(Justins perspektiv)  (du kan lyssna på låten medans du läser, klicka på "play")

- Justin, vad handlade detta om? sa Johanna och kollade allvarligt på mig..
- Jo, asså... jag hann inte säga mer innan jag kände att jag fick en smäll på käften.
- Fy fan för dig! Hur kunde du?
- Kunde vadå...?
- Tror du inte jag fattar eller? Du träffar Sofie också, eller hur...?
- Asså...
- Stick, jag vill inte se dig! skrek hon och sprang sedan gråtandes därifrån.

Jag sprang inte efter, allt jag tänkte på just nu var Sofie. Jag sprang tillbaka till mitt hus för att hämta bilen och åkte sedan hem till Sofie. När jag stod där utanför och hade knackat så kom det någon för att öppna efter en kort stund, det var Sofie. Direkt när hon såg mig så smällde hon igen dörren men jag satte min fot ivägen.

- Snälla Sofie, jag kan förklara!

---

Sofies perspektiv:
- Förklara vadå? Att du går bakom ryggen på mig? skrek jag åt honom  och var nu surare än vad jag trodde att jag kunde vara.
- Asså, det var Johanna.. Jag genomskådade han noga, han stod där och jag märkte för första gången att han hade riktigt fina hund ögon, dom var nästan svåra att motstå.
- Justin, tro inte att jag går på det där... sa jag och försökte med en fuling imed att jag inte kunde se om han ljög eller inte, men tydligen gjorde han det..
- Okej, det kanske inte var så men...
- Justin, tyst! Bara håll tyst, snälla? sa jag och var nu riktigt irriterad, sur och ledsen på samma gång. Hur vågar du egentligen? Hur kunde du göra så mot mig? Jag som trodde att vi hade "påbörjat" något...
- Det hade vi.. men... stumma han fram.
- Men det var tydligen inte särskilt speciellt för dig. Du tänkte väl att jag var puckad och aldrig skulle få reda på detta mellan dig och Johanna, men seriöst.. hur dum tror du jag är egentligen?
- Sofie... sa han samtidigt som han hade en stor klump i halsen, det hördes.
- Nej, jag vill inte höra. Du kommer ändå itne komma med en bra bortförklaring.
- Okej, jag kanske inte har en bra bortförklaring till detta, men gjort är gjort och det ända jag kan säga att jag ångrar mig. Jag har verkligen börjat gilla dig, eller det har jag gjort sen första gången jag träffa dig.. då vi krocka...Du ska bara veta hur jag känner mig just nu Sofie..
- Ahum.. sa jag och försökte låta oberörd men innerst inne tycker jag att det var fint det han sa.
- Asså fan, jag kommer aldrig lyckas få dig! Jag är en idiot, jag borde inte få finnas... sa han o kollade sedan ner i marken och sedan upp på mig igen med sina puppy ögon.
- Justin, sluta tycka synd om dig själv. sa jag och vände mig sedan om och börja gå.
När jag precis vänt mig och börjat gå grabb han tag i min arm.
- Bara så du vet så gillar jag verkligen dig och jag ville absolut inte att något sånt här skulle komma imellan oss, du måste förstå mig..
- Nej Justin, jag förstår dig inte, hejdå. sa jag och han börjde huvudet ner mot marken.

Jag vände ryggen imot han och började gå, denna gången stoppa han mig inte. När jag gått ungefär 40 meter vänder jag mig om och ser Justin stå där på gatan, han kollar rakt fram och är helt förstenad, det börjar regna. Trots det så står han bara där och jag ser även på detta långa hållet hur uppsvullna och röda ögon han har. Hade jag verkligen sårat han så mycket? Jag visste inte var jag skulle göra, jag ville förlåta han på samma gång som jag absolut inte ville det. Vad ska jag göra?