Han kom gående mot mig, tog tag i min arm och kastade mig på golvet.
- OM DU VILL SE DIN KÄRA CHRISTIAN IGEN SKA DU GÖRA SOM JAG SÄGER, OKEJ? TA AV DIG KLÄDERNA, NU!
Jag gjorde som han sa, jag skakade och grät, och sen slog han mig igen. Jag tuppade av.

---

Jag tuppade inte av en lång stund. För när jag vaknade några minuter efteråt kände jag något tungt på mig. Mannen låg på mig. Och jag kunde inte röra mig. Jag låg bara där och grät. Det var då jag förstod att jag hade blivit våldtagen här inne. Och inte bara en gång. Utan flera gånger.
Jag kunde inte göra något annat än att gråta. De skulle döda mig om jag gjorde mer än så. Det var så äckligt!!!! Jag kunde inte ens skrika. Jag hade inte fått mat på flera dagar säkert så i denna stund ville jag dö. Bara dö. Slippa leva mer. Jag ville inte leva såhär. Tänk om ingen någonsin hittar oss?
Precis när jag tänkte det så sparkades dörren in.
- FBI, GÅ AV FLICKAN OCH STÄLL DIG I HÖRNET MED HÄNDERNA PÅ HUVUDET!
Mannen gjorde som han sa och jag såg att både han och alla andra män blev gripna.
Jag blev helt chockad, jag visste inte om detta var sant? Blev vi verkligen räddade? En kvinnlig polis kom fram till mig och gav mig mina kläder. Hon såg att jag skakade och grät så hon hjälpte mig att klä på mig, sen kramade hon om mig. Vi gick ut från rummet och jag såg att Christian låg på en bår. Vad hade hänt med honom?
- CHRISTIAAAAN!!!!!!!!!!! Jag sprang fram till båren och såg att han var helt likblek och sönderslagen.
En sjuksköterska kom fram till mig och sa att han låg på golvet i rummet och reagerade inte när de hade sprungit in. Han hade väldigt låg puls och att om inte de hade kommit inom någon timme hade han dött.
Han var svårt misshandlad och hade ingen näring i kroppen. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag bara stod där. Sen kom poliskvinnan igen och hon sa att vi skulle åka till sjukhuset. Jag gjorde som hon sa och satte mig i hennes polisbil.
Jag kände efter om mobilen låg kvar, och det gjorde den. Jag pustade ut av lättnad och ringde mamma. Hon grät och skrek att hon var glad att de hade hittat oss och vi pratade hela vägen.
Hon sa att hon var påväg till sjukhuset nu. När vi kom in på sjukhuset fick jag lägga mig på en bår och de fick undersöka mig. Jag var också ganska undernärd med tanke på att vi inte fått någon mat de senaste dagarna. Jag frågade hur många dagar vi vart borta och poliskvinnan sa att de anmälde att ni var försvunna för 4 dagar sedan. Fyra dagar är lång tid utan tillgång till mat eller något annat.
Jag fick massa slangar i kroppen och jag fick dricka litervis med vatten. De kom med mat var och varannan timme och jag frågade hela tiden efter Christian men de visste inget om hans tillstånd ännu. Han hade fått åka in på operation. När sjuksköterskorna gått ut ur mitt rum bad jag att Christian skulle bli bra. Att allt skulle bli bra....

Sofies perspektiv:
Ett okänt nummer ringde till min mobil och jag svarade lite misstänksamt. Det var en polisman. Han sa att de hade hittat Christian och Mathilda. Jag tappade telefonen på golvet och hörde att mannen i telefonen sa "Hallå? Är du kvar?". Jag struntade i det och började istället att hoppa och skrika.
Justin kom inspringandes från badrummet till vårat rum och frågade oroligt vad som hade hänt.
- DE HAR HITTAT CHRISTIAN OCH MATHILDA!!!!!! Skrek jag.
- VA? Menar du allvar? Är du helt seriös nu? SKOJA INTE MED MIG SOFIE!!!!! Skrek han med.
- Jag skojar inte Justin!!! Sa jag och tog upp mobilen igen. Mannen var kvar och jag ursäktade mig...
- Vart kan vi träffa dom? Frågade jag.
- De är på sjukhuset, och det är så att.... Christian hade fått väldigt svåra skador och vi vet inte hur läget ser ut för tillfället för honom... Men Sofie håller på att repa sig.
- Okej, tack herr polis. Sa jag och la på.
Jag kollade på Justin och sa... De vet inte om Christian kommer att klara sig.....
Hans ögon blev blanka och jag kände att mina tårar skulle träffa mina kinder snart. Vi stod och kramade varandra en lång stund, sen åkte vi till sjukhuset. Vi plockade upp Sandi och Mathildas mamma också..
När vi kom fram frågade vi efter Mathilda Johnson och Christian Beadles.
Christian låg i en operationssal men Mathilda låg på våning 6 rum 14. Vi kutade så fort vi bara kunde upp dit och knackade på. Vi öppnade försiktigt och vi såg att hon var nära på att börja gråta. Vi gick fram och kramade henne länge. Hennes mamma ville prata lite ensam med henne så vi gick ut. När hon vart klar gick jag och Justin in.. Hon började att berätta vad som hade hänt och vi alla tre satt och lipade.. Vi blev avbruta en gång av några poliser som sa att de ville prata med Mathilda. Så vi gick ut.

Mathildas perspektiv:
När poliserna kom in ville de att jag skulle berätta allt som hade hänt. Jag berättade och de lyssnade och skrev upp saker. När jag frågade om de visste varför de hade kidnappat oss sa en av poliserna:
- Vi vet inte exakt än, för ingen av dom har erkännt, men vi tippar på att det handlade om prostituition.
Jag blev likblek och började gråta igen.
-  Vi kommer att gå till botten med det här och de ska till domstolen om 2 dagar. De var redan kända sedan innan att göra brott så förmodligen kommer de att betala en stor summa pengar till er och även åka in på livstid.
- Vad hände med damen och flickan? Frågade jag.
- Det var en av männens fru och barn..... Och frun var också med på detta brottet och den lilla flickan kommer att hamna hos socialen.
Jag bara nickade. De tackade för sig och sa att de skulle ringa när männen varit hos domstolen.
Justin och Sofie kom in igen och vi pratade om massa roliga minnen. Jag ville inte prata mer om det som hade hänt. Iallafall inte för tillfället... Vi pratade om när vi hade träffat Christian och Justin för första gången, och deras första dejt, och min och Christians första dejt....
Helt plötsligt kommer en sjuksköterska in och säger:
- Christians tillstånd har blivit....

---

Vill ni ha mer? Då får ni kommentera :)

/Amanda & Karro