Sofies perspektiv:
Fanfanfan! Vad har jag gjort? Jag ångrade genast allt. Det Justin gjort mot mig var inte okej, men att ge tillbaka? Jag känner en sån fruktansvärd skuldhet till han. Jag visste inte att han skulle bli så sårad. När han gick där ut från cafét, det gjorde ont i hela mig. Jag klarade inte av att titta på honom. Han stod där, på andra sidan av fönstret och kollade på oss. Han ögon var röda och uppsvulna, vad hade jag nu ställt till med?

---

Jag klarade inte längre av att vara på cafét med Chris, jag sprang genast ut till Justin. När jag kom till fönstret där han stått så var han inte där, jag kollade mig runt om och en bit bort såg jag han springa. Jag sprang så fort jag kunde, jag sprang så fort att jag till och med sprang ikapp honom. Jag grabb tag i hans arm men han slet sig ur den.

- VAD FAN ÄR DET DU VILL MIG EGENTLIGEN? skrek Justin hysteriskt och sedan flödde tårarna i floder på honom. Gud, vad hade jag ställt till med? Han verkade helt förkrossad.
- Justin snälla, lyssna på mig!... asså... fortsatte jag sedan.
- ASSÅ VADÅ? FATTAR DU INTE ATT JAG HADE KÄNSLOR FÖR DIG? skrek han hysteriskt ännu en gång och han hade verkligen brast ut i gråt.
- Det var inte mening att det skulle bli såhär..
- Bli hurdå? Att jag skulle komma på dig med en annan?
- Justin, du förstår inte!
- Jo, jag förstår precis.
- Nej, det är det du inte gör! Jag är inte tillsammans med Chris, han är en nära vän sen barndomen och han hjälpte mig med en sak bara.
- Hjälpte dig med vadå? Det var inte så det såg ut..
- Asså okej, jag ska berätta.. Detta var exakt den grej du gjorde mot mig för ungefär 1 vecka sen, jag ville ge igen. Fattar du inte de? Fattar du inte hur sårad jag har känt mig enda sen dess? Hur sviken jag känt mig?
- Seriöst, jag tror inte på den skiten du säger. Visst, det var inget bra gjort av mig, det var puckat, men det är inget jag kan göra något åt nu. Jag tror inte på din skit, du har säkert skrapat ihop denna snabba story för att ha någon bort förklaring. Den funkar inte på mig. sa Justin och började sedan springa det fortaste han kunde runt hörnet.

Jag sprang efter men denna gången hann jag inte ikapp, han var snabb, riktigt snabb. Han sprang nu det fortaste han kunde, jag hade ingen chans att hinna ifatt han. När han kom till gatans ände hoppa han in i sin bil och började rulla iväg. Detta kunde inte betyda slutet, eller? Jag sprang efter bilen och banka på rutan.

- Justin, snälla. Stanna! Vi kan snacka om det, snälla? Du kan inte bara sticka nu. Stanna! Justin stannade bilen och rullade ner rutan.
- Sofie, jag vill aldrig ha något att göra med dig igen. Jag vill aldrig se dig igen, det gör för ont. Fattar du? Hejdå, ha ett bra liv. sa han och rulla upp rutan sedan starta han bilen och åkte iväg.

Där stod jag mitt på gatan som ett fån ute i regnet med tårar som forsar ner längst min kind. Jag började att gå hemåt, jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag hade aldrig känt mig såhär tom & ensam förrut, var detta slutet?

---

Kort episode men ska byta om och sedan fara iväg på handbollsträning, men detta är bättre än inge alls va? (a) :)
Bra/dålig? Kommentera.