Jag kunde inte svara, det kändes som att hela världen stannade för en stund och jag stod där blixt stilla. Tillslut hördes ett duns och mobilen föll ur mina händer, jag såg Sofie komma springandes mot mig där jag stod helt matt i hallen.
- Justin, vad har hänt? Vad är det??? Jag tog ett djupt andetag och hämta andan och berättade sedan.
- Det var Johanna som hade anlitat männen...

---

Sofies perspektiv:
Jag bara stod där bredvid Justin och gapade... Vad skulle jag säga? Hur kunde hon göra något sådant? Vi kanske inte var vänner längre men att anlita män som kom och kidnappade två av mina bästa vänner var... sinnessjukt? Det enda ordet jag hade på hjärnan var Varför. Varför varför varför?
Jag plockade upp telefonen från golvet och såg att polisen fortfarande var kvar i telefonen. Jag tog telefonen mot örat och sa:
- Hej, mitt namn är Sofie, men det kanske du redan vet? Vad var det du sa till Justin precis?
- Jo det är så att vi tror att vi vet vem som startade allt det här. Anlitade männen osv... Hon heter Johanna Brooky. Vet du vem det är?
- Jo... Hon var en av mina bästa vänner. Men inte längre....
- Okej, vi har hittat henne och tagit henne till polisstationen. Hon sitter i häktet just nu och vi ska ta in henne på förhör om någon timme. Tror ni att ni kan komma till polisstationen vid klockan 08:00 imorgon? Sa Brandy polismannen.
- Jo det kan vi. Vi ses imorgon, sa jag och la på.
Justin stod fortfarande helt förstelnad fastän det gått ungefär 1 - 2 minuter.
- Justin..? Sa jag försiktigt och viftade med ena handen framför hans ögon.
Han kom tillbaka till verkligheten och kollade på mig.
- Det kommer att ordna sig, vi ska till polisstationen imorgon klockan åtta. Sa jag och kysste honom mjukt och gick sedan iväg till vardagsrummet igen.
Justin kom efter mig och jag satte på filmen. Vi låg där en stund och efter ett tag hörde jag Justins mjuka andetag mot min axel. Jag kysste honom på pannan och fortsatte att kolla på filmen.
När den var slut och mina tårar lika så väckte jag Justin lätt och vi gick upp till sovrummet.
Han sussade vidare, helt utmattad, medans jag låg och kollade upp i taket och tänkte.
Fyfan för Johanna, jag hatar henne!, var min sista tanke, sedan somnade jag också.
När alarmet ringde vid sju nästa morgon hoppade både jag och Justin upp ur sängen.
Vi båda hoppade in i duschen och sedan tog vi på oss. Jag sminkade mig lite lätt och satte upp håret i en hästsvans. Vi köpte med oss frukost på vägen och satt och åt i bilen.
När vi kom fram började mitt hjärta att bulta allt hårdare och Justin kollade på mig med en orolig blick. Innan vi gick ut ur bilen böjde han sig över sätet och kysste mig. Sedan hoppade vi ut och jag tog ett hårt grepp om hans hand. Vi kollade varandra i ögonen en stund sen gick vi mot entren.
Vi frågade efter polisman Brandy och killen bakom disken ledde oss till ett rum. Där inne satt en polisman, och Johanna....

Justins perspektiv:
När han öppnade dörren trodde jag att jag skulle svimma. Där satt Johanna! Johanna som jag hatade! Som jag ville att hon skulle hamna i fängelse för det hon gjort!
Jag kollade på Sofie och såg att hon tänkte samma sak som jag.
Vi satte oss mitt emot dom och höll hårt om varandras händer. Polisen började att prata.
- Jo det är så att vi redan har pratat med Johanna, och hon har erkännt att det var hon som anlitade dom, sa Brandy.
Att begå ett sånt här brott är mycket allvarligt och hon kommer att få läggas in på mentalsjukhus och få vård där i 2 månader. Sedan väntar fängelse i 20 år. Männen och kvinnan kommer att få livstid. Fortsatte han.
Jag och Sofie satt där och gapade. Visst förtjänar hon det men 20 år? Ojoj......

Sofies perspektiv:
- Johanna, jag kan inte fatta att du gjorde det! VARFÖR? Skrek jag sedan. Jag fick tårar i ögonen men struntade i det.
Det tog ett tag innan hon svarade och vi andra satt helt tysta.
- Det hela började när ni fyra började hänga. Justin och du blev ihop, och Mathilda och Christian. Och jag trodde att det skulle bli Justin och jag. Så jag väntade ett tag. Och sedan kom jag på en plan, som jag trodde var perfekt. Att jag skulle kidnappa Mathilda, Christian och dig, Sofie. Men du var inte med dom när männen kidnappade C & M.
Och jag tänkte att jag kunde söka tröst hos Justin, men jag fick enorma skuldkänslor, så jag bad dom att inte söka upp dig, Sofie. När jag sa åt dom att jag inte ville göra detta längre slog de mig hårt i magen och sa att om jag berättar för er kommer de att döda mig. Så jag lät det bara vara, jag låste in mig på mitt rum i flera dagar, och sedan fick de reda på att det var jag från första början. Johanna satt och kollade ner i bordet. 

Justin och jag satt med öppna munnar, och jag visste inte vad jag skulle göra. Tillslut sa jag:
- Åh Johanna, jag kan verkligen inte förlåta dig för det här, och jag är ärligt talat rädd för dig, så jag tänker inte protestera och säga att du inte ska hamna på mentalsjukhus och i fängelse, tyvärr.. Jag måste gå, sa jag och rusade ut med tårar i ögonen.
Justin sprang efter mig och tog tag i min arm och drog mig intill honom. Vi stod och kramade varandra hårt länge. Och utan ett ord gick vi till bilen och satte oss där en stund.
- Jag kan verkligen inte göra något annat än att hålla med polisen Justin..
- Jag vet, jag håller också med dom....

- Ska vi åka hem? Frågade han efter några minuter.
- Ja, det gör vi, sa jag och torkade tårarna.

---

Vad tycker ni? Vad ska hända härnäst? Kom med förslag! :)


/Amanda & Karro