Tårarna sprutade nu och jag gick med bestämda steg mot trappan. Sofie satt förstelnad kvar i soffan med tårar i ögonen. Jag sprang upp till mitt rum och smällde igen dörren. FYFAN FÖR HENNE, FYFAN!!!!! tänkte jag högt för mig själv medans jag försökte hitta något att göra sönder. Jag kastade ner en massa filmer från hyllan och boxade i väggen. Det började värka i handen och jag la mig i sängen och grät istället.
Jag måste ha somnat tillslut för när jag vaknade igen var det helt kolsvart ute. Jag kände att mina ögon var helt svullna, samma med min hand också.
Jag öppnade dörren försiktigt och gick ner till köket. Klockan visade på 03:30. Fan.
Jag kollade ut genom fönstret och Sofies bil var nu borta.
Vad händer nu? Vad händer med oss? Jag vill förlåta, men just nu är det för tidigt för det...

---

Jag kunde inte somna om, det gick verkligen inte. Hur mycket jag än vrek och vrängde på mig så fick jag ingen ro till att sova, det var nästa omöjligt. Jag hade något speciellt i tankarna som verkligen inte gick att få ut, jag undrade hur det skulle bli med oss? Jag låg länge och grubblade, nu var jag riktigt riktigt trött och ögonlocken föll ner tätt imellan men trots det så kunde jag ändå inte sova.

Sofies perspektiv:
Det var nu allt var över, på riktigt, tänkte jag för mig själv. Justin sprang upp mot sitt rum och nå sekund senare hörde ja en dörr smällas igen. Jag satt där skakandes i soffan och bara grät, jag fattade inte hur allvarligt det jag gjort varit förrän nu.

Jag trodde att jag hörde något ljud så jag försökte sitta still, hålla tyst och lyssna. Då och då hörde jag hårda slag i väggen där uppe lät det som och böcker som föll ner i golvet, det var antagligen Justin. När jag märkte att han verkligen var arg och sårad så fick det mig att må ännu sämre. Jag klarade inte av att vara kvar och sprang istället ut till min bil och började att rulla hemmåt.

När jag kom hem så stod det två styckna bilar utanför vårt hus, undra vems de kunde vara.. Jag gick in i huset och när jag kommit precis innanför dörren och kollar in, bort mot vardagsrummet, så ser jag att mamma och pappa har några vänner på besök. När de hör det hårda slaget av dörren som smälls igen så vänder alla sig hastigt om imot mig.

"Men hej Sofie, vad trevligt att du är här." "Gud var stor du blivit" "Är du hungrig" hörde jag alla babbla i mun på varandra. Jag struntade i att svara och sprang istället upp till mitt rum. När jag kom in i rummet slängde jag mig i sängen och burrade ner ansiktet i kudden.

När jag nu hade lite tid för mig själv, då allt var lugnt och tyst för en gångs skull så blev jag missnöjd. Tidigare har jag längtat efter dessa stunder då allt är helt tyst för att jag tycker det är avslappnande, men idag så var det bara pest & pina. Det var ett helvete rent ut sagt.

 Jag tror nog att jag aldrig känt mig såhär ensam, jag tror nog aldrig att jag saknat någon såhär mycket och jag vet att jag aldrig har älskat någon så mycket att jag verkligen inte kunnat slita den ifrån tankarna.

Jag låg där med huvudet djup nere i kudden i min säng och tårarna bara flödade. Jag kollade upp en gång för att se vad klockan var, den var nästa 5 och jag hade inte somnat än... Jag kollade på kudden som nu var smutsig av all utsmetad maskara och sedan kolla jag mig runt om i rummet. På andra sidan rummet ser jag ett foto på mig och Justin, jag blev ledsen av att se det. Det måste bort tänkte jag för mig själv!

Jag satte mig upp på sängen med en hastig rörelse och allt började snurra till, trots det så ställde jag mig och började gå mot fotot. Jag han inte komma mer än halvvägs, då jag föll ihop till en enda stor häffaklump.

---

oooooooohoooo, whats gonna to happend ?

/ KARRO & AMANDA. (Karro har ny blogg, checka & kommentera!!!!)