Ja förlåt men jag tänkte ifall ni ville ha McDonalds, haha.
- Ja gärna, sa jag. Tack Pattie!
- Så lite så, sa hon och blinkade.
  - Okej.. nu är det så att vi måste prata lite om det som hände... fortsatte hon.
- Snälla Pattie, måste vi säga till mina föräldrar?
- Ja, det måste vi, jag vet att du inte vill det, men det är ändå dina föräldrar. Vet de att du är här förresten? sa hon oroligt.
- Jadå, det vet dom allt.
- Okej, vad bra. Men jag och Justin pratade lite förut och vi ska vidare till Italien imorgon, och du får jättegärna följa med, eller åka hem. Men du måste prata med dina föräldrar innan! sa hon & Justin nickade ivrigt.
- Ja, jag kan ringa dom med en gång.

Jag tog upp telefonen och slog in mammas mobilnummer. Hon svarade glatt och sedan när jag berättade vad som hade hänt ändrades hennes ton.
"Sofie, det här tänker jag inte ens diskutera om, du ska hem, så fort du kan skrivas ut från sjukhuset!"

---

Ooooooh, vad kommer hända? Ge förslag, peppa, kommentera!



Kolla våra bloggar! :