- Vi ska göra allt vi kan. Vi åker till parken först, och ser om det finns lite bevis där. Och samtidigt får vi spåra Mathildas telefon. Sa en av poliserna.
- Åh tack, tack, tack, tusen tack! Sa Sandi och det rann tårar nedför hennes kinder.
Jag och Sofie kramade varandras händer hårt under bordet och sedan kollade vi in i varandras ögon och vi båda började gråta. De kommer att hitta dom!

---

Hoppas vi på iallafall..


Christians perspektiv:
Vi satt nu i ett litet hörn i det lilla rummet. Jag satt mot väggen och hade Mathilda i min famn, vi hade suttit där ett bra tag nu. Flera timmar tror jag, kanske till och med ett dygn? Det kändes som evigheter iallafall. Det var väldigt otäckt här och jag tänkte att allt skulle vara bra snart igen, jag är ju trotsallt med Mathilda så det är inte super farligt.

Det kanske inte var den bästa tanken för just den sekunden efter att jag sagt det kom det in tre stora, biffiga män. Dom gick fram mot oss där vi satt i hörnet och man märkte att Mathilda varto rädd, hon lutade huvudet mot mitt bröst och jag höll om henne hårt. Tydligen inte tillräckligt hårt. Männen gick mot oss och slet sedan ut Mathilda ur min famn. Jag kämpade imot så gott jag kunde men jag hade ingen chans mot dom.

- CHRISTIAN, HJÄÄÄLP!
- MATHILDAA!!!
- HJÄÄ....man hörde inte sedan mer för dom satte tejp för hennes mun, gick ut ur rummet och stängde sedan dörren.
- ALLT KOMMER ATT BLI BRA, JAG LOVAR!  JAG ÄLSKAR DIG, GLÖM INTE DET. skrek jag med hopp om att hon skulle höra, men det gjorde hon antagligen inte.

Nu satt jag där själv i ett mörkt rum och jag visste verkligen inte vad jag skulle göra. Jag tänkte att jag skulle slå en snabb pling till Justin och dom men det gick ju inte imed att Sofie hade telefonen. Tankarna yrade nu runt i mitt huvud och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. För några, ganska många, timmar sen varto jag glad och hade min älskade Mathilda, men det ändrades tydligen väldigt fort.

Jag kände hur jag var kallsvett och jag gick runt i cirklar i det lilla rummet, detta varto helt ofattbart, varför skulle detta hända? Varför just mig, varför just Mathilda, varför just oss? Varför någon överhuvudtaget? Jag undrade vad dom hade gjort med mamman och den lilla flickan.

Tankarna bokstavligen flög omkring i huvudet och kroppen på mig och jag föll sedan ihop ner längst väggen och föll sedan på marken, jag svimmade.

Sofies perspektiv:
Jag har aldrig någonsin varit såhär rädd i hela mitt liv. Jag trodde verkligen att inget kunde vara värre än att åka kanonen på liseberg, men jag hade fel. Detta varto 1000 gånger värre, jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Männen hade masker så jag kunde inte se vilka de var.

De tre männen förde mig igenom några rum och tillslut stanna dom utanför en sliten, brun trädörr. En av männen tog fram en nyckel och vred om låset sedan öppna han dörren.

Dom puttar in mig i rummet. Det var helt kolsvart men helt plötsligt så tänds en svag lampa. Jag ser mig omkring i rummet och märker att det är ett sovrum typ. Där står ett skrivbord, en låg soffa och en... säng. Jag kollar bort mot sängen där lampan lyser svagt och ser att det är något under täcket. Jag ser sedan hur en man sliter bort täcket och där ligger en sprått naken man.

Jag fick panik och slet & drog i dörren för att komma ut då mannen börjar gå mot mig. Paniken stiger och adrenalinet pumpas, jag ser att han tar upp en pistol och siktar imot mig. Jag blick helt blixt stilla.

- Snälla, låt mig gå! Döda mig inte, jag är oskyldig som vilken annan person som helst, låt mig bara gå. Snälla? stammar jag fram samtidigt som jag har klumpar i halsen, tårar som forsar och backar bort ifrån han mot väggen där skrivbordet står (till höger om dörren).
- Hörre du lilla flicka? Tror du verkligen att jag går på det där? sa han biskt.
- Snälla... får jag fram och gråter som aldrig förr. Jag varto livsrädd.
- Jag släpper dig om du uppfyller mina behov först..
- Jag gör allt, bara du släpper mig! får jag ur mig.

Han börjar gå mot sängen och lägger sig sedan i en speciell ställning. Han tar upp sitt pekfinger och gör ett visande tecken: "kom". Jag går sakta mot sängen trots min motvilja. När jag är påväg fram ser jag hur han håller på och pilla med något under täcket som ligger vid sidan om honom, vad det är det såg jag inte. Jag ställer mig någon meter från sängen.

- Kom och sätt dig här, du behöver inte vara rädd.. sa han. Jag stod där och skaka som aldrig förr men jag gjorde som han sa och satte mig i sängen.
- Jo, du förstår.. börja han. Jag kände sedan hur något sticktes till i min arm och jag kollade för att se vad det var.

---

Bra/dålig episode? Vill ni ha mer? :) Vad tycker DU ska hända? :D

som ni ser är det fixat en ny design som jag sa skulle komma för någon vecka sen, vad tycker ni om den? Fin/ful? Bättre/sämre än den förra?

Karro & Amanda.