Pizzabudkillen, jag kände han, det var ju Elliot.

---

Ph's: weheartit.com/google.se/jag (Amanda)


Lyssna samtidigt. Maddi Jane - jar of hearts


I handen höll han två pizzakartonger och när han såg mig blev han också helt förstelnad. Jag försökte inte att göra situationen mer pinsam än vad den redan var, så jag gav honom bara pengarna, tog emot pizzan och stängde igen dörren framför näsan på honom.
Sedan blev jag lite nervös och jag fick handsvett. Jag kände att mitt hjärta började dunka allt hårdare ju mer jag tänkte på honom - och det dunkade absolut inte av kärlek, utan av hat, och rädsla över det han gjorde mot mig. Och framför allt över att det egentligen var hans barn...
Sedan kom jag på mig själv att fortfarande stå kvar på samma plats i hallen med en stirrande Justin vid min sida. Jag vände mig mot honom och försökte le. Men leendet nådde aldrig ögonen.
Han tog emot pizzorna utan ett ord och gick före mig in till köket.
När jag kom in satt han redan och smaskade i sig sin pizza. Han var nog hungrig.

Justins perspektiv:
Vi satt tysta och åt. När det sedan blev för tyst tog jag upp fjärrkontrollen från köksbänken och satte på tvn. Det var något realityprogram som egentligen inte var det minsta intressant, men det var väl bättre än inget antar jag.
När vi ätit upp gick vi upp till hennes rum och gjorde ingenting egentligen. Sofie satt och snurrade på sin datastol och jag satt och kollade igenom hennes tvspel och filmer.
När det sedan varit tyst för länge knäckte Sofie äntligen tystnaden.
- "Justin...."
Jag kollade upp mot henne och hon såg ledsen och orolig ut.
- "Alltså.. vi måste verkligen prata om det som hände. Förlåt tusen gånger om! Jag vet inte vad jag tänkte med. Jag tänkte väl inte alls! Jag känner mig hemsk och jag förtjänar inte dig! Du är för bra för mig, och även fast vi båda gjort dumma saker var det som jag gjorde helt jävla hemskt!
Jag vill inte att det ska vara såna här pinsamma tystnader mellan oss, och jag vet inte vad jag ska göra för att allt ska bli bra och jag har jättedåligt samvete för att jag vet att du egentligen inte vill vara här, utan du gör det för barnets skull, du är för god Justin!
Och... nej..."

Nu kände jag tårarna komma. Hon ångrar sig verkligen. Men ska jag förlåta henne? Men... vad var det hon inte ville säga? Hon gömmer något, jag känner henne för bra. Så jag undrade tyst...
- "Och vadå Sofie?"

Hon tog ett djupt andetag och blundade...
- "Pizzakillen.... det var Elliott"
Hon gömde sitt ansikte i sina händer och böjde sig framåt. Några sekunder senare hörde jag tysta snyftningar.
Jag satt först helt förstelnad. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till.
Och vad var hon ledsen för? Saknade hon honom? Eller... vänta! Han hade ju försökt "komma nära" henne på en fest? Eller vad var det Christian hade sagt? Han hade fått en käftsmäll iallafall av den här Elliott.

Jag ställde mig upp och gick fram till Sofie. Sedan bar jag upp henne ifrån stolen och satte henne på sängen bredvid mig.
Jag tog bort händerna från hennes ansikte och väntade tills hon mötte min blick.
- "Sofie.. det är något mer du inte vill berätta. Jag känner det på mig. Så.. saknar du honom? Är det honom du vill ha?" sa jag sedan.
- "Justin! Hur fan kan du tro något sådant! Jag hade just ett tal om hur mycket jag ångrar mig, att det är dig jag vill ha och du tror att jag vill ha honom då?"
Hon lugnade sedan ner sig och suckade. Sedan fortsatte hon:
- "Nej, jag vill verkligen inte ha honom, Justin. Det är dig jag vill ha"
Jag log lite för mig själv. Och sedan visste jag svaret på min tidigare fråga: Ja, jag skulle förlåta henne. Det som hände var ett misstag enligt henne, och jag älskar henne, och jag ska aldrig släppa henne igen!

Jag drog bort en hårslinga från hennes ansikte och kollade in i hennes ögon.
Sedan kysste jag henne. Det kändes nästan som första kyssen. Pirrigt och nervöst.

Jag kollade upp på henne igen och hon log nu. Sedan slängde jag en blick på hennes väckarklocka. Klockan var redan över 23:00, och jag måste hem och fixa lite saker.
- "Jag måste gå nu" viskade jag.
- "Ses vi imorgon" frågade hon tyst.
- "Klart" sa jag sedan och kysste hennes panna.
Hon följde med mig ner, och det ösregnade fortfarande. Innan jag vände ryggen och skulle springa mot bilen kände jag ett löst grepp om min arm, så jag vände mig om.
Sedan pressade Sofie sina mjuka läppar mot mina, i ösregnet. Den här kyssen var absolut den bästa någonsin.

---

Vad kommer att hända härnäst? Kommentera lika bra som ni gjort i de senaste episoderna nu!
Och tack förresten för alla kommentarer vi fått! Ni är toppen!

/Amanda & Karro.