När vi kom hem så var hela feta släkten där. Vi brukar ha som en liten "tradition" i våran släkt att hela tjocka släkten samlas under skolavslutningen. Jag har nämligen andra släktningar (kusiner m.m) som går i skolan och har gjort det i många år nu så vi ansåg att det var en bra liten sak att kunna upprepa flera år irad.

Ute i trädgården var det ett långt träbord med jag vet inte hur många stolar. På bordet stod det 3 styckna jordgubbstårtor som såg super smaskiga ut och som bara väntades på att få ätas upp.
Både Mathildas och Christians föräldrar var här. Caitlin, Chrisitans syster var även här.
Vi brukade inte umgås så jättemycket, men hon var jättesnäll och rolig. Så vi stod och pratade en stund, tills min mormor och morfar kom in genom den stora glasporten som ledde ut till trädgården. Jag log och ursäktade mig mot Caitlin och sprang bort och kramade dom.
Det var inte ofta jag träffade dom och jag hade saknat dom massor!

När alla var samlade satte vi oss ner och högg in. Jag hade faktiskt riktigt kul, och jag satt med C, M & Caitlin nästan hela tiden.
Sedan kände jag det jobbiga illamåendet igen, så jag ursäktade mig igen och sprang upp på mitt rum. Men när jag väl var där uppe var illa måendet som bortblåst.
Jag satte mig ändå ner på sängen en stund och andades ut.
Helt plötsligt vibrerar min mobil till och jag hoppade till. På skärmen stod det... Justin!

Justins perspektiv:
Okej, gör det bara!, intalade jag mig själv.
Jag hade suttit på sängen i nästan en halvtimme med mobilen i handen och tänkt på vad jag skulle säga till Sofie. Men sedan tog jag modet till mig och ringde upp, oförberedd på vad jag skulle säga.
- Hallå? hörde jag en ljus röst säga på andra sidan linjen.
Jag fick inte fram något. Inte ett ord.
- Justin? Hallå??? hon suckade.
Jag tog ett djupt andetag och fick fram ett svagt "hej".
- Justin förlåt! Förlåt för allt! Förlåt förlåt förlåt! Jag vill bara att det ska bli bra igen. sa hon sorgset.
- Jag med... sa jag.
- Vad kan jag göra? frågade hon oroligt sedan.
- Sofie.. du kan inte göra någonting. Gjort är gjort. Men det är ju trots allt mitt barn, och jag vill finnas där när det föds, och... även fast det du gjorde var hemskt, så älskar jag dig fortfarande.

Sofies perspektiv:
Det högg till i hjärtat när han sa "det är ju trots allt mitt barn".
Skulle jag berätta sanningen? Men.. allt har bara blivit så jobbigt. Men det är så jävla dumt!
Sedan suckade jag och började... Jag skulle säga det!
- Justin!
- Ja?
.............
- Ja, Sofie, vad är det?
- Jag älskar dig med.

Jag kunde inte.. Jag kunde bara inte.

- Jag kommer hem om några dagar, och då reder vi ut det här, mellan fyra ögon, okej?
- Ja, det låter bra. Men jag måste ner till mina släktingar nu, i love you, hejdå.
- Älskar dig med, det vet du, sa han och la sedan på.

Jag suckade djupt och begravde mitt i mina händer. Hur fan ska det här gå?
Jag hatar ju John. Skulle jag ens berätta för honom!? Nej....

Jag samlade mig och gick sedan ner.
- Hur gick det, frågade Mathilda mig med en orolig blick.
- Jo bara bra. Jag fick ett telefonsamtal bara.
Hon nickade och log.

Dagen rullade på. Jag umgicks mycket med mormor och morfar också. Det var ju somsagt inte ofta jag såg dom. Mathilda skulle sova över hos mig ikväll så när alla hade åkt hem - vid tio tiden på kvällen - cyklade vi hem till henne och hämtade saker. Sedan cyklade vi hem till mig igen.
Det var faktiskt skönt med en cykeltur. Det var jättevarmt ute, nästan lite fuktigt på något sätt.

När vi satt och kollade på film i mitt rum berättade jag vem som ringt och hur han sa "det är ju trots allt mitt barn". Mathilda var väldigt stöttande, men hon tyckte ändå att jag borde berätta sanningen för Justin.

---

Ska hon berätta? Eller ska hon inte? Nu får ni ta och kommentera, som ni gjorde i förra inlägget, fast liiiiiiiite mer kan ni väl? PUSS!

/AMANDA & KARRO.