- Det är nog dags att gå hem nu, sa jag och M bara nickade. - Vi alla kan sova hos mig, jag bor närmast. Vi måste lägga is på hans ansikte.
Vi bar upp Christian och gick hem. Jag kollade hela tiden bak eftersom jag trodde vi hade Elliot bakom oss...

---

Klockan var bara runt halv elva när vi kom hem, men med tanke på det som just hänt så var det bara skönt att vara hemma. Mamma och pappa var ute och åt med några vänner så vi hade hela huset för oss själva.
Det första vi gjorde var att bära in stackars Christian till köket. Han satte sig på en stol och Mathilda höll om honom medans jag sprang till frysen och hämtade is. Vi fick stopp på blodet, men han hade ju självklart ont fortfarande.
Vi bestämde oss för en filmkväll och medans jag poppade popcorn, hällde upp chips och godis i skålar och tog fram glas till drickan gick Mathilda och Christian och valde film.
När jag kom ut med allt gottigott på en bricka hade de stoppat in "The social network".
Christian kollade på mig med ett litet men allvarligt léende och sa:
- Jag tror vi alla behöver se en komedi just nu.
Jag skrattade lite lätt men det han sa var faktiskt sant. Vi slängde oss ner i soffan alla tre och jag hade godisskålen i mitt grepp, Mathilda hade chipsskålen på sin mage och Christian stoppade nästan ner huvudet i popcornskålen. Både jag och Mathilda märkte det på samma gång så Mathilda frågade:
- Christian, tycker din näsa om popcornen eller vad? haha.
Han kollade upp och log.
- Nej, men min mun gör det.

Efter ett tag kröp Mathilda upp i Christians famn och jag önskade att Justin hade varit här.
När filmen var slut började vi kolla på SAW 1. Den var ganska rå, så tillslut låg Mathilda på Christian och borrade ner sitt huvud i hans nacke och jag låg och borrade ner mitt huvud i en kudde. 
Filmkvällen, eller ska jag säga natten (?) fortsatte och vi kollade på ytterligare en komedi innan vi alla somnade i soffan.
På morgonen vaknade jag av att Christians mobil ringde.... 
Både han och Mathilda sov fortfarande djupt så jag tog upp hans telefon och kollade vem det var... Jag kunde nästan inte tro det!  
Skulle jag svara eller inte? Det var ju Christians telefon... Men jag måste få prata med honom.

Justins perspektiv:
Jag var fortfarande i varma Grekland och det var natt just nu. Jag kunde inte somna som vanligt, så jag tänkte ringa och tjata lite med Christian, det var ju ganska längesen nu.
Jag tog upp min iPhone och letade upp Christians nummer i telefonboken.
Det gick 4 signaler och jag var påväg att lägga på tills jag tillslut hörde en välbekant röst. Som om jag hade hört den för 2 minuter sedan..
- Hej.. Justin. Det är Sofie.
Först vart jag helt tyst. Jag blev så chockad. Men jag blev glad!
- Hej älskl... Sofie!
Jag hörde att hon ställde sig upp och gick någon annanstans. Hon stängde en dörr.
- Så... vad gör du? fick jag ur mig.
- Inte så mycket. Jag vaknade av Christians telefon, haha. Han och Mathilda sover fortfarande. Själv?
- Okej, haha. Jag försökte sova, men det gick inte.. Men du? Jag har ringt dig i flera veckor.. Men du har inte svarat?
- Nej, jag vet, förlåt så jättemycket Justin! Mår jättedåligt över det, men jag tappade min mobil i havet och den gick sönder. Förlåt! Jag tänkte kontakta dig på twitter men sen kom jag på hur många som skickar DM's till dig varje dag...
- Jaha, okej. Men har du nytt nummer nu då?
- Ja, vill du ha det?
- Självklart!
Hon rabblade upp sitt nya nummer och jag skrev upp det på en lapp. Sedan blev det en oändlig tystnad i telefonen. Efter några minuter hörde jag att hon snyftade.
- Sofie? Jag saknar dig.
Hon slutade snyfta.
- Jag saknar dig med. Snälla kom hem!
- Jag får ledigt i 1 vecka om några dagar, då kommer jag hem, jag lovar! Vi måste prata igenom ALLT!
- Ja, det måste vi verkligen, face 2 face lixom, sa hon sedan.
- Men sålänge får vi höras på telefon. Men nu måste jag sova. Det var så skönt att äntligen få höra från dig!
- Samma här Justin.. Och snälla kom ihåg.. Jag älskar dig!
- Jag älskar dig med min Sofie!
Sedan la hon på. Och jag log faktiskt. Jag hoppas allting fixar sig.

---

Kommer det fixa sig tror ni? Kommentera!! :)

/AMANDA & KARRO.

Han öppnade dörren och jag gick ut. Påväg hem såg jag hans mamma i trädgården och hon vinkade glatt till mig. Jag vinkade tillbaka lite osäkert.

---

Justins perspektiv:
Just nu satt jag inne på hotellrummets balkong i varma Grekland i endast badshorts och solglasögon på huvudet och kollade runt på lite olika skvallersidor. Då fick jag se ett inlägg med en stor rubrik:
"JUSTIN OCH SOFIE? ETT PAR MINNE BLOTT?"
"Världskändisen Justin Bieber och hans tjej Sofie har inte träffats på ett tag nu.. Alla fans undrar om de ens dejtar längre. Sofie har setts med en annan kille de senaste veckorna.. Ojoj, hur ska detta sluta?

Jag stängde ner sidan och gick in på twitter istället. Jag gick in på Sofies twittersida och hon hade tweetat för 17 timmar sedan. "I close my eyes, and i can see a better day. I close my eyes and pray. Im sorry..."
Va? Im sorry? Vad är det som har hänt?
Jag provade att ringa till hennes mobil för typ sjuttiofemte gången, och fick samma svar som alltid:
"Hej, du har kommit till Sofies telefonsvarare. Jag kan tyvärr inte svara nu. Antingen sitter jag på toa, busar med Mathilda eller så tycker jag att du är så dryg att jag ens inte vill svara.  Tala gärna in ett meddelande så ringer jag upp dig ifall jag har lust! Yalla yalla babes! hahahaha."

Jag suckade och la på. Om hon ville göra slut på riktigt.... kunde väl hon åtminstone sagt det..? Men om det är det hon vill, alltså göra slut, så får hon säga det face 2 face när jag hälsar på henne! Börjar faktiskt bli lite frustrerad.. Vad är det jag har gjort som gör att hon inte vill svara..?
Jag tänkte inte mer på det för tillfället och smsa Scooter istället och frågade om han ville följa med till stranden och det ville han.

Jag tog en handduk, pengar och mobil och gick ner till receptionen för att möta honom. Sedan gick vi till stranden och spenderade resten av dagen där. Vi hade faktiskt riktigt kul! Det var beachparty mitt på dagen så jag visade några fans hur man gör en "dougie", haha! Vi spelade beachvolleyboll och åkte jetski.
När klockan började närma sig sju gick vi tillbaka till hotellet och jag tog en dusch och fönade mitt hår. Sedan var det dags för ännu en biopremiär! När jag klev ut ur limmon log jag mot alla kameror och skrev autografer till mina fans.

Sofies perspektiv på andra sidan jordklotet hemma i Atlanta:
När jag kom hem ringde jag Mathilda med en gång och frågade om hon ville komma hit. Jag sa att det var nödsituation så hon kom inrusandes genom dörren efter bara 10 minuter.
- Oj, hej flygaren, det gick snabbt? sa jag chockat och skrattade.
- Men du sa att det var nödsituation, sa hon och kollade allvarligt på mig.
Jag gjorde iordning lite is-chai och tog fram jordgubbar och sedan satte vi oss i våra solstolar vid min pool. Solen stekte.
Sedan satte jag igång och berättade allt i detalj. Mathilda satt som förstelnad ett tag men sedan fick hon ur sig några "oj".
- Så, ska du berätta för Justin? frågade hon sedan.
- Jag vet inte.. asså... jag var otrogen, MEN bara för att jag kände mig så ensam utan Justin, och... jag trodde att Elliot kunde fylla Justins plats.. men det kunde han inte. Så egentligen, nej jag vet inte M! Vad skulle du gjort?
- Jag vet inte... åh det är så svårt! Men det är upp till dig Sofie, men jag finns här om du vill prata mer.
- Tack M, och jag finns här för dig ifall du vill prata.
- Tack, sa hon och log. - såå... detta kanske inte är rätt läge att fråga.. men vad sägs om fest ikväll?
- Fest? Vartdå?
- Hemma hos Emanuel, i våran klass.
- Ja varför inte? Jag menar, det har varit så jobbigt de sista dagarna. Vi borde gå ut och dansa gärnet!
- Sooo, let's go and find some dresses then! sa Mathilda med ett stort flin i hela ansiktet.

Jag sprang upp och tog min plånbok och påvägen ut sprutade jag på mig lite parfym. Sedan satte vi oss i min bil och körde först hem till M för att hon skulle hämta mer pengar och sedan iväg till Mall.
De första vi såg när vi kom in var mina föräldrar. Vi hälsade och sprang vidare. Festen skulle börja om 4 timmar så vi hade lite bråttom.

Vi gick in till New Look och Topshop och massa andra och provade och provade. Jag la undan en på Topshop och M la undan en på New Look.
Sedan satte vi oss på Starbucks och tog varsin Frappuccino. Det var verkligen stekhett ute idag så vi var verkligen varma! När vi var klara köpte jag tillslut klänningen inne på Topshop och M den inne på New Look.
Sedan skjutsade jag hem henne och när jag kom hem åt jag lite av gårdagens mat och sedan tog jag en dusch och gjorde iordning mig. Jag tog på mig klänningen jag köpte och ett par svarta vanliga klackskor och massa ringar till det. Jag sprutade på mig lite parfym innan jag gick och sedan gick jag till Mathilda och hon var jättefin. Sedan gick vi till festen som låg 3 kvarter från oss.

När vi kom in var festen redan igång för full rulle. Vi såg redan några som var stenpackade och klockan var inte ens åtta?
Jag och M tog varsin drink och hälsade på några från bla klassen och några andra.
När Yeah x3 med Chris Brown började spelas ställde både jag och M våra drinkar på bordet och hoppade och dansade som galningar som vi alltid gör till denna låten.
När vi dansat till några låtar fick M ett sms av Christian att han var lite sen och skulle komma om 20 minuter. Vi dansade till några låtar till och sedan gick vi ut och mötte upp han.
Han var också riktigt fin och i denna stunden högg det till i hjärtat så mycket att jag var tvungen att sätta mig ner. Det senaste året hade det alltid varit jag, Justin, M & C. Alltid vi fyra samlade på alla fester vi varit på tillsammans och så, och nu var han inte här. Som tur var så märkte inte C & M någonting och de sa att de skulle gå och dansa. Jag log och nickade och beställde en till drink.
Jag kände mig inte berusad än, men det var väl bara bra.

Sedan såg jag.... Elliot. Han kom gåendes mot mig och drog upp mig ur stolen och kysste mig. Jag kände direkt på hans andedräkt att han var stenpackad. Jag försökte komma loss från hans grepp men han var för stark. Sedan sa han:
- Jag bryr mig inte om du har en pojkvän, jag vill ha dig, NU! Kom nu!! Sa han och jag skrek på Mathilda och Christian. Tillslut såg jag dom stå och prata med några så jag skrek ännu högre. Christian reagerade och drog med sig Mathilda mot mig.
När jag och Elliot kommit runt husknuten tafsade han på mig och jag kände mig så äcklad. Jag försökte komma loss men det gick fortfarande inte. Han nafsade mig i nacken och mina nackhår reste sig. Jag var nära på att spy, så äcklad var jag.
Tillslut såg jag Mathilda så jag skrek och hon sprang mot mig i full fart, samma med Christian. C lyckades sära på mig och Elliot. Elliot blev ännu mer aggresiv och gav Christian en rak höger. Sedan spottade han på marken bredvid honom och gick därifrån medans han skrek "Hora" bakom sig.
Både jag och Mathilda böjde oss ner och såg att han hade riktigt ont.
- Det är nog dags att gå hem nu, sa jag och M bara nickade. - Vi alla kan sova hos mig, jag bor närmast. Vi måste lägga is på hans ansikte.
Vi bar upp Christian och gick hem. Jag kollade hela tiden bak eftersom jag trodde vi hade Elliot bakom oss...

---

Oh no! Vad är det som händer?
Förlåt ifall det var lite osammanhängande i slutet med det är ganska sent (detta är ett tidsinställt inlägg) och jag orkar inte tänka, haha! Men kommentera ändå! :)

/AMANDA & KARRO

Jag drog mig ifrån sängen, drog snabbt på  mig mina kläder och sprang snabbt där ifrån. Vad fan hade jag gjort? Det var inte Elliot jag ville ha, det var Justin. Och.. hur hade jag kunnat tro att han skulle kunna vara som ett bra "byte" mot Justin, ingen kan vara som Justin. Det är omöjligt.

---

Jag sprang ända vägen hem (3 hus, haha) och smällde igen dörren när jag kom hem. Mamma var inte hemma och pappa var ute och grejjade i våran trädgård han såg inte hur arg och besviken jag var på mig själv.
Hur har jag kunnat göra så mot Justin? FAN FAN FAN!!!
Jag sprang upp på mitt rum och rev ner alla mina filmer. Jag var så arg och jag ville bara göra sönder någonting. Jag tog upp ett armband Elliot hade gett till mig för några dagar sedan och kastade det i väggen. Berlocken på armbandet lossnade och föll ner bredvid armbandet som inte hade gått sönder.
Jag gick raka vägen in i min walk in och rev ner Elliots lilla "klädhörna" som en gång varit Justins, innan han åkte iväg.
Sedan sprang jag ner och letade reda på en kartong och när jag lyckligtvis hittade en i garaget sprang jag upp igen och slängde ner alla Elliots kläder, hans parfym och allt som tillhörde honom.
Jag gillade inte ens Elliot, inte mer än som en vän och det jag ställt till med har nog sårat honom väldigt mycket. Och vi ska inte ens tala om hur mycket jag sårat Justin.
Jag slängde mig ner på sängen och kvävde mitt skrik i min huvudkudde och när jag sedan lugnat ner mig klampade jag in i badrummet och tog en lång dusch. Jag gjorde hårinpackning och peelade kroppen. När jag var klar smörjde jag in mig med en cocosbodylotion och satte upp håret. Sedan gick jag in till min nu ganska stökiga garderob och tog på mig ett par svarta shorts och ett oversize vitt linne + ett par ballerinaskor.
Nu såg jag lite frächare ut iallafall.

Jag gick ner till köket och nu var även mamma hemma och hon stod och lagade mat.
- Sofie, hej, har du sett den nya spisen? Visst är den fin?
- Haha, nej, men nu har jag det, jo den var fin...
- Är något på tok?
Hon genomskådade mig alltid...
- Eh nej.. jobbig dag i skolan bara.
- Okej, hur är det med Elliot? Kommer han hit på middag?
Fan!
- Eh, nej han är.. sjuk, sa jag och log litegrann.
Hon verkade tro på mig och sa bara:
- okej, du får hälsa att han ska krya på sig.
- Ja det ska jag allt, sa jag och log och gick ut genom våran stora altansdörr från köket ut till trädgården. Även fast klockan var runt halv åtta och det var bara maj, så var solen fortfarande uppe. Skönt.
Jag satte mig i en solstol och kollade ner i min nya blanka iPhone utan massa repor. Jag vill så gärna ringa Justin och... nej inte förklara vad som har hänt, men.. jag ville bara höra hans röst. Jag kanske ska skicka ett DM på twitter? Men kommer han se det? Det är ju rätt så många som skickar DM's till honom varje dag... Mitt uppe i allt tänkande ropade mamma att det var mat.

Vi satt och åt och småpratade lite om vad vi skulle göra i sommar. Vi skulle tydligen åka till Sverige i någon vecka till mina kusiner och sedan kanske ta en weekend till LA. Mamma frågade om jag skulle träffa Justin något men det visste jag ju inte...

När jag ätit klart gick jag upp till mitt rum och städade upp i min garderob och tog upp armbandet från golvet och la tillbaka det i smyckesskrinet. Men lådan med Elliots saker stod fortfarande kvar på golvet...
Jag tog på mig myskläder och satte på en film. Det fick bli New Moon, för det var så längesedan nu.
Mitt uppe i filmen började min mobil ringa... "Elliot" stod det på skärmen. Skulle jag trycka på röd eller grön?
Jag bestämde mig för att inte trycka på någon knapp och lät mobilen ringa. Han ringde 3 gånger men jag vågade inte svara. Vad skulle jag säga? "Eh förlåt att jag inte har sagt det här till dig men jag har lixom kanske en pojkvän... och det är Justin Bieber". Eller? Asså jag vet inte.

Jag måste ha somnat för jag vaknade av att solen lös genom fönstret. Jag tog upp min iPhone och kollade på klockan.. 07:18..... "Ååååh" fick jag fram. Det var ju lördag förfan!!!
Jag släpade mig in till badrummet och tog en snabbdusch, fönade håret och kletade på mig lite mascara. Det såg ut att bli varmt idag så jag slängde på mig en svart jumpsuit och Converse.
Nu var klockan halv nio... Jag åt frukost sakta med mamma och vi satt och bläddrade i massa veckotidningar. Helt plötsligt dyker en fet rubrik upp mitt framför mina ögon..
"JUSTIN OCH SOFIE? ETT PAR MINNE BLOTT?"
"Världskändisen Justin Bieber och hans tjej Sofie har inte träffats på ett tag nu.. Alla fans undrar om de ens dejtar längre. Sofie har setts med en annan kille de senaste veckorna.. Ojoj, hur ska detta sluta?
Jag slängde tidningen i soptunnan och mamma bara kollade lite underligt på mig. Jag log bara och gick upp till mitt rum.
10 minuter efteråt hörde jag mamma ropa "Sofie!? Jag och pappa åker till Mall, vill du följa med?"
- Nej, jag ska se om Mathilda vill hitta på något idag, skrek jag tillbaka.
- Okej, vi ses senare då.. Hejdå! Sa de och stängde dörren.
Jag skulle faktiskt se om M ville hitta på något.. Men först måste jag reda ut saker och ting med Elliot.
Efter ett velande fram och tillbaka tog jag ett stadigt grepp om kartonen med grejjerna och traskade bort till Elliot. Jag plingade på och lyckligtvis var det Elliot som öppnade. Han blängde bara på mig.
- Hej.. Elliot. Vi måste prata. Kan jag komma in?
Han sa inget men flyttade på sig så jag kunde komma in. Jag gick in till hans rum och la kartongen på hans säng. När jag vände mig om höll han i samma tidning jag kollade i imorse.
- Eh, jo about that....
- VAFAN SOFIE? VAD ÄR DET HÄR? VAR JAG BARA NÅGOT SLAGS "LIGG" DU HADE INNAN DIN BEAVER KOM HEM? han slängde tidningen på golvet med en smäll.
- Snälla Elliot, låt mig förklara!!
Han blängde på mig och lät mig prata på.
- För det första, han heter BIEBER inte beaver, och ja, han är min pojkvän, och jag älskar honom över allt annat och du kan nog inte ana hur svårt det är för mig att vara borta från honom.
- Så därför var du med mig under tiden, fortsatte han.
- Du fick mig att må bra Elliot, men jag älskar Justin och han är min pojkvän, och jag skulle berättat det för dig.
- Det spelar ingen roll, jag vill aldrig mer träffa dig ändå.
- Men Elliot, vi kan iallafall vara vänner?
- Tyvärr Sofie, det skeppet har seglat iväg. Jag trodde att det vi hade var speciellt. Men allt var bara en jävla lögn.
Han öppnade dörren och jag gick ut. Påväg hem såg jag hans mamma i trädgården och hon vinkade glatt till mig. Jag vinkade tillbaka lite osäkert.

---

VAD TYCKER NI OM DRAMAT? Hur ska detta sluta? Det får ni seeeeee. Men sålänge, kommenteraaa! Ni var ju så bra på det i förra inlägget. xx

/AMANDA & KARRO

Jag gick upp från hans säng och ut från hans rum till den långa korridoren och försökte lyssna mig till vart han kunde vara. Jag hörde lite ljud nere från köket så jag chansade på att det var där han var. Jag trippade ner för trappan och in i deras kök, där stod Elliot och fixade en liten picnik korg verkade det som.

- Äh, godmorgon Elliot? sa jag och gnuggade mig i ögonen.
- Good morning beautiful, sa han charmigt och glimta sedan till med ögat. Jag trodde jag skulle smälta av hans charm, den var helt oemotståndlig.
- Vad gör du egentligen? haha.
- Jag hade tänkt att vi kanske kunde gå & ha en picnik, en första riktiga "dejt" lixom? sa han och jag såg sedan hur han rodnade till lite.
- Uhm.... börjaade jag & jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Det var nu tanken slog mig, första gången på flera dagar, jag har ju Justin. Men, han hade ju inte hört av sig på flera dagar och han verkar ha fullt upp med annat att tänka på.
- Alltså, jag menar vi har väl något...på...G...lixom? sa han osäkert.
- Jo, eller asså.... sa jag tveksamt. Vart ska vi ha picnik då? sa jag nu glatt och försökte att komma ifrån det pinsamma som nyss hänt.

Justins perspektiv:
Jag var nu på andra sidan jordklotet av Sofie och vi hade inte snackat på flera dagar. Jag mådde rent ut sagt skit, jag tror aldrig att jag mått såhär dålig förut. Jag har ringt och smsat som en galning till Sofie de senaste 17 (?) dagarna och jag har inte fått något svar, varken på sms eller när jag ringt.

Hade något hänt? Tycker hon jag är jobbig? Har hon slutat älska mig? O, det gjorde så ont att ens tänka den tanken. Jag ringde igen, igen och igen. När jag fick nytt hopp om och om igen att hon skulle svara så hörde jag "Hej, du har kommit till Sofies telefonsvarare. Jag kan tyvärr inte svara nu. Antingen sitter jag på toa, busar med Mathilda eller så tycker jag att du är så dryg att jag ens inte vill svara.  Tala gärna in ett meddelande så ringer jag upp dig ifall jag har lust! Yalla yalla babes! hahahaha."

Jag blev bara orolig när hon inte svara. Jag kände att jag var tvungen att åka hem till henne och se så att hon verkligen lever och är okej, tänk så är det så att något hänt henne? Nej, jag måste kolla upp det! Jag bestämde mig för att åka dit om 1 vecka, innan dess kan jag inte för har 3 konserter kvar här, men om två veckor så hoppas jag verkligen på att få se henne!

Sofies perspektiv:
Vi satt ute på en vacker äng med massvis med blommor. Allt var super fint och en bit bort var det två små tjejer på fyra år som sprang runt en skogsdunge. Dom bara sprang runt där och skrattade. Tänk när jag var så liten och allt var perfekt, och påtal om hur perfekt allt var när jag hade Justin vid min sida..

Nu började jag sjunka långt, djupt in i mina tankar. Vad gjorde jag egentligen med Elliot här, vad höll jag på med? Allt jag hade med Justin var perfekt, varför var vi tvungna att ta en paus? Det fanns inga problem, elller det kanske var det som var problemet.. Att allt var för perfekt. I vilket fall så har Justin antagligen gett upp allt med mig, han har säkert hittat en ny brud under hans turné.

Jag blev oerhört deppad av tänkandet, det började komma upp massa tankar om alla våra minnen ihop och om hur perfekt han verkligen var. Jag kom ihåg vår första natt, den var helt amazing, och påtal om hans fina kropp.. Nej, det funkade inte med dessa tankarna. Jag blev bara mer och mer sugen på att ha han nära mig. På att känna hans andedräkt, snudda vid hans kropp och känna hans underbara läppar mot min kropp.

Det var så underbart när vi hade "det" tillsammans, sex dvs, han var så underbar i sängen och jag älskade att rida honom. Allt föll tillsammans som i ett pussel och allt funkade så himla bra. Han var som en gud i sängen och jag hade verkligen saknat våra sådana stunder..
Det var nu allting hade kommit till Elliot, det var han som var nulägets "reserv".

- Kom Elliot, vi drar hem till dig, vi måste få en sak gjort! sa jag och drog sedan upp honom från marken. Vi sprang mot hans hus som låg en bit bort ifrån ängen och när vi kom in till han sprang vi raka vägen upp till hans rum, det var ingen hemma.

Vi putta ner han i sängen och drog upp alla knappar på hans skjorta.
- Vill du? sa jag snabbt och han nickade ivrigt.
Vi drog av oss våra kläder, båda två, och for sedan ner i sängen.
Vi började lite lätt att rida med hopp (från min sida) om att jag skulle få njuta så som jag gjorde förr vilket jag inte gjort på länge. När vi sakta red där började Elliot stöna som jag vet inte vad och vi började att köra på allt hårdhäntare och snabbare. Jag försökte så gott det gick att njuta men jag njöt inte alls, det var förfärligt.

Jag drog mig ifrån sängen, drog snabbt på  mig mina kläder och sprang snabbt där ifrån. Vad fan hade jag gjort? Det var inte Elliot jag ville ha, det var Justin. Och.. hur hade jag kunnat tro att han skulle kunna vara som ett bra "byte" mot Justin, ingen kan vara som Justin. Det är omöjligt.

---

Bra/Dålig? Vad tror ni kommer att hända? ;)
Kommentera!!! Ju fler kommentarer desto fortare kommer nästa episode.

Kommentera & skriv gärna vad du tror kmr hända, vill veta :D
/ KARRO OCH AMANDA!

Som ni ser på bilden ovan så är vi med om att kunna få bloggsvar till vår blogg.
Vi är med för vi tror det skulle vara både bra & rolig med blogg svar.

Varför?
Jo, vi tycker det blir lättare att ni ställer era frågor där istället som ni undrar om så är det säkrare att ni får svar på det ni undrar! Ibland kan det bli så att man missar någon kommentar & du kanske gärna hade velat ha svar på den, så då är detta super!

Vem som helst kan vara med & få chansen om att på bloggsvar till bloggen så ni kan mer än gärna vara med. Klicka på bilden för att komma till inlägget där du kan "anmäla" dig.

---

Om du inte är intresserad av just att vinna bloggsvar så kanske du är intresserad av att hitta en till novellblogg? För er som inte visste, dessa brudar äger nämligen en novellblogg.

Klicka HÄR för att komma till den :)

Som ni ser på bilden ovan så är vi med om att kunna få bloggsvar till vår blogg.
Vi är med för vi tror det skulle vara både bra & rolig med blogg svar.

Varför?
Jo, vi tycker det blir lättare att ni ställer era frågor där istället som ni undrar om så är det säkrare att ni får svar på det ni undrar! Ibland kan det bli så att man missar någon kommentar & du kanske gärna hade velat ha svar på den, så då är detta super!

Vem som helst kan vara med & få chansen om att på bloggsvar till bloggen så ni kan mer än gärna vara med. Klicka på bilden för att komma till inlägget där du kan "anmäla" dig.

---

Om du inte är intresserad av just att vinna bloggsvar så kanske du är intresserad av att hitta en till novellblogg? För er som inte visste, dessa brudar äger nämligen en novellblogg.

Klicka HÄR för att komma till den :)

- Hej Sofie!
- Hej Elliot, vad hände?
- Nej jag tappade bara dessa böckerna på mina tår, haha. 
- Uuups, sa jag och började sedan att skratta. Det var ett gäng tjocka böcker.
- Så, vad gör du här?
- Jo,  alltså jag har blivit utelåst & undrar om det är okej ifall jag stannar här tills mina föräldrar kommer hem? sa jag osäkert.
- Haha knäppis! Jo, men självklart får du det. Du får stanna sålänge du vill, sa han och la sedan ifrån sig böckerna på en hylla.

---

- Åh tack, jag lovar att försöka att inte besvära dig allt för mycket!

Han (Justin) sa även att jag kunde komma hit även när han åkt iväg. Mitt hem är ditt hem, ekade i huvudet på mig.
Sedan klarade jag inte av att vara här inne mer. För mycket goda minnen. Så jag släppte tröjorna på golvet och sprang ner med tårarna i ögonhinnan. Jag larmade och låste dörren och satte mig i bilen och grät mer än någonsin. Jag vill bara vara i Justins famn nu, ingen annanstans.
Jag startade bilen och körde hem.

---

När jag kom hem sprang jag raka vägen in till mig rum & slängde mig i sängen. Jag låg där med huvudet nergropat i kudden och bara grät, till slut somnade jag. Jag gick inte till skolan 3 dagar efter den kvällen, jag sa att jag var "sjuk". Jag tänkte att jag inte kunde stanna inne på mitt rum i sorg i evigheter så den fjärde dagen bestämde jag mig för att gå till skolan igen.

Jag kollade på klockan när jag vakna, den var lite mer än åtta, shit. Bussen skulle komma 8.40 så jag var tvungen att sätta på mig kläder. Jag drog på mig ett par bekväma jeans, ett vanligt vitt linne och en mysig blå tjocktröja sedan sprang jag ner till köket för att hitta något att snabbt äta. Det fick bli två smörgåsar sedan hann jag inte mer.

Jag for ut genom hemmet och sprang bort till bussen, jag hann precis i tid.

Som vanligt så satt Christian & Mathilda längst bak i bussen, de sken upp när de såg mig. Jag gick igenom hela bussen och satte mig bredvid dom. De började undra en massa om vart jag varit, om jag var okej osv. med jag svarade bara kort och enkelt: "Jag mår fint".

Skoldagen rullade på som vilken annan skoldag som helst och så småningom var det dax att ta bussen hem igen. Nu stod jag utanför min dörr och skulle öppna dörren, men vart var mina nycklar? Jag började reta igenom min väska men hittade dom inte, jag måste ha glömt dom där hemma, perfekt! Nu när ingen är hemma och så så att jag inte kan komma in, jippi... tänkte jag för mig själv.

Tanken slog mig att jag kunde gå bort och plinga på Mathilda som bodde ett kvarte bort men hon och Christian var inne i staden och shoppade. Jag tänkte till lite om det skulle kunna finnas någon jag skulle kunna gå till sålänge som inte bor alldeles för långt bort. Ja, jag kan ju gå & knacka på Elliot!

Jag började traska bort från mitt hus till Elliots hus som låg 3 hus bort från mitt. När jag stod där utanför dörren tog jag ett djupt andetag och knackade sedan försiktigt.

*knack, knack*
Kort därefter kom det en dam som öppna, jag tror det var Elliots mamma. Hon var smal, ganska lång, hade brunt lockigt hår och blåa ögon, hon var verkligen jättefin för att vara en mamma.

- Eh hej, jag undrar om Elliot är hemma? sa jag lite försiktigt.
- Ja visst är han det, är du kanke Sofie som han har talat om? sa hon trevligt med ett leende på läpparna.
- Ja, det är nog jag, sa jag så trevligt jag kunde.
- Kom in du! Jag tror han är på sitt rum och packar upp det sista så han hör nog inte om jag ropar på honom.
- Ja, okej! sa jag och klev sedan in i deras hus och stängde dörren om mig. Gud så fint det var här inne, det var mycket finare och större än vad jag trodde att det skulle vara. Det såg ju inte så jätte speciellt på utsidan men här inne, wow!

Jag gick upp för den fina trappan, efter att jag tagit av mig mina ytterkläder, mot Elliots rum som låg där uppe. När jag kom upp så hade jag inte en blekaste aning om vilken dörr jag skulle gå in i. Det var som en lång korridor som på ett hotell där uppe med flera dörrar på båda sidorna om mig.

Jag hörde att något ramlade ner i ett rum & sedan hörde jag Elliots röst: "Jävlar" sa han. Jag hörde vilket rum det var ifrån och kikade tyst och försiktigt in i det för att se om det var rätt rum, det var det.

- Hej Sofie!
- Hej Elliot, vad hände?
- Nej jag tappade bara dessa böckerna på mina tår, haha.
- Uuups, sa jag och började sedan att skratta. Det var ett gäng tjocka böcker.
- Så, vad gör du här?
- Jo,  alltså jag har blivit utelåst & undrar om det är okej ifall jag stannar här tills mina föräldrar kommer hem? sa jag osäkert.
- Haha knäppis! Jo, men självklart får du det. Du får stanna sålänge du vill, sa han och la sedan ifrån sig böckerna på en hylla.

---

Bra/dålig episode? Ju fler kommentarer desto roligare att skriva!
Vad tror ni kommer att hända här näst? ;)

/ KARRO & AMANDA!

btw: För er som vill ha fler besökare på er blogg så tipsar jag er att bli medlemna på DENNA sidan.
Där är jag medlem med min privata blogg & den fungerar super bra! :D

- Hallå? hörde jag nån säga i andra sedan luren och sedan hörde jag ett fnitter.
- Hej, det Justin, började jag... Du verkar ha det trevligt där hemma..
- Det är väl helt ok, sa hon och gick ner till ett lite tystare och "deppigare" tonläge.
- Jag saknar dig tusen gånger mer än du anar, var bara tvungen att höra din röst!
- Jag saknar dig med, hörde jag henne säga samtidigt som hon fnittrade. Det lät som att det var någon kille där som kittla henne eller något liknande. Vem var det egentligen? Jag kände inte igen rösten.
- Vem är det i bakgrunden? frågade jag nyfiket och väntade ett svar.
- Bara Mathilda... sa hon snabbt. Jag förstod att hon ljög.

---

- Okej... och Christians kompis eller? frågade jag misstänksamt.
- Nej, ehm.. en typ, ny kille som flyttat in på min gata, sa hon försiktigt. Hon visste att jag skulle fråga mer om honom så det var nog därför hon var lite nervös.
- Jaså, okej. Vad heter han? Går han i din klass?
Nu hade hon gått ut ur matsalen och jag hörde henne tydligare.
- Han heter Elliot, och nej, han går inte i min klass.
- Okej... sa jag lite ledset.
- Justin, bara för att vi har en paus så betyder inte det att jag går runt och flörtar med andra killar. Han är bara en vän och kommer förbli min vän och inget mer. Han har nyss flyttat in och behöver lite nya kompisar.
Jag var väl tyungen att tro på henne. Inget mer än en vän, okej.
- Okej, men nu ropar Scooter, måste gå.
- Jag med, saknar dig Justin... sa hon ledset.
- Och jag dig... sa jag och sen la jag på.
Scooter ropade inte alls på mig.. Hur kunde jag vara såhär svartsjuk? Det är nog bara för att jag är på andra sidan jordklotet. Om jag hade varit med Sofie och de andra just nu hade det inte varit så. Aja, jag litar på Sofie.
Sedan ropade faktiskt Scooter på riktigt.  Nu skulle vi till premiären av Never say never här i Rom.
Jag tog på mig några nya Supras och gick ut till Scooter.
- Nu kör vi!!! sa jag och försökte låta glad.
Han hörde inte att jag egentligen var ledsen, tur...
- YEA MAN! skrek han i mitt öra på mig.

När jag gick ut på röda mattan försökte jag se så glad ut som jag bara kunde och försökte dölja min sorgsenhet.

Sofies perspektiv:
När Justin ringde höll Elliot på att berätta något och han skrattade ganska mycket åt sin egna historia. Sedan ursäktade jag mig och gick ut till toaletterna så jag kunde höra Justin bättre. Det var tomt därinne, tur. För jag visste vad som skulle hända när vi lagt på.
När han la på låste jag in mig på en toa och nu kunde jag inte hålla inne tårarna längre. Var de inte slut snart!? tänkte jag för mig själv.
Jag satt där inne ett tag och sedan när jag gick ut för att kolla mig i spegeln stod det två tjejer med Justin Bieber tröjor och de stod och pratade om hur sexig han var. När de fick se mig frågade ena tjejen:
- Är inte du med Justin i Rom förtillfället?
- Nej, ser det ut så? sa jag lite sarkastiskt medans jag torkade bort min rinnande mascara från mina röda ögon.
Tjejerna sa inget mer utan gick ut och fnissade lite.
Jag såg verkligen risig ut. I denna stund ville jag bara hem, hem till Justins nu ganska tomma hus.
Jag tog på mig mina solglasögon och gick ut till Christian och Mathilda som satt på en bänk med några andra.
När de såg att jag kom sprang M fram till mig..
- Sofie, såg du oss inte i matsalen eller va?
- Joo, men Elliot såg lite ensam ut så jag tänkte vara lite trevlig.
- Okej. Men snälla Sofie, gör inget dumt nu bara.
Jag förstod precis vad hon menade och sa:
- Nejdå, men jag mår inte särskillt bra.. Så jag ska bara säga till Elliot att jag går hem, sen åker jag hem somsagt.
Mathilda tog av mina solglasögon och såg att jag hade gråtit.
- Pratat med Justin?
Jag nickade bara.
- Okej, vill du att jag åker med dig? frågade hon sedan.
- Nej, det är lugnt. Va kvar i skolan med C.
- Okej, vi ses sen, sa hon och pussade mig på kinden.
Jag log för mig själv. Jag hade verkligen världens bästa vän. Sedan gick jag in i matsalen och fram till Elliot.
- Där var du, sa han och log.
- Eh, ja. Jag mår inte så bra.. Så jag måste åka hem.
- Okej. Men vi ses väl imorgon eller så då, krya på dig.
- Ja det gör vi allt! Och tack, sa jag och log.



Lyssna samtidigt.

Jag tog en promenad hem, det var inte så långt. Jag var hemma efter 20 minuter. Varken mamma eller pappa var hemma. Fast klockan var ju bara tolv, och de var på jobbet. Jag slängde av mig skolväskan och tog tag i mina bilnycklar och.. hans husnycklar. Vi hade bytt för jättelänge sen.
Sedan satte jag mig i min bil och körde iväg.. till Justins hus. Jag var framme efter 5 minuter och steg ut ur bilen. Tänk att vi spenderade nästan varenda dag här för bara några månader sedan...
Sedan gick jag fram till dörren och låste upp. Sedan avlarmade jag och gick in. Allt stod på sin rätta plats, men det var tomt ändå. Varken Justin eller Pattie var ju här nu.
Jag gick upp till Justins rum och så fort jag kom in slängde jag mig på hans stora säng och lät tårarna rinna, en än gång. Sedan samlade jag mig och gick in till hans garderob. Det luktade Justin överallt och jag fattade inte riktigt varför jag ens var här... Han hade sjukt mycket kläder hängandes även fast han hade packat ner kläder och skor i 7 väskor när han åkt iväg. Jag gick fram till hans tröjor och plockade ner några favoriter. Han skulle inte ha något emot om jag lånade några. Han hade själv sagt det.
Han sa även att jag kunde komma hit även när han åkt iväg. Mitt hem är ditt hem, ekade i huvudet på mig.
Sedan klarade jag inte av att vara här inne mer. För mycket goda minnen. Så jag släppte tröjorna på golvet och sprang ner med tårarna i ögonhinnan. Jag larmade och låste dörren och satte mig i bilen och grät mer än någonsin. Jag vill bara vara i Justins famn nu, ingen annanstans.
Jag startade bilen och körde hem.

Elliot. Jag flyttade in där borta igår, sa han och pekade två hus från mitt.
- Okej, va kul! jag bor där, sa jag och pekade på mitt.
Sedan tutade busschauffören en gång till och Mathilda ropade på mig.
- Måste gå, men vi ses väl snart igen, sa jag och gick på.
- Ja, det gör vi nog, sa han och log än en gång.

När jag satte mig bredvid Christian och Mathilda i bussen sedan hade jag 4 nyfikna ögon på mig.
- Oooooch vem var det? frågade båda två nyfiket.

---

(bilden är gjord utan Karro)

- Bara någon kille som är ny här, sa jag och försökte låta som att jag inte brydde mig.
Båda kollade på min sedan kollade dom på mig med de där blickerna: "come on, tell us".

- Okej okej... det är en ny kille som har flyttat in två hus bort. Och ja, han är väl ganska söt... vadå rå? Jag har ju Justin... sa jag och kollade sedan ut genom fönster resan. Så förblev det att jag satt hela bussturen under tystnad. Tankarna bara vimlade omkring i huvudet på mig. Den där Elliot verkar ganska så intressant faktiskt, han verkar vara en bra grabb, tänkte jag för mig själv och precis då tvärstannade bussen.

- Jahopp, då var man tillbaka igen, gött... sa M och slog mig sedan lite lätt på knät och ställde sig sedan upp och gick ur bussen. Jag var sist ut i bussen.

Bussen hade kommit i rätt tajming som vanligt och precis när jag tagit ut mina skolböcker ur skåpet så ringde det in. Jag gick in till mitt klassrum och satte mig vid en skolbänk som var nästlängst bak. Jag såg mig runt om i klassrummet för se om Elliot var där någonstans, jag antog att han skulle börja på min skola iallafall, men jag såg han inte. Det var ju synd, tänkte jag precis i samma stund som min lärare Mr. Gransting kom in i klassrummet och bad oss vara tysta.

Alla de som tidigare stått upp och snackat och fnittrat for fort ner i bänkarna och det blev knäpptyst. Tänk så mycket respekt man har när man endast är en lärare trotsallt. Vore inte det skönt att kunna få styra & bestämma allting?

Dagen rulla iallafall på som vilken vanlig tråkig skoldag som helst och klockan ringde nu, det var lunch. Jag packade snabbt ihop mina böcker och gick ut från klassrummet bort till mitt skåp. Jag ställde dom fint i skåpet och smällde sedan igen luckan. M och C stod i änden av korridoren och väntade på mig.

- Ni kan gå, jag måste på toa, sa jag och de vände sedan om och gick bort mot matsalen.
Jag svängde in precis innan matsalen och gick in på damtoan. När jag var klar tvätta jag händerna och gick sedan med riktning mot matsalen.

Jag kom ingåendes i matsalen, hämtade en bricka och gick sedan och ställde mig i mat kön. Idag var det potatismos och köttbullar, något jag tyckte var riktigt gott! När jag fått min mat stod jag och kollade runt vart jag skulle sitta, det var jätte mycket folk.

- Sofie! Sofie! Häär! hörde jag M och C sitta och ropa från andra sidan matsalen. Jag fortsatte att kolla ut över matsalen och såg att Elliot satt ensam vid ett bord. Utan att bry mig om M och C så gick jag fram till Elliot.

- Är det okej om jag sätter mig här? sa jag så vänligt som möjligt.
- Självklart madame, sa han och skratta sedan, även så jag.
- Sååå, du är alltså ny här... började jag efter en liten stund bara för att få igång en konversation.
- Ja, antagligen. Jag är ny inflyttad.
- Men jag har inte sett dig tidigare idag, vilken klass går du i?
- Jag går i det sista året, dudå?
- Jaha, men då var det inte så konstigt att jag inte sett dig! Jag går ett år under dig, haha.
- Jasså, du är alltså en sån tjej som strävar efter skolans populäraste kille då eller? sa han och skrattade sedan.
- Åhnej, absolut inte. Inte om du menar Mike som är ledare i ruggby laget? Han är ur fjantig. Han tror han är så jäkla cool men jag tycker han är fjantig, mesig. Han är inte så bra som han tror att han är, haha.
- Haha oj, det var ovant att höra.
- Vadå durå? Har du någon tjej du sett på span då?
- Njaaa, det kan jag väl inte påstå.
- Du tveka, kom igen säg! Vad heter hon?
- Det får du väl se om några dagar.. sa han och jag trodde att jag skulle smälta. Han "lekte" sådär charmigt så att man bara smälte. Eller nej, så får jag inte tänka! Jag har ju Justin, skärp dig Sofie, skärp dig! intalade jag mig själv.

Vi satt där en stund och snackade, han hade tydligen bott på massvis med olika ställen imed att hans pappa jobbade på ett sånt jobb då ma flyger runt mycket. Han sa att han tror att dom blir kvar här längre än på vad de stannat på de tidigare ställerna iallafall.

Mitt i vårt samtalet såg jag hur mobilen låg och vibraherade så att hela bordet skakade. Det var någon som ringde mig, ett samtal.

Justins perspektiv:
Jag saknade Sofie så in i bänken mycket att jag verkligen inte kunde undgå att ringa henne. Trots att vi hade en "paus" så hade vi väl inte sagt något om att man inte får snacka med varandra, eller?

- Hallå? hörde jag nån säga i andra sedan luren och sedan hörde jag ett fnitter.
- Hej, det Justin, började jag... Du verkar ha det trevligt där hemma..
- Det är väl helt ok, sa hon och gick ner till ett lite tystare och "deppigare" tonläge.
- Jag saknar dig tusen gånger mer än du anar, var bara tvungen att höra din röst!
- Jag saknar dig med, hörde jag henne säga samtidigt som hon fnittrade. Det lät som att det var någon kille där som kittla henne eller något liknande. Vem var det egentligen? Jag kände inte igen rösten.
- Vem är det i bakgrunden? frågade jag nyfiket och väntade ett svar.
- Bara Mathilda... sa hon snabbt. Jag förstod att hon ljög.

---

Såååå, vad tycker ni? Kanske inte super men skrev den mitt i natten och var mega trött, haha.
Kommentera & peppa oss till att skriva mer! :D

Vad troru kmr att hända? ;)

/ KARRO OCH AMANDA :D (läs våra bloggar, Karro har en ny! klicka på våra namn för att komma till dom)

- Christian, jag älskar henne över hela mitt hjärta och lite till! Vad ska jag göra?
- Jag vet inte, men något stort! Vi får pratas vid mer när någon av oss har någon idé. Så mr. smartbrain, tänk nu! Vi hörs snart igen!
- Ja det gör vi, hejdå C.
- Bye!

---

När vi la på var klockan närmare halv tre. Jag kunde inte ligga still så jag gick upp och gick in i badrummet och tog en dusch. När jag var klar struntade jag i att föna håret och gick och la mig igen. Jag somnade på direkten.

Jag vaknade av att mitt alarm ringde. Jag kollade på klockan.
- MEN SNÄLLA, KLOCKAN ÄR FÖR FAN HALV SJU! skrek jag högt för mig själv.
Jag bet ihop och gick upp ändå. När jag kollade i spegeln flinade jag lite för mig själv. Mitt hår stod åt alla håll.
Jag kanske ska skita i att göra iordning det och låta det vara och se hur fansen reagerar? tänkte jag för mig själv. Jag gillade den tanken och gick in i badrummet och tvättade av ansiktet och borstade tänderna. När jag var klar gick jag in i mitt rum igen och tog på mig ett par svarta jeans och en rutig skjorta.
När klockan var ungefär kvart i sju tog jag på mig ett par svarta Converse och gick över till mammas hotellrum. Hon var redan färdig så vi gick ner till frukostbuffén och åt frukost. Vi satt där ett tag och pratade lite om mig och Sofie.
Mamma sa att hon verkligen saknade Sofie, och jag kunde inte göra något annat än att hålla med. Jag saknade henne, nåt så otroligt mycket.
När klockan närmade sig halv åtta gick jag upp till mitt hotellrum igen och fem minuter efter det knackade min lärare på. Dags för skola... tänkte jag och öppnade sedan dörren.

Sofies perspektiv:
Klockan var halv två på natten och jag och Mathilda satt fortfarande uppe och kollade på film. Hon skulle sova över hos mig. Vi skulle upp till skolan om ca 5 timmar och vi var inte så jättetaggade om man säger så.
Efter ett tag tröttnade vi båda på filmen och jag såg att Mathilda var riktigt trött, så vi släckte ner och kort därefter hörde jag Mathildas tunga andetag bredvid mig.
Men jag kunde inte sova. Inte på långa vägar. Var det verkligen rätt av mig att säga till Justin att vi skulle ta en paus? Det var ju inte hans fel att det blev som det blev, inte på långa vägar. Det var Alex som kysste Justin, det var mamma som sa att jag skulle komma hem, att jag inte fick följa med Justin till Rom.
Fast vi behövde nog somsagt denna pausen. Det var inte slutet för oss bara för det.

Jag måste ha somnat för när klockan ringde vid halvsju nästa morgon förstod jag att jag måste ha somnat tillslut. När jag kollade om Mathilda var vaken var hon inte bredvid mig.
Jag gick upp och tog på mig en morgonrock och gick ut till vardagsrummet. Där låg hon.
- M!! Hallå!? Vad gör du här ute? frågade jag.
Hon öppnade ögonen försiktigt och sa med trött röst:
- Jag ville inte riskera att bli nerputtad från sängen igen så jag gick ut hit. Men en sak ska jag säga dig, fan va du sover livligt kvinna!!! HAHA!
- Oj, förlåt, haha, det var inte meningen att putta ner dig! Fick du ont?
- Haha, nejdå, det är lugnt!
- Okej, så bra! Men du, jag går och duschar, sa jag.
- Okej, gör så, jag ska äta lite frukost.
Vi gick åt varsitt håll och jag gick in i duschen. När jag kom ut tog jag på mig ett par jeans och en av Justins tröjor. Jag kände hans lukt och frågade mig själv om jag verkligen gjorde rätt att ta hans tröja, trots att jag saknade honom så mycket. Jag bestämde mig för att inte gå och byta om.
Jag tog på mig mina kilklackar och gick ner. Mathilda måste ha bytit om medans jag duschade för hon var också påklädd.
Jag åt frukost medans hon gjorde iordning sig och när jag var klar gjorde jag också iordning mig.
Vi var klara precis då skolbussen tutade utanför.
Jag och M tog tag i våra skinnjackor och sprang ut. När jag skulle korsa trottoaren såg jag mig inte riktigt för. Jag sprang rakt in i en ganska.... snygg kille.
- Oj förlåt, sa jag medans jag låg kvar på marken.
- Nej ingen fara, sa han och hjälpte mig upp, men du borde ha ögonen rakt fram istället för i marken nästa gång, haha.
- Haha, ja, det borde jag nog. Sofie, förresten, sa jag.
- Elliot. Jag flyttade in där borta igår, sa han och pekade två hus från mitt.
- Okej, va kul! jag bor där, sa jag och pekade på mitt.
Sedan tutade busschauffören en gång till och Mathilda ropade på mig.
- Måste gå, men vi ses väl snart igen, sa jag och gick på.
- Ja, det gör vi nog, sa han och log än en gång.

När jag satte mig bredvid Christian och Mathilda i bussen sedan hade jag 4 nyfikna ögon på mig.
- Oooooch vem var det? frågade båda två nyfiket.

---

Nu vill vi ha maaaaassor med kommentarer!!!! Peppa peppa peppa! ;)

/AMANDA & KARRO

När jag sen förstod att det inte var någon dröm längre så började jag bli ledsen och la mig under täcket i sängen igen. Jag började att tänka på Justin, jag började tänka på att jag inte skulle få se han på flera dagar, inte höra hans röst, inte höra hans skratt, inte känna hans närhet och inte känna hans varma andedräkt mot min hud.

---

- Sofie? Snälla prata med oss, sa Mathilda oroligt efter en stund.
- Jag känner inte för att prata med någon just nu...
- Okej, men bara så att du vet så finns vi här för dig. Vi går ner och kollar på tv, sa hon och hon och Christian gick ut.
Mamma och pappa var på jobbet. Tur. Vill verkligen inte prata med dom än. Jag är inte redo.
Efter ett tag blev det ganska varmt under täcket så jag ställde mig upp och gick fram till fönstret och öppnade det litegrann. Sval luft strömmade in. Skönt. Jag satte mig på fönsterbrädan en stund och kollade ut. Solen var uppe och helt plötsligt undrade jag vilken dag det var. Jag tog upp min iPhone och när jag låste upp den såg jag en bild på mig och Justin när vi kysstes. Jag suckade och var påväg att byta, men lät bli.
På telefonen stod det att det var torsdag.
Men... ska inte C & M vara i skolan? Ska inte jag vara i skolan?
Jag gick in i badrummet och tog en kalldusch. Sedan tog på mig ett par mockashorts som var höga i midjan och ett vanligt vitt linne och stoppade mina fötter i mina vanliga smutsiga grå converse.
Jag borstade igenom håret och satte upp det i en bulle, kletade på mascara, borstade tänderna och sprutade på lite parfym.
Sedan gick jag ner till C & M. De satt och kollade på OC som gick på tv. Det var min och Mathildas favoritserie och vi blev jätteledsna när det slutade sändas. Nu var det repriser, det var ju också bra!
Mathlida satt och grät eftersom Ryan och Marissa precis gjorde slut.
Jag satte mig i divanen på soffan och båda kollade bort från tvn. Mathildas mascara hade runnit så jag kunde inte låta bli att le lite.
- Åh, jag ser ett leénde! sa Christian glatt.
- He - he.. sa jag sarkastiskt.   Vill ni ha frukost? fortsatte jag.
- Eh.. Sofie.. klockan är lixom snart fyra... sa Mathilda och log litegrann.
- Va? Så.. ni har redan varit i skolan?
- Haha, ja.. Vi slutar ju halv ett på torsdagar. Och din mamma ringde igårkväll och sa att du var hemma, och vi  vet ju vart nyckeln är så det var ju klart att vi kom hit efter skolan!
- Tack för att ni kom, jag tror jag behöver er...
- Sof, du måste berätta allt... sa Christian oroligt.
Jag vinkade in dom till köket, jag var verkligen utsvulten, precis som i drömmen.
Jag plockade fram special K, bröd, donuts, O'boy och jordgubbar.
- Vad vill ni ha? frågade jag dom.
- special K med mjölk gärna, sa M och hämtade mjölken.
- Jag tar en donuuuuuut, sa Christian och högg in.
- Okej.. såhär var det... sa jag och berättade historian från början till slut.
Efter 20 minuters prat tystnade jag och kollade på dom. M satt och kollade på mig med ögon stora som golfbollar och C satt med öppen mun.
- Så.. du var gravid..? sa M sedan.
- Ja..
- Lilla gumman! Varför hade du inte berättat det innan? sa hon sedan.
- Jag ville berätta för Justin först.. eftersom att han var pappan.
- Jag förstår dig, sa och och ställde sig upp och kom fram till mig och gav mig en kram.
Christian joinade kramen och vi stod där tills vi hörde en bil utanför.
- Din mamma..?
- Yep...
- Och du vill inte prata...
- Nope.
- Okej, vi tar hand om det här och du går upp på ditt rum. Prata med henne när du är redo. Men snälla, gör det snart. Hon är verkligen ledsen hon också.
- Tack, ni är bäst! sa jag och pussade båda två på deras pannor och sprang upp..

Christians perspektiv:
När vi hälsat på Sofies mamma gick hon upp till sitt och Sofies pappas rum och jag och M städade klart i köket. Sedan sa jag till M att jag bara skulle gå ut lite och ringa ett samtal. När jag gick ut på deras baksida tog jag upp mobilen och knappade in Justins nummer...

Justins perspektiv:
Jag låg helt död i sängen på hotellrummet i Rom och hade ingen ork att göra någonting. Klockan var närmare två på natten och under dagen hade jag varit på 2 intervjuer, haft en skivsignering + en minikonsert, och promoting av min film Never say never. + skolan.
Men ändå var jag inte trött. Helt plötsligt ringer mig mobil och innan jag kollar vem det är hoppas jag av hela mitt hjärta att det är Sofie.. Men det var Christian. Fast det var ju också bra. Jag behövde verkligen prata med honom...
- Chris! sa jag och försökte låta glad.
- Dude! Du ska se hur ledsen Sofie är. Ni måste prata, ni måste fixa det här! Ni är som gjorda för varandra!
- Hon ville ta en paus C, en fucking paus!!! Och jag är på andra sidan jordklotet, hur ska jag göra!?
- Hmm.. när kommer du hem?
- Om 1,5 månad... hon kommer glömma mig C!!! Har hon berättat vad som hänt?
- Ja det har hon och det var varken ditt eller Sofies fel. Det var han Alex fel, alltihop! Och nej Justin, hon kommer abslout inte glömma dig!
- Christian, jag älskar henne över hela mitt hjärta och lite till! Vad ska jag göra?
- Jag vet inte, men något stort! Vi får pratas vid mer när någon av oss har någon idé. Så mr. smartbrain, tänk nu! Vi hörs snart igen!
- Ja det gör vi, hejdå C.
- Bye!

---

Bra/dålig? Ge oss idéer, vi behöver inspiration till kommande episoder ;)

/AMANDA & KARRO

Jag la mig i sängen och lät tårarna rinna en stund. Sedan samlade jag mig, tog upp min MacBook pro och kollade twitter. Jag kollade om Justin hade skrivit något. Han hade skrivit "I miss u."
Och jag svarade: "I miss u too baby.."
Sedan la jag ifrån mig datan och släckte allt och försökte sova. Men det gick tyvärr inte. Imorgon måste jag verkligen prata med Mathilda och Christian.... Och vad skulle jag göra med mamma och pappa? Jag var så arg och ledsen på dom just nu.
Tillslut gick det... Och gissa vem jag drömde om..? Jo, Justin.

---

Min mage kurra och jag var riktigt hungrig så jag gick ner till köket för att äta frukost.

När jag gick där ner från trappan så hörde jag hur det knarka och hur tyst det verkligen var i huset. Det var ingen mer än jag hemma, och Rufus förstårs - min katt. När jag kom till köket och öppnade kylskåpet märkte jag att det nästan var alldeles tomt. Jag som var så himla hungrig!

Utan att tänka på vad jag hade på mig så gick jag ut med min morgonrock och ett par tofflor till Mathilda som bodde några minuter bort. När jag var framme så sket jag i att knacka, istället gick jag rakt in i huset. När jag kom dit så stod Mathildas pappa där och kollade på mig.

- Men hallå Sofie, det var längesen jag såg dig! Mathilda är tyvärr inte hemma, hon är hos Christian.
- Mat...
- Mat?
- Jag letar inte efter Mathilda, jag kom bara hit för att äta lite för det är tomt hemma i vårt kylskåp och här finns ju alltid en massa god mat! sa jag vänligt till honom och gick sedan vidare in i köket mot deras kylskåp.

Jag öppnade det och rota sedan i det för att hitta något smaskigt. Allt jag tyckte var gott tog jag ut och la på deras köksbord, när jag var färdig och kollade över köksbordet så började tänkandet gå igång i huvudet på mig. Jag tror jag hade tömt deras kylskåp, allt dom hade var så gott att jag råkat tagit ut allt utan att tänka på det.

- Eh, ursäkta. Jag ska fixa allt, hehe... sa jag och plockade sedan in allt i kylskåpet igen förrutom en appelsin, yougurt och en förpackning med blåbärssoppa. Jag ställde det på bordet och gick sedan och hämtade 2 smörgåsar och en påse att lägga allt i. När det var klart gick jag raka vägen mot yttedörren. "Hej då" sa jag och gick sedan ut på gatan till mitt egna hem.

Jag började äta & tänkandet gick igång. Vad fan höll jag på med, är jag gaaaaalen?

Precis då ryckte jag till. Jag flög upp ur sängen och kollade runt om mig, där satt Christian och Mathilda. Jag blev förrvirrad, vad var detta? Jag ställde mig upp och kollade mig runt. Det var nu jag fattade, jag hade drömt! Puh, så lättad jag blev. Jag trodde verkligen att jag blivit galen på en natt.

När jag sen förstod att det inte var någon dröm längre så började jag bli ledsen och la mig under täcket i sängen igen. Jag började att tänka på Justin, jag började tänka på att jag inte skulle få se han på flera dagar, inte höra hans röst, inte höra hans skratt, inte känna hans närhet och inte känna hans varma andedräkt mot min hud.

Nu stod jag där ensam och det kändes som att jag var ensam i hela världen. Jag kände mig alldeles tom och det kändes som att något saknades, något riktigt viktigt och betydelsefullt som skulle behövas för att jag skulle kunna må bra igen. Det var Justin, såklart..

---

Bilder: weheartit.com & google.se

När Justin och Pattie var borta gick jag tillbaka till mitt rum och packade ihop min handväska. Mitt bagage var försvunnet. Inte så konstigt med tanke på allt som har hänt.
 
Jag tog av mig skjortan jag fått låna av sjukhuset och satte på mig mina jeans och min tröja jag haft i flera dagar nu. Sedan stoppade jag fötterna i mina Converse och gick ut från sjukhuset.
Jag fick tag på en taxi och sa att han skulle skjutsa mig till flygplatsen.
I bilen flödade tankarna fritt. På 3 dagar hade så mycket hänt. Jag hade rymt från skolan för att få träffa Justin på andra sidan jordklotet, varit med barn.. och förlorat det, sett Justin kyssa en annan kille, eller ja, tvärtom. Det var ju Alex som kysste Justin. Däckat på en strand, fått i mig droger, legat på sjukhuset, och det som smärtade mest av allt.. Jag hade sagt till Justin att vi skulle ta en paus. Det var något jag absolut inte ville, men det behövdes.
När han kommer hem igen kan vi ju försöka igen. Om han vill förstås, om han inte hittat någon annan.
Tur att jag hade solglasögon på mig, för nu rann tårarna ner och jag såg knappt något.

Efter en bra stund var vi framme. Jag betalade taxichauffören och gick in på flygplatsen.
Jag letade efter en ledig kassa och frågade om de hade en biljett till Atlanta. De hade dom, vilket var tur. En sista minuten biljett till och med. Planet skulle gå om 1 timme.
Jag hade inget bagage så jag gick snabbt upp till gaten.
Sedan kom jag och tänka på att Justin också skulle flyga nu! Tänk om han är här?
Jag sprang bort till en av de stora skärmarna och kollade när flyget till Rom skulle gå och vartifrån. Jag såg att det bara var 3 gater från där jag var nu. Jag rusade dit. Jag behövde säga hejdå till honom en gång till. Jag måste få känna hans läppar mot mina en gång till. Sedan skulle det dröja månader.

Jag sprang och sedan såg jag Justin gå med en grå mössa nerdraget framför ögonen och sin fina blå ryggsäck.
"JUSTIN!" skrek jag och han vände sig om.
Han drog upp mössan och kollade rätt in i mina ögon. Sedan sprang vi mot varandra. Det var som i en film. När vi var framme vid varandra kastade vi oss i varandras armar och kramades.
Sedan kollade jag upp på honom och kysste honom. Det var en väldigt känslomässig kyss. Tårarna rann ner och det smakade salt, men det var den perfekta "hejdå-kyssen".
Sedan slutade han och jag öppnade ögonen.
"Mitt plan går nu..." sa han försiktigt.
"Jag kommer att sakna dig" sa jag.
"Och jag dig. Glöm inte att jag älskar dig", sa han och kysste mig en gång till.
"Det här är inte hejdå föralltid, kom ihåg det Justin! Och jag älskar dig med!! Glöm aldrig det."
Han log, kysste mig på pannan och gick sedan iväg. Hans plan skulle gå om 20 minuter.

Jag gick tillbaka till min gate och gick in i en tidningsaffär. Jag köpte ELLE och Teen Vogue som jag kunde ha med mig på resan.
Jag satt och bläddrade lite i ELLE och helt plötsligt fick jag ett sms.
"I just wanted you to know that no matter what, I'll always have feelings for you..." - Justin.
Jag log och svarade snabbt tillbaka. Sedan såg jag hans plan lyfta.
Jag drog ned glasögonen igen och kände tårarna bakom ögonhinnan. Jag lade ifrån mig ELLE tidningen och kollade ut. Efter ytterligare 20 minuter kunde jag gå på mitt plan. Jag fick sitta bredvid en tant med läppstift utanför läpparna.
När planet lyfte somnade jag nästan direkt.
Efter 9 timmar var jag framme i Atlanta. Jag hade varken ringt mamma, pappa, Mathilda eller någon annan. Jag var så arg på mamma och pappa och Mathilda skulle jag ringa imorgon. Klockan var ändå runt tio på kvällen här nu.
Jag fick tag i en taxi och förklarade för henne hur man skulle köra hem till mig. Jag var hemma efter 30 minuter. När jag klev ur bilen tog jag ett djupt andetag och gick in. Både mamma och pappa kom springandes mot mig.
"SOFIE!! Nu får du ta och berätta allt!" skrek mamma.
Jag skakade på huvudet och sprang upp till mitt rum och låste. Tur att jag hade badrum och garderob i mitt rum, så jag kastade av mig de smutsiga kläderna och hoppade in i duschen. När jag var klar smörjde jag in mig i en cocosbodylotion, den jag vet att Justin tycker luktar gott. Sedan tog jag på mig underkläder och en jätteförstor tröja som egentligen var Justins. Jag kände hans doft och nu kom tårarna igen.
Jag la mig i sängen och låt tårarna rinna en stund. Sedan samlade jag mig, tog upp min MacBook pro och kollade twitter. Jag kollade om Justin hade skrivit något. Han hade skrivit "I miss u."
Och jag svarade: "I miss u too baby.."
Sedan la jag ifrån mig datan och släckte allt och försökte sova. Men det gick tyvärr inte. Imorgon måste jag verkligen prata med Mathilda och Christian.... Och vad skulle jag göra med mamma och pappa? Jag var så arg och ledsen på dom just nu.
Tillslut gick det... Och gissa vem jag drömde om..? Jo, Justin.

---

Bra/dålig/sorglig? Kommentera och peppa! :)
Förresten, om 10 min börjar reprisen av Grammys på kanal 9! (09:25) Jag kan lova er, ni vill inte missa Justins, Jadens och Ushers framträdande! Sååååå bra!

Jag tog upp telefonen och slog in mammas mobilnummer. Hon svarade glatt och sedan när jag berättade vad som hade hänt ändrades hennes ton.
"Sofie, det här tänker jag inte ens diskutera om, du ska hem, så fort du kan skrivas ut från sjukhuset!"

---

- Men mamma...
- Inga men, du kommer hem genast efter att du blivit utskriven! 
- Mamma snälla...
- Slut snackat! Du kommer hem.
- Jaja, hejdå, sa jag och klicka sedan av telefonen.

Fan, jag ville verkligen vara med Justin men jag tänkte att det ändå kanske var bäst att vi var ifrån varandra. Jag kände att vi behöver ta en liten kort paus nu medan han är igång på tournen och efter det som nyss hänt. Jag litar på honom, men egentligen så har jag ingen aning alls om det med han och alex, eller hur?

Justin kom in i rummet och satte sig bredvid min säng.
- Du fick inte va, eller hur? Jag hörde ut..
- Nej, men jag tror detta kan vara nyttigt för oss båda..
- Hur menar du?
- Jo jag har funderat och... vi borde kanske ta en paus?
- Va?
- Jo, jag sa att vi kanske borde ta en paus..
- Jag fattade det men asså... VA?
- Allt med dig och alex o ja, allt helt enkelt..
- Men Sofie, jag älskar  dig mer än något annat! Jag kan inte ta en "paus" ifrån dig, jag skulle inte klara av det.
- Justin, jag tror det är bäst för oss båda. Jag älskar dig mer än något annat också men jag tror att jag behöver lite tid för mig själv.
- Men Sofie...? sa han och såg helt besvärad ut.
- Justin... sa jag och kollade allvarligt in i hans ögon.

Vi satt där och kollade rakt in i varandras ögon och jag såg hur en tår föll längst hans kind. Det kom mer och mer tårar ner rinnande  från hans kind men vi satt kvar där blixtstilla trots det och såg djupt in i varandras ögon... tills doktorn kom in.

- Uhm, ursäkta att jag stör men... allt är fixat och så nu så du får åka hem om du vill, det ända som återstår är att ni ska skriva under några papper och lite så, sa han vänligt och gick sedan ut ur rummet.
- Tack, slank jag ut men han hade redan hunnit gå ut ifrån ummet så jag tror inte att han hörde.

Jag gick upp till dörren och ställde mig och kollade ut i korridoren och kollade sedan på Justin.
- Jag tror det är bäst att du går nu, sa jag och kollade bort åt hans håll. Detta blir bäst för oss båda, vi har ju trotsallt telefonen och datan att hålla kontakt via, sa jag och kolla sedan ut i koridoren  igen.

Justin ställde sig upp och gick ut från rummet och ställde sig nu vid mig precis utanför dörren.
- Jahopp, men jag antar att vi ses om....ett tag då... sa Justin och drog sedan tag mig i hans famn. Vi stod där länge och bara kramade av varandra. Vi stod där och slutligen så hör vi Pattie ropa från andra sidan änden av korridoren.

"Justin kom nu, vi måste hinna med flyget!" ropade hon.
"Ja, jag kommer!" ropade Justin tillbaka och vi började sedan att hålla om varandra igen.

"Hallå, Justin? Kom, vi hinner inte annars. Skynda dig!" skrek hon efter en liten stund.

Vi släppte taget och varandra och stod där sedan och kollade in i varandras ögon.
- Jag tror du måste gå nu Justin... Ta hand om dig sålänge..
- Sofie, du ska bara förstå hur svårt detta kommer bli... sa han och tårarna föll fort ner längst hans kind. Han tog bort mitt hår som var i ansiktet och satte det bakom mitt öra sedan tog hand tag om min nacke, böjde sig framåt mot mig och kysste mig mjukt.

- Farväl sålänge Sofie.. Ta hand om dig, jag älskar dig mer än någoting annat här i världen, jag kommer ringa dig varje dag för att se hur det är med dig! Jag älskar dig Sofie, glöm aldrig det!

Jag blev rörd av hans vackra ord och vi båda stod och grät där som jag vet inte vad.
- Jag älskar dig med, sa jag och han vände sig sedan om och började sedan gå bort ifrån mig och bort längst den långa korridoren. Nu stod jag där i en stor vattenpöl som jag bildat av mina tårar och såg när han kom längre och längre ifrån mig. Då och då vände han sig om, stannade till, och fortsatte sedan att gå. När han kom fram till Pattie stannade han till och vände sig om mot mig där jag stod i andra änden av korridoren.

Han gjorde en mimnin, han sa "i love you" såg jag på hans läppar och samtidigt som han sa det gjorde han av sina fingrar. "I love you to" mimade jag tillbaka och han vände sig sedan  om och gick ut från sjukhuset.

Nu stod jag där ensam och det kändes som att jag var ensam i hela världen. Jag kände mig alldeles tom och det kändes som att något saknades, något riktigt viktigt och betydelsefullt som skulle behövas för att jag skulle kunna må bra igen. Det var Justin, såklart..

---

Bra/dålig episode? Vad tror du händer här näst?
Ge gärna förslag eller ge oss någon kommentar för att peppa oss till att skriva mer! :)

Sedan berättade jag allt. Hon ställde sig upp och kom och satte sig på min brits och kramade om mig. Vi båda var så oroliga över Sofie.
Undra om allt skulle bli bra denna gången... Just nu var jag inte så säker på det..

---

Vi satt där ganska länge.. Tillslut sa mamma:
- Du vet att vi åker härifrån imorgon...
- Ja juste, då bär det av mot Italien. Hur ska vi göra? Vi kan ju inte lämna Sofie här ensam om hon inte vaknar!
- Sofie kommer säkert att vakna.. och antingen får hon följa med, det gör inte mig någonting, eller så får hon åka hem.. Hon har ju skolan att ta hand om.
- Men hon kan ha privatlektioner med mig!!!
- Jag vet inte Justin... vi får prata med Sofie, din lärare och framförallt Sofies föräldrar.
- Jo...
I samma stund kommer Sofie inrullandes på en bår. Hon sov fortfarande. En läkare började prata.
- Sofie mår nu bra... Men barnet... Det klarade sig tyvärr inte. Vi gjorde allt vi kunde men det var för ungt. Tyvärr.
Sedan gick han ut. Jag kände att tårarna började rinna nedför mina kinder och mamma kramade om mig.
- Justin.. jag är så ledsen!
- Jag med mamma...
Vi låg där på min bår och det började skymma där ute. När ska Sofie vakna egentiligen? Jag är så orolig.

3 timmar senare:
- Jag går och köper lite mat till oss, sa mamma.
Hon gick ut och jag tog upp min iPhone och spelade lite angry birds. Helt plötsligt ser jag att någonting rör sig i ögonvrån. Jag kollar ditåt och jag ser att Sofie försöker öppna ögonen.
- SOFIE!!!!!
- J....ustin, sa hon lågt.
- Åh tack gode Gud, du lever!!!!
Jag rusade över till henne och gav henne en lång kram och en puss på pannan.
- Jag tror vi behöver prata.. sa hon långsamt sedan.
- Ja, det tror jag med..
- Justin....... är du bög?
- Va?
- Ja men asså... du kysste ju han killen och.. och.. varför sa du inte bara som det var från första början? sa hon förtvivlat.
- Haha, älskling.. jag är inte bög.. Men det är nog däremot Alex.. Jag tyckte han var lite konstig men tänkte inte så mycket på det och sen helt plötsligt kysste han mig..
- Åh.. okej, jag förstår, sa hon bara och klappade på sin bår.
Jag la mig ner bredvid henne och fortsatte berätta min historia. Hon tog min hand och sa:
- Jag älskar dig.
- Jag älskar dig med. Men det är något annat...

Sofies perspektiv:
När han sa att det "var någonting annat" blev jag genast orolig.
- Jo Sofie det var så att.... du var gravid. Men...... du förlorade barnet, sa han sorgset.
- Jo jag vet att jag var med barn, det var därför jag kom hit. Men.. förlorade jag det?
- Ja.. du hade tagit en massa droger och... varför gjorde du det förresten!?
- Droger? jag har inte tagit massa droger.. jag drack bara en Strawberry daiquiri...
- Och någon hade lagt i droger i den, avslutade Justin meningen.
Vi nickade bara och sedan kände jag en tår rulla nedför min kind..
- Så.. barnet är verkligen förlorat?
- Ja älskling, jag är så ledsen...
- Jag med... Men vi var faktiskt för unga.. Och du har din karriär och jag har high school och ja...
- Ja, jag vet. Men om typ 10 år så!
- Ja, om 10 år! Haha.
Vi skrattade lite lätt och sedan bad Justin om ursäkt igen.
- Justin, du gjorde inget fel, okej? Jag älskar dig.
- Älskar dig med min lille sweetiepie.

Vi låg där tysta ett tag och jag tänkte på mitt barn som jag hade haft, och förlorat. Tänk att jag hade haft en liten människa i mig, och Justin var pappan!

Helt plötsligt kommer Pattie in med mat.
- Mamma? vart har du varit? Du har varit borta i typ en halvtimme! sa Justin
- Ja förlåt men jag tänkte ifall ni ville ha McDonalds, haha.
- Ja gärna, sa jag. Tack Pattie!
- Så lite så, sa hon och blinkade.
  - Okej.. nu är det så att vi måste prata lite om det som hände... fortsatte hon.
- Snälla Pattie, måste vi säga till mina föräldrar?
- Ja, det måste vi, jag vet att du inte vill det, men det är ändå dina föräldrar. Vet de att du är här förresten? sa hon oroligt.
- Jadå, det vet dom allt.
- Okej, vad bra. Men jag och Justin pratade lite förut och vi ska vidare till Italien imorgon, och du får jättegärna följa med, eller åka hem. Men du måste prata med dina föräldrar innan! sa hon & Justin nickade ivrigt.
- Ja, jag kan ringa dom med en gång.

Jag tog upp telefonen och slog in mammas mobilnummer. Hon svarade glatt och sedan när jag berättade vad som hade hänt ändrades hennes ton.
"Sofie, det här tänker jag inte ens diskutera om, du ska hem, så fort du kan skrivas ut från sjukhuset!"

---

Ooooooh, vad kommer hända? Ge förslag, peppa, kommentera!



Kolla våra bloggar! :

- Va? Justin vad har hänt? sa hon oroligt.
- Kan du komma hit så kan jag berätta.
- Kommer med en gång! sa hon och la på.

---

Patties perspektiv:
(Innan Justin ringde)
Vart är Justin någonstans egentligen? Jag letade över hela hotellet men han var inte någonstans. Helt plötsligt sprang jag in i hans nya vän Alex.
- Oj, Alex, hej! Har du sett till Justin någonstans?
- Eh.. hej Pattie.. Nej det har jag inte.
- Jaså? Jag trodde ni skulle hitta på något idag?
- Eh, nae, det skulle vi inte.. Måste gå, see'ya!

Okej.. det var konstigt... Jag tar och ringer han!
1 signal... 2...3....6 signaler... Telefonsvararen..
Jag provar igen, tänkte jag för mig själv.
Telefonsvararen nu också.
Jag sprang upp till mitt hotellrum och kollade ut mot stranden ifall han var där.
Som jag misstänkte var han inte där. Nu började jag bli riktigt orolig!
Jag knackade på hos Scooter och frågade honom ifall han visste vart Justin var. Det visste han inte heller.
Jag gick tillbaka in till mig och ringde honom igen.. Och igen. Inget svar. Han måste ju vara tillbaka inom 2 timmar, då han har en photoshoot...
Sedan tänkte jag att jag inte hade något att oroa mig för, han kommer komma tillbaka i tid!
Så jag tog på mig min bikini, solglasögon, en klänning, packade en väska med handduk, vatten, plånbok och solkräm. Sedan gick jag över till Scooter igen och frågade om han ville följa med till stranden. Det ville han. Efter 5 minuter var han klar.
Vi gick ner till den proppfulla stranden, och lyckades hitta en liten plats där vi kunde ligga och sola.
Vi låg där i 2-3 timmar och bara stekte. Det var så skönt!
Sedan gick vi hem till våra hotellrum igen och jag hoppade in i duschen. När jag var klar satte jag mig på balkongen och torkade lite. Helt plötsligt hörde jag mobilen ringa där inne och jag rusade in.

-Hej mamma....
Det var Justin och jag hörde att han grät.
- Justin! vart är du någonstans?
- På sjukhuset... med Sofie.
- Va? Justin vad har hänt? sa jag oroligt.
- Kan du komma hit så kan jag berätta.
- Kommer med en gång! sa jag och la på.
Jag kastade på mig kläder och skor, kammade håret snabbt och inom loppet av 5 minuter stod jag och försökte få tag på en taxi. Tillslut lyckades jag få tag på en och sa åt han att köra till sjukhuset.

Justins perspektiv:
Jag var så rädd att jag satt och skakade... Sofie hade inte vaknat än och jag satt och tänkte på vårat barn. Tänk att jag kanske skulle bli pappa! Och Sofie skulle bli världens bästa mamma.
Helt plötsligt började maskinerna tjuta jättehögt och jag såg på den där lilla skärmen att hennes puls blev lägre och lägre.
Det sprang in typ 5 sjuksköterskor och jag försökte nå fram till henne och hålla hennes hand. Men de knuffade bara bort mig och sa att hon var tvungen att åka in på operation.
Jag föll ner på golvet och tårarna bara flödade ner.
Helt plötsligt såg jag mamma komma in i rummet och hon försökte lyfta upp mig.
- JUSTIN? Vad är det som har hänt!!?
- Jag.. ja... j.. Sedan blev allt svart.

Jag vaknade upp på en brits och kollade runt om mig. Vi var fortfarande på sjukhuset.
Varför låg jag här helt plötsligt? Vart är Sofie?
En sjuksköterska kom in precis i tid.
- Vad gör jag här? frågade jag förvirrat.
- Du svimmade. Trycket blev antagligen för stort.
- Men.... hur?
- När vi tog Sofie ut ur rummet blev du så överväldignad av dina känslor att du glömde bort att andas. Och du svimmade.
Jag svarade inte utan frågade istället hur det var med Sofie.
- Hon är fortfarande under operation. Hon har varit det under de närmsta 2 timmarna.
- Vad är det hon opereras för?
- DE var tvungna att magpumpa ut alla droger och hennes barn är i fara...
- VA??
- Det är inte säkert att barnet klarar sig.. förlåt..
Sedan gick hon. Jag kollade åt höger och där satt mamma. Dränkt i tårar.
- Justin.. du har en del att förklara...
- Ja.. jag vet...
Sedan berättade jag allt. Hon ställde sig upp och kom och satte sig på min brits och kramade om mig. Vi båda var så oroliga över Sofie.
Undra om allt skulle bli bra denna gången... Just nu var jag inte så säker på det..

---

Bra/urdålig? Vad kommer hända???
Kommentera ;)

Sofie var mig lilla prinsessa, hon var den som gjorde mig glad, hon var den som gjorde min dag.
Hon var den jag mer än annat älska, hon var den som alltid fanns vid min sida.
Det var hon som stod upp i vått och torrt, det var hon som började få mig att förstå hur underbart livet kunde vara. Det var hon som var mitt allt.

Det var hon som var min kropp, min själ och mitt hjärta.
Utan Sofie var mitt hjärta delat på mitten och det var ett helvete att finna min andra halva.
Jag var tvungen att ha henne, jag behöver henne mer än något annat.
Det är hon jag ska ha, det är hon jag ska skapa familj med, det är hon jag ska spendera resten av mitt liv med, jag tänker inte ge upp. Jag kommer aldrig att ge upp det hopp om att Sofie kommer bli bra igen, aldrig.

---

Jag sjönk ner i en stol och började gråta mer än jag någonsin gjort förut. Tillslut började jag att hyperventilera.  En läkare kom fram till mig och gav mig en plastpåse så jag kunde lugna mig.
Jag lugnade mig lite, men jag grät fortfarande. Tänk om hon är döende?
Jag frågade varje läkare som gick förbi om de visste något om Sofie Brown. Ingen visste någonting. När jag hade suttit där i nästan åtta timmar, utan sömn och mat, var jag tillslut så utmattad så jag somnade i stolen.
Jag vaknade av att någon skakade lite lätt på mig. Det var en läkare. Jag ställde mig upp fort, kanske lite för fort för jag blev yr och var tvungen att sätta mig ner igen.
- Sofie? Hur är det med henne? frågade jag oroligt.
- Hennes tillstånd är bra... för tillfället. Hon hade tagit en stor mängd droger och.....
- Och..?
- Jag vet inte om du visste detta.. Men Sofie är med barn.
Jag trodde att jag skulle svimma.
- Va? Vad sa du?
- Sofie är med barn.. men.. Vi vet inte om barnet kommer att klara sig. Det var inte gammalt och den mängden droger Sofie hade i kroppen är väldigt väldigt farligt för barnet.

Herregud. Jag skulle bli pappa. Eller? Visst var det jättekul och så, men vad skulle hända med min karriär? Var vi inte för unga... 16 år  bara... Fast mamma var ju 18 år och hon var riktigt stark, det är hon fortfarande!

- Jag måste prata med henne!
- Nej, hon sover för tillfället. Du borde gå och äta något. Du kan sitta i hennes rum tills hon vaknar. Hon borde vakna snart, sa han och gick iväg.
Jag gjorde som han sa, jag var faktiskt vrålhungrig.
Jag gick ner till cafeterian och kollade vad de hade. De hade iallafall donuts och kaffe.
- Hej! 2 donuts med choklad, en fanta och en kaffe med socker.
- Okej, 6 euro.
Jag betalade och gick därifrån. Upp till Sofies rum. Samtidigt gick jag och åt på min donut.
När jag kom upp hade hon inte vaknat.
Jag ställde hennes fanta och hennes donut på sängbordet. Sedan drack jag upp kaffet.
Jag satt där och bad. Det var mitt fel att det hade blivit såhär... Eller det var Alex fel!
Fan vad jag hatar Alex! Han kan dra åt helvete.

Jag kollade  på min mobil och såg att mamma hade ringt. Jag ringde upp henne...
-Hej mamma.... sa jag med tårar i ögonen.
- Justin! vart är du någonstans?
- På sjukhuset... med Sofie.
- Va? Justin vad har hänt? sa hon oroligt.
- Kan du komma hit så kan jag berätta.
- Kommer med en gång! sa hon och la på.

---

Förlåt för en kortis, men jag hinner inte mer nu... Men tills nästa episode: KOMMENTERA! :)

Han släppte min arm, men jag kollade fortfarande inte på honom, men tänkte att jag inte hade något att förlora. Justin hade jag väl säkert redan förlorat.
- Ska du inte fråga vad jag heter? killen trängde sig igenom mina tankar.
- Eh, vad heter du?
- Alex.
Jag kollade upp och kände igen det ansiktet. Han log och nu kände jag defenitivt igen ansiket.
Det var Alex. Killen som kysste Justin........

---

- Men hej Justins lilla bög kompis! sa jag ironiskt och började sedan gå bort längst stranden. Han stoppade mig efter bara några meter.
- Ska jag kyssa han igen? sa jag och gav sedan ifrån sig ett fake-smile. Sånt där smile man gör för att retas you know? Jag blev vansinnigt sur på honom.

Jag gav han en rak höger på hans kind.
-Detta är för att du kysst min pojkvän! sa jag sedan

Jag knäa han sedan mellan bena och sa
- Detta är för att du frågat om du fått göra det igen.

Sen knäa jag han återigen mellan bena och sa
- Och detta är för att du går efter mig som en jävla retsam valp! sa jag surt och sprang sedan där ifrån.

Jag visste nu inte vart jag skulle ta vägen. Jag var på ett ställe som jag aldrig någonsin varit på förrut, det var ju omöjligt att hitta här. Jag går en bra bit och ser sedan ett litet hus som står precis bredvid en lång brygga. Jag öppnar den lilla dörren och går in i det lilla trähuset. Det var helt tomt och fanns inga möbler, det var ett helt tomt rum. Jag var trött och slö i hela kroppen så jag sätter mig ner mot en vägg och efter ett liten stund somnar jag.

Nästa morgon vaknar jag av att solen lyser in genom det lilla fönstret och rakt in i mina ögon. Jag gnuggar mig lite i ögonen och gäspar. Jag ställer mig upp och går ut från det lilla huset. Nu stod jag där ute på en strand och hade ingen aning om vart jag höll till. Jag kommer knappt ihåg något sen igår o kommer knappt ihåg hur jag ens kom hit. Något jag kommer ihåg är att Justin kysst en kille iallafall.

Justins perspektiv:
Var det verkligen så här resten av mitt liv skulle vara? Fast i en deprition? Skulle det bli likadant som senast att jag var inne och sörjde mig själv i en hel månad? Nej, det kunde jag inte tillåta. Det skulle vara hjärtlöst av mig. Denna gången hade jag bestämt mig för att kämpa, jag skulle kämpa för det som betydde något för mig.

Sofies perspektiv:
Jag vimsa runt där längst stranden med solen som lyste ner starkt på mig. Jag kände mig helt yr och hela mitt huvud snurrade. Jag var så himla hungrig att jag trodde att jag skulle dö vilken sekund som helst, jag kommer inte ihåg när jag senast åt.

Kort där efter mitt tänkande föll jag ihop som spaugetti och när jag sedan vakna så låg jag någon helt annanstans, vart var jag nu då? Jag såg en man stå precis bredvid mig, det gjorde mig rädd för jag visste inte vem han var. Jag tror inte han hade märkt att jag vaknat för han stod med ryggen imot. Jag låtsas sov en stund och så småningom var han ute ur rummet.

Jag kollade mig försiktigt om, jag var på sjukhuset.

Justins perspektiv:
Jag låg där inne på mitt hotellrum i min säng och tänkte att allt var över mellan Sofie och mig, hon skulle aldrig vilja ha mig igen. Just då ringer telefonen och jag svarar snabbt.

- Hallå, det är Justin.
- Hej, det är Grumerry. Jag ringer ifrån sjukhuset, vi har Sofie här.
- Nej, vad har hänt? Snälla säg att hon är oskadd? Snälla!!
- Ja, det är ingen fara. Hon verkar ha haft brist på mat och vatten så att hon tuppat av. Hon verkar även ha fått i sig någon drog.
- Drog? Vad för någon? sa jag och innan jag fick svar slängde ja på luren. Jag sprang ut från hotellet och vinka in närmsta taxi och åkte sedan till sjukhuset i fullfart. När jag kom in på sjukhuset frågade jag vart hon låg och sprang sedan raka vägen till hennes rum.

Hon låg där och kollade ut genom fönstret, jag blev så himla glad när jag såg henne.
Helt plötsligt börjar hon få värsta hostattacken och jag märker hur hennes ögon sakta stängs.
- SOFIE!!! skrek jag och slog lite lätt på hennes kinder.
- SOFIE, VAKNA!

Inspringandes kommer läkare och kör ut sängen med Sofie på och ut genom korridoren. Dom springer bortåt ett annat rum där dom tänkt att göra något vad det var för något visste jag inte.

Jag visste inte vart jag skulle ta mig till, hur skulle jag klara mig ifall hon inte skulle bli bra nu?

Sofie var mig lilla prinsessa, hon var den som gjorde mig glad, hon var den som gjorde min dag.
Hon var den jag mer än annat älska, hon var den som alltid fanns vid min sida.
Det var hon som stod upp i vått och torrt, det var hon som började få mig att förstå hur underbart livet kunde vara. Det var hon som var mitt allt.

Det var hon som var min kropp, min själ och mitt hjärta.
Utan Sofie var mitt hjärta delat på mitten och det var ett helvete att finna min andra halva.
Jag var tvungen att ha henne, jag behöver henne mer än något annat.
Det är hon jag ska ha, det är hon jag ska skapa familj med, det är hon jag ska spendera resten av mitt liv med, jag tänker inte ge upp. Jag kommer aldrig att ge upp det hopp om att Sofie kommer bli bra igen, aldrig.

---

Bra/Dålig episode?  Vad tror DU kommer att hända? ;)
Glada för varje kommentar på episoderna!! :D


Förresten! Följ oss gärna via bloglovin` så missar ni ingen episode! Hur bra? Klicka på bilden!
Klicka på bilderna nedan för att komma till våra bloggar! (kommentera gärna när du kikar in så att vi kan ta en titt på just DIN blogg också så kanske vi slänger iväg en kommentar eller två) ;)

    KARROS BLOGG                                                   AMANDAS BLOGG


(Klicka på bilderna ovan för att komma till våra bloggar!)

- Vad är ditt problem??? vrålade jag ut till honom.
- Jag...jag....
- Jag vadå?
- Jag...i..inget..
- Tänk så hade Sofie sett detta???
- Det kanske hon har också..
- Oh vad fan menar du med det? vråla jag ut utan att tänka mig för.

---

Alex riktade sin blick mot ingången. Jag vände mig om och där såg jag.... Sofie!
- Sofie!!! Vänta! Det är inte som du tror!
Hon sprang iväg. Jag sprang ut från restaurangen och sökte efter henne med blicken. Jag såg henne springa i full fart mot utgången och jag satte fart mot samma håll.
- SOFIE! SOFIIIIE!!!!!
Hon svarade inte. Hon sprang in i folkmassan utanför hotellet och jag tappade bort henne. Helvete!

Jag sprang tillbaka till hotellet och såg Alex. Jag sprang mot han och han bara flinade.
- VA FAN HAR DU GJORT? HAR DU ENS NÅGON ANING OM VAD DU HAR STÄLLT TILL MED?
- Haha, Justin, jag har inte ställt till med någonting. Du vet bara inte att du gillar mig, än.
- Jag gillar dig inte på det sättet, förstå det! Jag älskar Sofie och det kommer jag alltid att göra. Det är henne jag ska leva mitt liv med! Det kommer aldrig ändras!
- Ha-ha.
Där brast det. Jag smällde till honom hårt på kinden.
- Aouch, hörde jag några killar i 25 årsåldern bakom mig.
Jag kollade bara på dom och vände mig mot Alex igen. Men han var borta......
Jag sprang upp till hotellrummet och slog in Sofies nummer. Jag ringde och ringde men jag fick inget svar.
Jag sprang ut och letade igen men nu var det så mycket folk att jag inte ens såg 2 meter framför mig. Men jag ropade på henne hela tiden men jag såg ingen skymt av henne någonstans....

Sofies perspektiv:
Jag traskade in på restaurangen med humöret på topp. Äntligen skulle jag få träffa min Justin!
Humöret ändrades snabbt när jag såg honom kyssa någon annan. När personen som Justin kysste vände sig om såg jag att det var en kille.
Han kollade på mig och log. Sedan började Justin skrika på honom. Jag klarade inte av detta. Var Justin bög? Varför sa han inte det från första början? Varför?
Det är självklart okej, men varför sa han ingenting? Varför lät han det pågå så länge? Varför sa han inte ifrån? Vågade han inte? Vi hade ju till och med sex?
Tankarna flödade runt i mitt huvud och när jag såg att han var påväg att gå mot mig sprang jag därifrån.
Jag var så ledsen. Jag var kär i en person som inte var kär i mig.
Tårarna rann ner för mina kinder och jag sprang och sprang och sprang. Jag sprang in i en folkmassa så Justin inte skulle hitta mig. Sedan sprang jag till stranden.
Solen var påväg ner och jag klarade inte av att stå längre.
Tanken på att han inte har samma känslor för mig som jag har för honom överväldignade mig och jag låg och tjöt och skrek i sanden på stranden. Jag låg så nära vattnet att en våg stänkte över mig.
Jag fick sand ända ner i min hals. Jag låg där tills det blev mörkt.
Det hade kommit massa folk till stranden och det dunkade musik ur högtalare. Strandfest.
Jag försökte jag ställa mig upp men det gick inte så bra. Jag kollade mobilen (som fortfarande funkade) och kollade på klockan... 23:45.. Oj...
Justin hade ringt mig över 15 gånger men jag hade inte svarat.
Jag lyckades ställa mig upp men var fortfarande vinglig. Jag hittade min väska en halvmeter ifrån mig och kollade så allt låg kvar. Det gjorde det.
När jag skulle gå ifrån stranden rycktes jag med i ett gäng som kom springandes. De tog tag i mina armar och jag skrek:
- SLÄPP MIG! HALLÅ, SLÄPP!!!
De lyssnade inte och när vi kom fram till baren gav de mig en dricka som såg ut som en Strawberry daiquiri. Jag tänkte inte efter och slukade den. Sedan kom jag på..... barnet.
Jag slängde glaset i sanden och sprang det fortaste jag kunde därifrån. Långt kom jag inte förens en kille kom och drog i min arm. Jag kollade inte upp.
- Hey.
- Eh, hej. Kan du släppa mig?
- Inte förens du säger vad du heter.
- Sofie. Släpp. NU!
Jag kollade fortfarande inte på honom.
- Jaja, kom igen tjejen, ha lite kul! Släpp loss!
Han släppte min arm, men jag kollade fortfarande inte på honom, men tänkte att jag inte hade något att förlora. Justin hade jag väl säkert redan förlorat.
- Ska du inte fråga vad jag heter? killen trängde sig igenom mina tankar.
- Eh, vad heter du?
- Alex.
Jag kollade upp och kände igen det ansiktet. Han log och nu kände jag defenitivt igen ansiket.
Det var Alex. Killen som kysste Justin........

---

Hur ska detta sluta? Peppa oss med maaaassa kommentarer nu!!!!
Förlåt för en kort, men imorgon har jag nationellt prov och Karro har prov och en del med handbollen.

Förresten! Följ oss gärna via bloglovin` så missar ni ingen episode! Hur bra? Klicka på bilden!


Klicka på bilderna för att komma till våra bloggar!

Vi sprang ner till vattnet och simmade runt lite. Sedan simmade vi ut till ett hopptorn som låg lite längre ut och där hoppade vi som galningar.

---

textredigering på ph2 jag (Amanda) (bilderna är från weheartit tror jag om någon undrar)

Hej! Nu är det Amanda som skriver och jag vill be om ursäkt till er läsare att vi inte har uppdaterat på typ 4 dagar. Men det är så att min kära data har gått i konkurs (den är sönder, buhuhuuhuh) och jag ska förmodligen köpa en ny snart (sitter vid pappas nu). Och plus att mina nationella prov börjar nästa vecka redan så jag är lite småstressad över det också. Och så är jag ju med vänner och träning efter skolan också. Hoppas ni förstår.
Karro tränar också väldigt mycket tror jag, och hon har ju också vänner och skola.

Men det kommer uppdatering inom de närmsta dagarna, så fortsätt kolla in, ni kanske kan läsa storyn från början? Ett tips! ;)

Update från Karro: Ja, det stämmer mycket väl det Amanda säger och jag ber som hämskt mycket om ursäkt för att det är såhär! Jag utövar trots allt bara en sport (handboll), men jag lägger ner väldigt mycket tid på den. Det är lixom 3 träningar i veckan, kanske någon match på någon vardag & så spelar jag 2-3 på helgerna så jag har ingen riktig fritid. Håller även på att konfimera mig så all tid jag haft över tidigare tillbringar numera i kyrkan.

Hoppas ni förstår vilket som jag tror att ni gör imed att ni är så himla underbar!
Kraaaaaam Amanda & Karro (kolla in våra personliga bloggar)

BTW: Har någon intresse att börja hjälpa till här på bloggen så får man mer än gärna maila oss på [email protected]