- Barnet är dött, sa han sedan och kollade ner i golvet.

Det kunde inte vara sant! Det hela är en mardröm, snälla säg att jag drömmer. Jag drömmer, jag drömmer, jag drömmer, satt jag och sa tyst för mig själv.

- Jag är ledsen, det är inget vi kan göra något åt.. Det är ganska vanligt att detta händer, igen, ifall man fått missfall tidigare.
Jag kollade på Justin och hans uttryck hade ändrat helt och hållet. Från att ha de där underbara tårarna så hade han nu återgått till hemska tårar som bara flödade.
-Inte igen... sa han och krama sedan om mig, hårt, och drog min intill hans famn.

---

Vi gick ut genom sjukhusdörrarna med tunga steg. Nu hade det samlats en massa paparazzis runt ingången men Kenny var där för att skydda oss.
När vi satt i bilen var det ingen som sa något. Ingen hade något att säga.

Innan vi hade lämnat sjukhuset hade vi fått en tid till att "ta ut" barnet. Det var imorgon på morgonen. Men det skulle gå snabbt.
När vi kom hem frågade mamma hur det hade gått. Och då hade tårarna kommit än en gång.
Jag berättade allt och hon vart också väldigt ledsen. Justin var vid min sida hela tiden och det kändes tryggt. Efter ett tag gick jag och la mig en stund, och Justin åkte hem en snabbis.

Justins perspektiv:
Jag kunde inte fatta vad som egentligen hänt. Men om man tänker efter kanske det ändå var bäst. Det kanske var ödet att det skulle bli såhär.
Vi har hela livet framför oss och jag och Sofie hade pratat om att börja bilda en familj när vi var 27/28 år, inte sjutton. Jag har min karriär och Sofie har skolan och så småning om en karriär hon också.

Nu till den svåra delen... Jag hade inte berättat för mamma att Sofie var gravid när jag fick reda på det.. Så.. skulle jag berätta att hon fick ett missfall nu?
Ja. Jag berättar. Det är bäst så.

Jag gick in i huset och in till köket där mamma satt med en kaffekopp och sin iPad. Hon kollade upp när jag kom in och såg med en gång att något var fel.
- Mamma.. det är något jag vill berätta för dig. Som jag skulle berättat tidigare.
Hon kollade upp ifrån iPaden och ställde ifrån sig kaffekoppen och kollade frågande på mig och väntade på att jag skulle fortsätta.
- Jo.. det är så att.. Sofie var gravid, tills typ idag. Vi var hos doktorn förut och.. det hade blivit ett missfall.
Tårarna rann sakta nedför mina kinder och jag satte mig på stolen mitt emot mamma. Jag begravde mitt ansikte i mina händer och jag kände att mamma ställde sig upp och kom och kramade mig. Jag ställde mig upp och kramade henne med.
- Jag är ledsen Justin..
Vi stod där länge och kramade om varandra. Även hon hade börjat gråta nu. Hon var inte arg på mig. Hon var också ledsen.

Det var skönt att ha en sån förstående mamma, en mamma som man kunde prata med om allt, en mamma som alltid förstod vad man menade.

- Gå och vila en stund Justin så kan jag göra lite pannkakor och varmchoklad. Vi kan stanna hemma idag och ta det lugnt, sa hon tröstande.

- Tack mamma, men jag tror jag hoppar över det idag. Det känns bäst att vara med Sofie just nu... hon nickande till svars och sa "okej" och verkade fullt ut förstående.

- Jag kan köra dig om du vill Justin? sa hon vänligt, det var i dessa stunderna mamma var som bäst. Hon gillade inte att jag mådde dåligt och ville alltid få mig att må bättre.

- Nej tack, jag går.

- Men Justin, det regnet öser ju ner där ute!

- Jag behöver lite frisk luft.. sa jag och drog sedan på mig mina ytterkläder och traskade ut genom ytterdörren.

Det spöregnade ute, men det hindrade mig inte. Jag var tvungen att få lite tid ensam, tid till att rensa tankarna. Det var både bra och dåligt att gå till Sofie. Jag kände att jag verkligen var tvungen att rensa tankarna, tänka på allt möjligt, trots att jag visste innerst inne att jag inte ville det.

Jag började att tänka på allt ont som hänt mig och Sofie, its not fair. Jag började att tänka på båda våra missfall, tänk så kan inte Sofie få barn längre? Det brukar ofta vara så efter missfall... Jag gick där och var dyngsur (våt) och tårarna forsade längst min kind när jag tänkte på allting, dock så var det tur att det regnade så att ingen skulle märka det.

Mitt i allt det onda så börja jag tänka på att allt är helt otroligt egentligen. Det är helt otroligt så mycket jag och Sofie gått igenom, och trots det så håller vi fortfarande ihop.

Jag var framme vid Sofie och stod utanför hennes ytterdörr. Jag knackade på dörren och hennes mamma kom och öppnade. Vi gav varandra menade blickar, men sa inget, allt räckte att förstå endast genom blickar. Jag gick upp till Sofies sovrum där hon sov i hennes stora sagosäng och sov som en prinsessa.

Jag gick till hennes egna toa, drog av mig mina blöta kläder och tog på mig en av mina tröjor jag haft här hos Sofie ett tag nu. Jag gick sedan fram till sängen, drog bort täcket lite och la mig sedan tätt intill Sofie i sängen och drog täcket över oss. När jag lagt mig tätt intill henne märker jag att hon vaknar till.

"Det är bara jag" viska jag i hennes öra, pussade henne lite lätt och kort där efter så somna hon igen.

---

Bra/Dålig? Vad tycker ni ska hända här näst? ;) KOMMENTERA!!♥