Justins perspektiv:
Inte visste jag att det skulle gå såhär lätt, det var inte så svårt som jag trott. Jag blev otroligt lättad. När hon slängde sig över mig så kändes det verkligen som att allt skulle bli bra igen, eller.. det hoppades jag iallafall! Precis när vi kom in i klassrummet så ticka klockan över 9 och det var dags att sluta lektionen.

Dagen rullade på och allt kändes super bra. Sofie verkade vara så himla glad, det gjorde även mig glad och varm inombords. Att se henne le så där perfekt fick mig att smälta. När det sedan kom i baktankarna att jag ljugit för att få henne såhär glad sjönk mitt smile snabbt. Var det verkligen rätt att ljuga sådär? Borde jag kanske berätta sanningen? Eller... var det ens rätt att göra detta mot Sofie från första början?

---

Sofies perspektiv:
Klockan ringde och det var dags att sluta. Jag packade sakta ihop mina böcker och när jag kollade uppåt från bänken och tänkte precis att börja gå så märkte jag att alla andra hade gått... förrutom Johanna. Jag visste inte vad jag skulle säga så jag tog snabbt upp min böcker och började gå mot dörren.

- Vänta ! Hör jag någon nästan ropa när jag precis tänkt ta tag i dörr handtaget. Jag vänder mig om och bara kollar på henne, jag säger inget.
- Jo, asså.. Det var inte meningen att det skulle bli såhär med Justin och allt, jag hade ingen aning om det mellan er, det är säkert... sa hon och man såg att hon var nervös. Alltid när hon är nervös så håller hon på med sina fingrar och kan inte stå still.
- Det är lugnt. sa jag och vände mig sedan om.
- Vänta! Jag vände mig mot hennes håll ännu en gång utan att säga något.
- Vi vivi, k-k-a-n v-väl iallafall v-va-r-ra v-vän-n-n-er ?
- Kan vi väl.. sa jag och vände mig sedan om, igen. Denna gången hindra hon mig inte.

När jag kom ut i korridoren så var det nästa tomt, det var bara några få kvar men dom var borta vid korridorens ände. Jag gick mot mitt skåp som var borta vid toaletterna. När jag öppnat mitt skåp, lagt in böckerna och precis tänker stänga det lägger någon sin hand på min axel. Jag blir livrädd, men vänder mig försiktigt om för att se vem det var, det var Justin.

-Hej, var det bara du? sa jag lättat och kramade sedan om honom.
- Skrämde jag dig? sa han och flinade lite sedan blev han tyst.
- Nej. sa jag och började sedan gå bort i korridoren och ut mot skolgården, Justin kom efter mig.
- Sofie! sa han samtidigt som han grabb tag om mig. Jag vände mig om och vi stod nu 1 decimeter ifrån varandra ungefär.
- Justin, ja?
- Kan man iallafall inte få bjuda dig på en fika?
- Kanske det kanske.. sa jag och försökte att låta lite svårfångad. Även det var en del av planen.
- Snälla, jag vill verkligen försöka om på nytt igen!
- Det vill du va..
- Jaa, snälla? Ge mig en till chans?
- Jag har redan förlåtit dig men fortsätt du...
- Eh, va?
- Ja, det gjorde jag ju i morse?
- eh, just det... sa han och blev generad. Men, får jag bjuda dig på en fika eller?
- Det får du väl.. sa jag och försökte låta lite som att jag inte brydde mig särskilt mycket.
- Vi säger klockan 6 då, blir det bra? sa han nervöst, han skakade.
- Det kan vi väl säga.. sa jag samtidigt som jag vände mig om och började sedan att gå hemåt.
- Vi ses ikväll då! ropade han efter mig, med en darrig röst.

Planen gick galant! Allt hade funkat som det skulle hittills. Planen var den att låtsas som att jag förlåtit honom, men om någon vecka så skulle hämden komma. Jag skulle vänstra med någon annan, precis så som han hade gjort mot mig.