Jag gjorde som han sa och svara. Det varto Sofie. Jag ville verkligen säga det men vågade inte, de hade som hot en pistol riktad mot mitt huvud ifall något skulle hända. Sofie började fråga massa och dom skrev en ny lapp "Lägger du inte på nu så skjuter vi dig!"

Jag blev så rädd att jag trodde att jag skulle kissa på mig. Precis då lyckades jag få henne att säga hejdå så att hon la på. Männen gick ut när samtalet var klart och dom tog med sig min mobil, great!

---

Jag vände mig om mot Mathilda igen och kramade om henne. Hon darrade nått så otroligt mycket. Vi sa ingenting på en lång stund. Jag visste inte heller om det var dag eller natt eftersom vi inte hade något fönster eller något. Jag visste inte hur vi skulle komma härifrån. Männen skulle förmodligen döda oss om vi så bara försökte smita härifrån. Men det ville jag inte säga högt, jag ville inte skrämma Mathilda mer. Men hon tänkte nog på samma sak som jag...

Sofies perspektiv:
Jag stod bara där med mobilen i handen. Christian brukar aldrig ljuga, eller klicka mig för den delen heller...
- Vad sa han..? Sa Justin.
- Eh, han skulle äta spenat..? Sa jag.
- Vad pratar du om?
- Han sa något om hockey och sen ändrade han sig och sa att han skulle äta spenat.. Sen klickade han mig bara... Undra om det har hänt något? Han brukar aldrig bete sig så...
- Vi åker hem till honom!
Vi satte oss i bilen och körde hem till Christian. Hans mamma öppnade och vi frågade om Christian var hemma. Hon sa att han var ute med Mathilda.
- Men han och Mathilda skulle kommit hem för 3 timmar sedan, och nu har de missat middagen... Han svarar inte i telefonen, inte Mathilda heller, och han brukar oftast inte vara sen till maten heller, bara om det har hänt något... Sa hon fundersamt.
- Vi kanske borde leta? Sa jag.
- Sandi, du kan väl vänta här hemma och se om de kommer hem, och kan du ringa oss om de gör det? Jag och Sofie går ut och letar, om vi inte hittar dom får vi ringa polisen... Sa Justin.
- Ja, det låter bra.. Sa både jag och Sandi.
Sen gick vi ut och letade, vi gick runt hela staden och vi var ute i ungefär 4-5 timmar. Vi försökte ringa dom hela tiden men de svarade inte.. Tillslut gav vi upp hoppet och gick hem till Sandi (Christians mamma) och sa att vi inte hittar dom.
- Herregud, min lilla Christian? Tänk om det har hänt något allvarligt!? Sa hon med tårar i ögonen.
- Vi vet inte, ska vi ringa polisen tycker du? Frågade Justin henne.
- Ja vi får nog göra det....

Mathildas perspektiv:
Jag och Christian satt mitt emot varandra på det hårda golvet. Jag kände att han också var rädd. För han skakade lika mycket som jag. Jag undrade om vi skulle dö, om någon skulle hitta oss, om vi skulle få mat igen? Jag var utsvulten vid det här laget. Jag och Christian satt och kollade varandra i ögonen och undrade hur det skulle vara att förlora honom.. Min värld skulle gå under..
- Christian..
- Ja Mathilda älskling?
- Jag älskar dig. Sa jag med darrande röst.
- Och jag älskar dig med! Sa han och jag såg att en tår var påväg ner mot hans kind.
Jag satte mig i hans knä och han höll om mig hårt.. Vi satt så i flera timmar och jag tror att jag hade somnat till lite, för rätt som det var smälldes dörren upp...

---

Vad är det som händer egentligen? Vad tycker ni ska hända? Kommenteraaaa =)