- Jag älskar dig. Sa jag med darrande röst.
- Och jag älskar dig med! Sa han och jag såg att en tår var påväg ner mot hans kind.
Jag satte mig i hans knä och han höll om mig hårt.. Vi satt så i flera timmar och jag tror att jag hade somnat till lite, för rätt som det var smälldes dörren upp...

---

Dörren slog emot väggen med en smäll och jag och Christian tittade oroligt på varandra.
- Här har ni småungar lite mat. Sa mannen.
Ingen av dom som kommit och gått hade visat sitt ansikte. Dessa frågor som var påväg att komma ut från min mun kanske skulle bli min och Christians död. Men jag var tvungen.
- Vad ska ni göra med oss? Sa jag med tårar i ögonen.
- Nej men lilla gummsan, tror du verkligen att jag ska säga det till er? Sa han med ett hånflin.
- Vad har du gjort med den stackars damen och den lilla flickan då?
- Du ska ge fan i att fråga så mycket! Skrek mannen igen och slog till mig så hårt på kinden att jag ramla ur Christians trygga famn. Sedan smällde han igen dörren.
- Älskling! Herregud, hur gick det? Sa Christian samtidigt som tårarna forsade ner från hans ögon. Han tog upp mig i famnen igen och började kyssa mig. Först på pannan, sen på det onda på kinden, och slutligen på munnen. Efter det blundade jag. Och somnade tillslut.

Christians perspektiv:
När Mathilda hade somnat satt jag och tänkte...Vad är det som egentligen händer med oss? Varför är vi här? Vad har vi gjort? Vi var bara två oskyldiga lyckliga tonåringar som helt plötsligt blev kidnappade. Hade vi ens gjort någonting? Tankarna snurrade och jag la Mathilda på golvet och la mig bredvid. Jag tog hennes hand och somnade jag med efter en bra stund.
Jag vaknade av att Mathilda satt och petade på min arm. Hon petade väldigt ivrigt så jag kollade frågande upp på henne.
- Christian? Snälla vakna nuu.... Sa hon tyst i mitt öra.
- Mmhm, jag är vaken...
- Okej, jag har en plan. Och det är inte så konstigt att varken du eller jag har tänkt på det, eftersom vi vart så rädda. Men männen tog din mobil, men de tog inte min? Sa hon tyst i mitt öra.
Jag spärrade upp ögonen.
- Du är ett geni! Viskade jag tillbaka.



Justins perspektiv:
Klockan var strax efter fyra på morgonen och jag och Sofie låg och sov. Vi hade bestämt oss att om inte C & M hade kommit hem innan klockan 10 på morgonen skulle vi ringa polisen.
Plötsligt plingade både min och Sofies mobil till, 5 gånger, på båda mobilerna. Både jag och Sofie vaknade. Och vi båda spärrade upp ögonen samtidigt. Vi läste smset högt båda två. "Hjälp, vi är kidnappade, och vi vet inte vart vi är. Vi var i "ödeparken" och plötsligt blev allt svart. Det är 4 män. Snälla hjälp, vi älskar er"
- RING POLISEN!!!!!!!!!!!!! Skrek Sofie.
Jag slog snabbt in numret och berättade allt som hade hänt under det gångna dygnet. Vi skulle åka direkt till polisstationen och innan vi satte oss i bilen ringde vi Sandi och sa att vi fått tag på dom. Hon ville åka med till polisen och självklart fick hon det. När vi kom fram sprang vi in och fick gå in i ett rum med en gång. Vi berättade allt igen och de 3 poliserna som satt där började ringa runt lite och sen sa de till oss:
- Vi ska göra allt vi kan. Vi åker till parken först, och ser om det finns lite bevis där. Och samtidigt får vi spåra Mathildas telefon. Sa en av poliserna
- Åh tack, tack, tack, tusen tack! Sa Sandi och det rann tårar nedför hennes kinder.
Jag och Sofie kramade varandras händer hårt under bordet och sedan kollade vi in i varandras ögon och vi båda började gråta. De kommer att hitta dom!

---

Förlåt för en kort, men jag är supertrött och jag har lite läxor att ta hand om. Var episoden bra/dålig? Kommentera!

/Amanda & Karro