Tiden rulla och vi började göra några uppgifter då Johanna sedan kommer in springandes.
- Förlåt att jag är sen Tomas, men cykelkedjan var helt upp fuckad.
- Eh okej? sa Tomas och kollade konstigt på henne. Men sätt dig nu och börja jobba. Hon gick mot sin plats och satte sig, den var jämte Justin. Tidigare hade vi småsnackat men det blev helt tyst när hon satte sig. Man kunde verkligen känna spänningen som gled runt i luften.

---

Efter att suttit där ett tag i tystnad så avbröt Christian den.
- Okej, detta känns wierd. Det är tystare... tystare än.. något. sa han och kolla sedan på oss alla. - Asså, jag förstår att det kan va lite spänt men varför inte reda ut allt och snacka om det istället för att sitta som några puckade får? Slängde han ut ur sig och kolla sedan ner i boken igen.
- Han har faktiskt rätt, detta är ganska puckat och töntigt. sa Mathilda och gjorde sedan samma sak. Dvs hon kollade på oss alla och sedan rakt ner i boken igen.
- Jahopp, du kan väl börja Justin.. Detta kommer bli super kul! sa jag med ett stort fejksmile. Alla kollade på mig som att jag var helt störd, men jag förstår dom. Dom visste naturligtvis inte vilken toppen idé som jag hade.
- J-j-jaa-a-g-g v-v-et inte riktigt vad.. j-j-j-a-g ska s-säga..
- Sanning låter bra men.. det avgör väl du, eller?
- Asså, det var verkligen inte meningen att det skulle bli såhär. Jag vill gärna berätta för er båda hur jag känner för er och varför det blev såhär, men i en rum..
- Okej, så bra för jag har tid just nu och det tror jag att Johanna också har. Eller? Har du det Johanna?
- Det har jag väl.. sa hon lite så där lagom tyket.
- Vad bra, men du kan börja med att berätta för Johanna, sedan kan du berätta för mig..
- eh, o-o-kk-e-e-j. sa han och han och Johanna gick ut ifrån klassrummet.

Justins perspektiv:
Jag ville ta det i en rum för jag ville inte göra någon ledsen. Egentligen så kände jag inget särskilt för Johanna, faktiskt. Jag visste att Sofie för eller senare skulle få reda på det mellan mig och Johanna, men det var ju det som var meningen. Det var ju Sofie jag gillade, inte Johanna, Johanna tog jag bara hjälp av för att försöka göra Sofie avundsjuk. Det var elakt gjort, men det var inget jag kunde göra något åt. Jag kunde inte vara ärlig nu när jag ljugit så mycket, så jag ljög på...

- Nå, ska du ta och börja snart eller? sa Johanna med en spydig röst till mig.
- Ja, asså... Det är inte som du tror att det kanske är...
- Nähe?
- Nej, asså jag gillar dig väldigt mycket men det funkade bara inte. Sofie gillar jag som en vän, men hon verkade känna mer än så för mig och det bara blev som det blev, jag visste inte att hon kände så för mig.
- Men, varför sprang du efter henne då? sa hon kaxigt och kollade sedan upp på mig, sedan ner igen.
- Jag vill ju inte verka elak. Alltså jag gillar Sofie och bryr mig om henne, men inte på "det" sättet. Det är bara det att jag vill inte såra henne. Så, jag har bestämt mig också för att det inte kan vara något mer mellan oss.
- Vadå, vad menar du? Säger du att det är slut?
- Ja, jag är ledsen. Hoppas du förstår, men vill inte att Sofie ska bli sårad..
- Okej, jag förstår dig Justin, men vi kan väl fortfarande vara vänner?
- Självklart! sa jag och ledde. Hon kramade om mig sedan stack hon tillbaka till klassrummet.

Sofies perspektiv:
När jag satt där med mina uppgifter och allt flöt på och det gick jätte bra så kom Johanna in, hon var inte särskilt ledsen faktiskt. Hon verkade... glad på något sätt. Jag gjorde klart min uppgift sedan gick jag ut från klassrummet där Justin satt på en bänk.

- H-h-ej. sa han, han lät nervös.
- Äh hej? sa jag lite så där lagom elakt.
- Jo, asså...
- Asså vadå? sa jag och försökte nu låta lite vänligare. Säg det bara så vi får detta överstökat!
- Jo asså jag gillar dig... jätte mycket. Det med Johanna, det var inte mitt fel... sa han och jag hörde att han hade en stor klump i halsen.
- Nähe... fortsätt...
- Nä, asså hon bara kysste mig sådär och jag kunde ju inte slita ifrån henne. Jag ville lixom, inte svika henne. Asså hon är ju min vän och jag vill inte såra henne så där om du förstår..
- Jag förstår precis, du försöker bara vara snäll mot alla! sa jag och slängde mig sedan runt hans hals. Alltså så gjorde jag enligt planen, den har än så länge funkat, vänta bara så kommer den bästa delen av planen inom någon vecka tänkte jag för mig själv. Jag kände mig ond.

Justins perspektiv:
Inte visste jag att det skulle gå såhär lätt, det var inte så svårt som jag trott. Jag blev otroligt lättad. När hon slängde sig över mig så kändes det verkligen som att allt skulle bli bra igen, eller.. det hoppades jag iallafall! Precis när vi kom in i klassrummet så ticka klockan över 9 och det var dags att sluta lektionen.

Dagen rullade på och allt kändes super bra. Sofie verkade vara så himla glad, det gjorde även mig glad och varm inombords. Att se henne le så där perfekt fick mig att smälta. När det sedan kom i baktankarna att jag ljugit för att få henne såhär glad sjönk mitt smile snabbt. Var det verkligen rätt att ljuga sådär? Borde jag kanske berätta sanningen? Eller... var det ens rätt att göra detta mot Sofie från första början?

---

Nu ska jag försöka komma igång som vanligt igen! Vad tycker du om episoden då? Bra/dålig?

Sen...

Många har frågat om jag har någon annan blogg och sedan frågat om jag kan berätta lite av mig själv. Ja, jag har en blogg & den heter http://iindianknas.blogg.se , kolla gärna :) Sen det dära med info så har jag bestämt mig för att köra en "lek" där ni får reda på saker om mig. Men, kolla på bloggen som sagt så får ni reda på mera! :)